Jag vill flytta till Japan. Jag vill kunna tala med katter. Jag vill rymma till en stuga utan vatten och el mitt ute i en stor skog, gå in i skogen tills jag träffar två soldater som dog för sextio år sedan, jag vill att de ska ta mig med till en stad mellan livet och döden. Jag vill lyssna på klassisk musik och Prince på gamla kassettband, tala om metaforer och stirra på en tavla i timmar. Jag vill flytta in i Haruki Murakamis roman Kafka på stranden och bara vara en av hans fantastiska karaktärer, varför inte Oshima, den tvåkönade kultursnobben som jobbar på ett privatägt bibliotek och alltid klär sig oklanderligt. Eller den gamle mannen Nakata, han som talar med katter alltsedan han som barn oförklarligt tappade bort sitt förstånd. Eller vackra och eleganta fröken Saeki, vars 15-åriga jag har fastnat i tiden och existerar bredvid hennes drygt 50-åriga nutida jag. Drömskt och vackert, ibland obegripligt och ibland glasklart berättat om allt som är viktigt i livet.Läs även andra bloggares åsikter om Haruki Murakami, böcker, skönlitteratur
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar