Kärlekens raseri

Joe och Clarissa ska ha picknick på ett fält. De ser en ballongflygare som har problem med landningen. Ett barn har blivit kvar i korgen medans farfadern springer nedanför och försöker hindra ballongen från att slita sig och försvinna upp med vindarna. Joe skyndar fram för att hjälpa till och från olika håll kommer flera män springande med samma avsikt. Det slutar i katastrof och tragedi. De är inte starka nog att hålla ballongen på marken och en av dem slits med upp över marken för att sedan falla mot sin död.
Här börjar berättelsen. Eller gör den det? För detta diskuteras grundligt av Joe, berättaren. Var börjar egentligen hans berättelse och vad handlar den i grunden om? Händelsen med ballongen blir upptakten till en thrillerartad historia om besatt kärlek. Men också om hur en lång och trygg relation skakas av en oförutsedd katastrof. Hur klarar man av att fortsätta älska varandra när den ena i paret börjar förändras. Och hur förändras människan av sorg och skuld? Hur klara man att leva genom och förbi sina misstag och sin mänskliga feghet?
Joe leder läsaren genom berättelsen med så vetenskaplig blick som möjligt. Han försöker reda ut de exakta händelseförloppen, få en överblick och förstå hur en kedja av slumpartade händelser leder till ett oundvikligt slut. Han är nästan manisk i sin övertygelse om att kunna hitta en sanning.
Kärlekens raseri (1997) är en överraskande och klaustrofobisk berättelse som ibland fungerar som en thriller och ibland som ett relationsdrama. Det första jag läser av Ian McEwan. Jag tröttnar emellanåt på de långdragna vetenskapliga och litteraturvetenskapliga diskussionerna. (Är det Paul Auster det påminner mig om?) Men partierna där Jed, killen som blir besatt av Joe och tror att de älskar varandra i Guds namn, träder in i berättelsen med sina brev och vanföreställningar, är helt fantastiska!