Hon började med att slå ett slag för lyriken, särskilt den göteborgska scenen. Hon nämnde namn som "UKON" Ulf Karl Olov Nilsson, dagens konferencier, Lotta Lotass, Elise Ingvarsson samt Fredik Nyberg.
Ett drag i skönlitteraturen under året var en slags fabulerande epik, med exempel som Karl-Johan Vallgren, Klas Östergren och Pauline Wolff.
Att det
har skrivits fler och fler pappaskildringar har väl ingen kunnat undgå. En våg som startade med Åsa Linderborgs, med rätta hyllade, Mig äger ingen. I år fick vi ta del av Skynda att älska, Alex Schulmans öppenhjärtliga roman om sin pappa, vilken fick bra kritik överlag. Dessutom nämndes Allt här att drömma av Erik Wijk, Europeiskt skräp av Ulf Peter Hallberg samt Fadersmjölken av Tom Malmquist. Karlstad Zoologiska av Hanna Hellqvist, som jag och Ida skrivit om här, var också en pappabok som nämndes. När jag läste den var jag ganska trött på tokiga pappor som kommer undan med det, för att det alltid finns en mamma som städar upp och får stå för den fasta tryggheten i tillvaron. (Har hon något annat val?). Jag hade just läst Dårens dotter av Mian Lodalen, och hade Mig äger ingen färskt i minnet. Kanske hade jag tyckt bättre om Karlstad zoologiska om förutsättningarna hade varit annorlunda. (För övrigt gillar jag Hanna Hellqvists charm i P3:s Morgonpasset). Däremot ser jag mycket fram emot att sätta tänderna i Nils Claessons Blåbärsmaskinen. En bok som jag har haft stående länge på nyhetsstället på Fjällbacka bibblan, men som jag tyckt sett ganska tråkig ut. Men nu har jag hört så mycket bra om den, och dessutom har ju vår gamla bloggvän Ida faktiskt skrivit om den här.Bland vittneslitteraturen nämndes hyllade och Augustprisvinnande, De fattiga i Łódź av Steve Sem Sandberg. En bok som jag är riktigt sugen på att läsa. En annan vittnesskildring som kom i år var Hotel Galicja av Per Agne Erkelius, också med förintelsen som tema.
Åsa Arping nämnde även Ragnar Thoursies fina och roliga Sånger från äldreomsorgen. En prosalyrisk textbok som jag tipsade talboksgruppen på bibblan om, och vilken medförde många skratt och igenkänningar. Den står klassad som lyrik men Thoursie själv vill inte kalla den det. Som själv f.d. vårdbiträde inom äldreomsorgen känns den extra fin att läsa. Den är till och
med dedicerad till "äldreomsorgens tappra personal". Men det borde ju vara obligatorisk läsning för politiker!När det gällde den krisande medelklassen nämndes bl.a. Människor helt utan betydelse av Johan Kling, som skrev och regisserade filmen Darling. Även Borta bäst av Sara Kadefors och När förnuftet sover av Inger Alfvén, var böcker som jag blev inspirerad att läsa. En som jag har läst är fin fina Helena von Zweigberks Sånt man bara säger, som jag har skrivit om. Kanske inte så vass som hennes tidigare Ur vulkanens mun, men ändå riktig bra och bladvändar-aktig. Åsa Arpings fråga "Hur mår egentligen medelklassen?", känns ju verkligen relevant med tanke på årets alla romaner om den krisande medelklassen.
Stefan Eklund, kritiker och kulturchef på Aftonbladet hade "Berättandets återkomst - är det verkligen något att bråka om?", som titel på sitt föredrag. Han pratade om det manifest som ett antal svenska författare med Jerker Virdborg i spetsen, har skrivit under. De menar att det renodlade berättandet med konstnärliga anspråk har kommit i skymundan. Man menar också att berättandet har annekterats av kriminal- och chick-lit-romanen. Jag kan i och för sig hålla med om att t.e.x. deckaren ofta får för stort utrymme, men att kritisera den unga svenska formprosan kan vara att gå lite väl långt. Kan inte båda finnas? Men Stefan Eklund menar att vi verkar gå mot ett mer traditionellt berättande nu. Varför då, kan man fråga sig?
Sammanfattningsvis var det en intressant dag som gav inspiration och nya tankar, men jag saknade en analys på slutet. Det hade varit intressant med en utförligare diskussion åt det litteratursociologiska hållet. Varför ser årets prosa ut som den gör? Varför krisar medelklassen? Och varför är vi på väg mot mer traditionellt berättande?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar