Jag tror att jag gillar varulvar bättre än vampyrer. Hellre värme, styrka och manlighet helt enkelt, än kyla, marmorbringa och anemisk blekhet. Hur som helst. Som bekant så gör varulven entré i New Moon, filmen efter Stephenie Meyers andra bok i Twilight-serien. Och det är varulvarna som är filmens behållning. För tvåan, är som de oftast är, sämre än ettan. Däremot säger de som har läst boken, att filmen är bättre än boken, och det hör ju inte till det vanliga.
I New Moon får, för att inte säga för mycket, Bella och Edward en fnurra på tråden. Bella blir naturligtvis helt förkrossad, och ja deprimerad. Hon äter inte, umgås inte och drömmer mardrömmar. (Hennes ångestskrik när hon vaknar på nätterna gick mig på nerverna...) Då kommer Jake in som en charmig snäll virvelvind och Bella sveps med. Hon börjar så smått att leva igen, men minnet av Edward finns där hela tiden. Slutligen blir Jake och Bellas relation ohållbar, då det visar sig att Jake har blivit en varulv. Sen ska jag nog inte avslöja mer för er som tänker se filmen.
Ja vad ska man säga. Eftersom jag inte har läst New Moon, utan endast Twilight så kan jag inte uttala mig om hur filmen förhåller sig till boken. Men jag tycker nog att filmen Twilight hade en annan charm och ton. Kanske beror detta på att New Moon har en annan regissör, Chris Weitz. Den magi som fanns, trots de b-mässiga specialeffekterna, saknas lite grann i New Moon. Jag saknar musiken och det vackra naturmiljöerna, och något annat som är svårt att sätta fingret på. Till en början är filmen dock riktigt spännande, med Bella och Jakes relation som en höjdpunkt. Det tuffar på och här är det relationer och dramatik som för filmen framåt. Inte mycket till humor överhuvudtaget. Men samtidigt är det ganska naturligt med tanke på Bellas sorg över Edward. Olycklig tonårskärlek kan ju verkligen vara så här, omtumlande och fullkomligt förkrossande. På så sätt framställs den på ett bra sätt. Men..., jag kan inte sluta störa mig på Bellas vekhet. Hänger verkligen allt på en kille? Och det enda som kan få henne på andra tankar är, så klart, en annan kille. Kompisarna finns liksom inte. Men en annan behållning med filmen är faktiskt Kirsten Stewart som jag hela tiden har gillat i rollen som Bella. Hon passar verkligen i rollen som "girl-next-door-söt", samtidigt som hon kan agera.
Mot slutet blir filmen ordentligt seg och jag kommer på mig själv med att titta på klockan, vilket jag inte är ensam om. Men de av mitt biosällskap som hade läst boken säger att den är ännu segare. Kan det verkligen stämma? Summa sumarum så är det en spännande film med en mörkare ton, som hade mått bra av en förkortning, men där varulvarna fungerar som en nyttig vitaminjektion.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar