Djävulens märke

När Magnus Nordin var och pratade på Stadsbiblioteket i Göteborg tidigare i höstas på ett seminarium om censur och skräck, handlade det mest om skräck och inte så mycket om censur. Han har vuxit upp i ett frossande av skräckgenre och inspirerats mycket av film, särskilt deckare och skräckfilmer från 40- och 50-talen, vilket också gör hans böcker väldigt bra. Det är helt enkelt rakt på med skräck och spänning och inte så mycket moraliserande. Nordin brukar kallas för mästare inom svensk ungdomsskräck och det är just skräck och spänning i de vardagliga situationerna som han behärskar mästerligt. Hans senaste bok Djävulens märke är, förutom en skräckthriller med magi och 1600-talets häxbränningsprocesser i fokus, även en snyting till friskolesystemet. Likt tv-programmet 9a kommer Malin Lärka till en niondeklassare till Stockholms söder och gör underverk med den struliga klassen, vars lärare precis gått in i väggen. Alla är nöjda, inte minst rektorn, och hon får inom kort tid skolledningens odelade förtroende, strulkillarnas hårdnackade skal att smälta i sina händer och elevernas dåliga självkänsla att krackelera. Men ett erövrande kräver också sin förlust, och i detta fall är det elevernas själar, och plötsligt börjar en kamp om gott och ont att utspelas på Katarina Östra där en flicka vid namn Ella visar sig ha en avgörande roll. Det är en bok för äldre högstadieelever, såväl som vuxna, som förutom sin nervkittling också är en bok om mod och att våga lyssna på sig själv och ifrågasätta. Jag tycker dock att det tar en aning för lång tid att komma in i boken och ibland känns tonen lite väl pedagogisk och genomarbetande förklarande, vilket blir som en pålagd berättarröst. Fast trots det är det en mycket välskriven och sammanhållen bok med hög rysarfaktor.