bubbliga böcker!

Jag har läst smaskiga, fina och liksom bulliga böcker det senaste. Tydligt riktade till en kvinnlig publik men väldigt olika sinsemellan.

...alla för en av Maria Adolfsson (2008) är en debut om det tighta tjejgänget som tvingas ut på äventyr. (Jag vill inte avslöja handlingen eftersom den är så handlingsorienterad.) Det går fort, invecklingar och relationer svischar förbi och trots att jag finner det förutsägbart och klichéartat beskrivet kan jag inte låta bli att läsa. Jag kan inte sätta fingret på vad det är men jag antar att det finns en nerv i texten som inte har med handlingen att göra. Det är inte många böcker som ger mig det där totala läsbegäret, begäret som gör att man nöjer sig med fem timmars sömn men ...alla för en gjorde det. Rätt mycket mot min vilja för det var lite väl mycket jag tyckte kändes fånigt och otrovärt (otrovärt? är det ett ord eller känns det bara så?). Jag både gillade och inte gillade alltså, störigt att inte kunna bestämma sig!

Men jag hoppas att Maria Adolfsson skriver fler böcker och får utveckla det där sidvändandeskrivandet i andra historier. Och jag hoppas att boken släpps i pocket för det är verkligen en perfekt åka tåg- och på stranden bok.

Audreyflickorna av Monika Björk (2008)
Audreyflickorna är även de ett tjejgäng, denna gång på 6 tjejer, nu kvinnor som hållt ihop sen sin tid på expressen under det arga sjuttiotalet. Det var de som var tjejmaffian som upptäckte att de var starkare ihop. Nu träffas de ännu en vecka på ön och M som är berättarjaget väver in dåtiden med nutiden som rymmer en uppgörelse med deras yngre antagonist Pina Colada (alla har smeknamn/täcknamn alla utom M. Och Pina Colada är hämtade ur höga visan) som aldrig förstått kvinnokamp eller ens att slåss som kollektiv.
Pina Colada får stå för vad M. (och Monika Björk?) ser som den nya formen av feminism där det är den starkes rätt som gäller och kampen handlar om att bli kvinnan som får vara med och leka. Detta medans det äldre kvinnokollektivet står för just kollektivet, vänskapen och solidariteten (men inte utan kryphål, det är en av de sex som släpper ut Pina Colada på ön)
det är en fin berättelse om vänskap med en väldigt tydlig politisk kurs och det fungerar fint ihop. I och med att Monika Björk inte verkar ha försökt skriva något annat än just en lättsam (men allvarlig) historieskrivning över sin och sina väninnors kamp så blir man inte besviken.
Recensionerna av boken har varit förvånande ljumma tycker jag, kan inte låta bli att undra om det inte vore annat om Jan Guillou eller dylik skrev ner sin historieskrivning. Att den skulle ses som mer autentisk och ja, relevant? Men det är bara en liten misstanke...

Så dumt! av Mia Törnblom (2008)
Mia Törnblom är livscoachen som med en egenstöpt version av KBT har erövrat landets bokhandlar, bibliotek, allmänna transportmedel och stränder med sina självhjälpsböcker självkänsla nu och mera självkänsla. Men innan Mia blev framgångsrik livscoach var hon framgångsrik knarkare och tjuv och om detta handlar den här hennes första självbiografi. Jag har svårt för självhjälpsböcker precis som min mamma men vi är överrens om att vi ändå gillar Mia Törnblom. Förutom att hon pratar så fort så att vi blir stressade. Och lite rädda. Vissa författare blir ett med sina röster väldigt fort, Guillou är en, Martina Haag är en annan och Mia Törnblom är en tredje. Så dumt! går så himla fort! Det tar ett tag innan jag kommer på hur jag kan lugna ner Mias ettriga, hysteriska och energiska röst till ett läge där jag slipper hjärtklappning.
Så dumt! är en rak historia som handlar om hur Mia knarkade och stal, ljög och svek. När hon blir dömd till vård bestämmer hon sig för att ta chansen och bli ren. Hon bestämmer sig för att fixa det och lever för att lyckas. Hon gör alla läxor, går på alla möten och jobbar otroligt hårt. och hon klarade det, hon är drogfri idag, lever ett liv utan lögner och är lycklig.
Det märks att Törnblom har gjort sina KBT-läxor och boken är väldigt skoningslös uppriktig. här får inte något döljas som Mia kan känna skam för, allt ska fram i ljuset och skärskådas. Tyvärr tycker jag att boken som bok förlorar på det, det blir som lite för färdigtuggat på något sätt. Det är en fruktansvärd verlighet som hon målar upp men jag känner den inte, jag tar inte in den, den känns tillrättalagd, jag får inget grepp om huvudpersonen Mia förutom att hon förut ljög men nu är sann. Jag får inget grepp om Mias närmaste förutom att Mia förut kände skam för vad hon gjort mot dem men nu skuld hon har bearbetat. jag tror att jag kanske är en hemsk människa men jag lyckas inte relatera till det här, den Mia vi får möta i den här boken är för färdig och klar, hon har fel och brister men de tar hon itu med på ett konstruktivt sätt, hon arbetar hårt för att bli och vara lycklig och det unnar jag henne gärna, det är bara det att det inte blir en så bra bok av det.
Läs mycket hellre Lotta Thells självbiografiska böcker (en serie på fem) som börjar med i Utan en tanke eller Rapport av Birgitta Stenberg, där hittade jag knarkarhelveten som bränns, rispar och får det att knyta sig i magen.