Tänkte att jag skulle skriva om en gammal favorit. Eller så gammal är den inte för mig, eftersom det var bara ett par år sedan jag läste den. Vet egentligen inte varför det tog så lång tid att läsa den, det var som om jag ville spara den på något sätt. Jag talar om Glaskupan av Sylvia Plath.Kanske var jag lite rädd för den. Jag visste ju vad den handlade om, och hur det gick för författarinnan Sylvia Plath. Jag var kanske rädd att den skulle vara bara ångest. Framsidan porträtterar en flicka med mörk blick. En duktig flicka. En flicka som vill vara bra. Esther vinner en skrivartävling. Hon har hela livet framför sig. Hon får åka till New York. Men så kommer bakslaget. Hon kommer inte in på skrivarkursen som hon har sökt. Det känns inte bra för en flicka som vill vara duktig. Allting rämnar. Hon är inte bra på någonting längre. Esther gör upp listor över allt hon är dålig på, och hon går in i en depression.
Ok, det här är så klart ingen må-bra-bok om man är den typ av person som inte tycker om böcker som ”inte är så upplyftande”. Men tycker man det är intressant att läsa om människors inre värld, så ska man läsa den. Sylvia Plath beskriver Esthers självmordtankar förvånansvärt sakligt och osentimentalt. Boken känns väldigt tidlös och bitvis rolig på ett överraskande sätt.
Tycker man om ett vackert och underfundigt språk så ska man också läsa den. Sällan har jag stött på en författare som så skickligt använder sig av beskrivningar och metaforer utan att det blir krystat eller klyshigt. Hon beskriver gräsmattan som ”var vit av läkare”, klänningarna som ”hängde som slaka sillar i min garderob” och hur ”den porslinsvita telefonen vid sängen kunde satt mig i förbindelse med omvärlden, men där stod den, stum som en dödskalle”.
Tycker man om litteratur som vill, verkligen vill, berätta något så ska man läsa den. Har man någon gång känt sig lite off och utanför världen. Lite som i en glaskupa (vilken fantastisk titel förresten!). Känt sig lite för mycket i sitt eget huvud, lite för mycket duktig flicka, då tycker jag definitivt man ska läsa den. Och läsa den igen, för det tänker jag göra.
Läs även andra bloggares åsikter om boktips, böcker, skönlitteratur, Sylvia Plath
Ok, det här är så klart ingen må-bra-bok om man är den typ av person som inte tycker om böcker som ”inte är så upplyftande”. Men tycker man det är intressant att läsa om människors inre värld, så ska man läsa den. Sylvia Plath beskriver Esthers självmordtankar förvånansvärt sakligt och osentimentalt. Boken känns väldigt tidlös och bitvis rolig på ett överraskande sätt.
Tycker man om ett vackert och underfundigt språk så ska man också läsa den. Sällan har jag stött på en författare som så skickligt använder sig av beskrivningar och metaforer utan att det blir krystat eller klyshigt. Hon beskriver gräsmattan som ”var vit av läkare”, klänningarna som ”hängde som slaka sillar i min garderob” och hur ”den porslinsvita telefonen vid sängen kunde satt mig i förbindelse med omvärlden, men där stod den, stum som en dödskalle”.
Tycker man om litteratur som vill, verkligen vill, berätta något så ska man läsa den. Har man någon gång känt sig lite off och utanför världen. Lite som i en glaskupa (vilken fantastisk titel förresten!). Känt sig lite för mycket i sitt eget huvud, lite för mycket duktig flicka, då tycker jag definitivt man ska läsa den. Och läsa den igen, för det tänker jag göra.
Läs även andra bloggares åsikter om boktips, böcker, skönlitteratur, Sylvia Plath
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar