Sputnikälskling

Jag har alltid lite ångest innan jag ska skriva om bok av Haruki Murakami. Hos mig som läsare finns alltid osäkerheten: vad handlar egentligen boken om? I Sputnikälskling återkommer många teman som känns igen från flera av Murakamis romaner: musiken är en stark sammanbindande kraft som kan öppna vägar till den andra sidan, brunnen som symbol för vårt undermedvetna, den onåbara lusten/sexualiteten som både för oss människor samman och gör oss oåterkalleligt åtskilda, och förstås en älskad person som försvinner spårlöst. Och hur ska man läsa dessa försvinnanden? Som en symbol för svårigheten att någonsin på allvar nå fram till en annan människa? Eller som ett verkligt försvinnande? Jag tänker alltid att brunnen symboliserar vårt undermedvetna och att detta i Murakamis berättelser innebär en möjlighet att nå in i sig själv. Den inre världen hos var och en blir ett parallellt universum där man också skulle kunna möta varandra utan alla dimridåer som den "verkliga" världen sveper in oss i.

Jag var tvungen att kolla upp i vilken ordning Murakamis böcker skrivits eftersom det är så många teman och motiv som återkommer. De böcker jag läst kan ordnas så här. Först Norwegian Wood (1987), därefter Fågeln som vrider upp världen (1994/19995), Sputnikälskling (1999) och Kafka på stranden (2002). Just Fågeln som vrider upp världen och Sputnikälskling har många paralleller vad gäller handling, karaktärer, miljöer och tematik.

Sputnikälskling berättas av K, men huvudpersonen är Sumire, föremålet för hans åtrå och kärlek. Sumire är en udda pojkflicka som drömmer om att bli författare. Men hur mycket hon än skriver så kan hon inte riktigt hitta formen. När hon träffar den äldre affärskvinnan Myu förändras allt. Sumire börjar arbeta för Myu och slutar samtidigt att skriva. På samma gång börjar en känsla av overklighet växa inom henne. En ny sida av henne själv tar över och den gamla suddas allt mer ut. Till slut försvinner Sumire spårlöst under en resa till en grekisk ö. K åker dit för att hjälpa Myu att leta men får återvända efter en omvälvande vecka utan Sumire. Till saken hör att ingen av huvudpersonerna kan få utlopp för sin åtrå; andra människor förblir stängda dörrar. Kanske är enda vägen in, den genom sig själv. Och kanske är det därför Sumire försvinner? Slutet har jag svårt att tolka. Är kanske K och Sumire i själva verket samma person? Eller blir de en del av varnadra när hon försvinner och han söker efter henne? Kommer hon tillbaka och i så fall till vilken verklighet? Alla som läst är hjärtligt välkomna att bidra med tolkningar! Hur som helst är detta ännu en fantastisk roman av Murakami som lever kvar och ställer frågor långt efter det man slutat läsa.