Svart Elfenben, Arne Svingen (2007)En (relativt) stor del av förra årets barn- och ungdomslitteraturutgivning speglade den afrikanska kontinenten. Arne Svingens Svart Elfenben tillhör den högen av böcker. Hans bok utspelar sig under en resa till Elfenbenskusten. Berättaren (namnlös) har följt med sin bäste vän Sam, född och uppvuxen i Liberia men bosatt i Oslo sen några år, på en resa hem. Sam har fått veta att hans mamma lever och är tillbaka för att söka upp henne. För att de ska ha råd att åka har de rånat huvudpersonens fosterfar och huvudpersonen jobbar för att tränga undan minnesbilderna. När de anländer möts de av ett land präglat av inbördeskrig, korruption, fattigdom, trasiga människor och kalasjnikovprydda män. Allt som först verkade som ett rafflande äventyr utvecklar sig till det svartaste av svartaste små helveten. Med på resan får Conrads Mörkrets hjärta följa med och på så sätt blir boken inte bara en nutidsresa utan också genom sin slags metatext en illustration av en icke förändrad afrikansk kontinent. Sams minnen präglas av barnsoldatminnen och under resans gång tränger fasansfulla små minnesglimtar upp. Det är en mycket grov historia med brutala våldsskildringar och grymheter som pyr vart de än vänder sig. Genom den naive norske ynglingens betraktelser i det krigsdrabbade kolonialarvslandet och minnen av sin småkriminella fosterhemsplaceringsbarndom byggs en historia upp med stora frågor som rör vår samtid. Det är också en skildring av en vänskap som förstärks när alla andra alltid har svikit. Det är som sagt en mörk historia med skarp civilisationskritik och väldigt lite hopp som växer fram, men det handlar också om att hopplösheten tvingar människor att växa upp och sätter känslor på prov. Det är en bok som för fram en berättelse om västvärldens undangömda samvete. Och jag hoppas att det inte bara är unga killar (eller ligan som slukar El Choco, Gangsterbröder, Snabba Cash) som läser den här boken.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar