Cirkusdvärgar och kedjerökande tågresenärer

Lotta Lundbergs bok Skynda, kom och se (2006) blev bok nummer tre i cirkeln. Dvärgarna Glauer och Ka arbetar på ett nöjesfält i New York. De utsätts för ständig förnedring, visas upp som missfoster och blir föremål för medicinska undersökningar och experiment, särskilt Ka, som visar sig vara hermafrodit. De flyr i stället till Berlin med drömmen att starta en egen teatergrupp med dvärgar, baserad på riktig talang och med pjäser skrivna av Glauer själv. De träffar på Nelly, en tillbakadragen dvärgflicka med puckelrygg som arbetar som blomsterflicka och så småningom värvar de även Verner, som uppträder som världens minsta man. Det utspelar sig under trettiotalet och Hitler har just tagit makten. Oroliga vindar börjar blåsa och alla som är annorlunda svävar i fara. De flyttar vidare till Sverige och Gröna Lund där de fått löfte om att kunna spela upp sina pjäser. I stället byggs ett Lilleputtarnas Land där de ska visas upp om dagarna. Och om kvällarna får Nelly dansa på en Exotisk Cabaret.

Vi tyckte alla mycket om den här boken. Den är välskriven och fruktansvärd. Vi häpnade över att man även hos oss i Sverige så sent som på trettiotalet hade den sortens cirkusföreställningar där man visade upp infödingar och dvärgar. Att okunskapen var så stor! Den framväxande kärleksrelationen mellan Nelly och Ka var något vi fastnade för, hur dessa personer finner trygghet och familj i varandra medan världen runt omkring hårdnar och fördömer.


Jenny Diskis bok Främling på tåg ( 2005) är en reseberättelse. Hon reser med tåg genom USA och berättar om sina möten med andra resenärer. Hon diskuterar vad det är att resa, varför man gör det, vad man tror sig finna och vad man faktiskt finner, allt med utgångspunkt i hennes eget liv och egna erfarenheter. Hon är en tillbakalutat betraktande resenär, sitter helst i rökkupén (en stor del av boken handlar just om hennes rökrutiner) och tar del av andras berättelser. Hon gör två resor till USA; en oplanerad som blir en fantastisk upplevelse och leder till den andra planerade resan, som blir mindre lyckad och som till och med mynnar ut i en skräckfylld upplevelse av fångenskap och instängdhet, allt utspelat i Diskis eget huvud.

Det handlar alltså på sätt och vis om både en yttre och en inre resa. Hon beskriver sin barndom och uppväxt i korta återblickar som väcks till liv av medresenärernas berättelser, och hon jämför det Amerika hon ser utanför sitt tågfönster med det Amerika hon tidigare upplevt genom film och kultur.
Det som gör boken så bra och gripande är den blandning av humor, allvar och resandets tristess som färgar av sig i berättelsen på olika sätt. Författarens ärlighet och rättframhet är befriande och överraskar ofta, men gör också att man kan känna igen sig i många tankar och resonemang.

Läs även andra bloggares åsikter om böcker, recensioner, skönlitteratur, bokcirkel

Atwood i novellform

Margaret Atwood har skrivit en liten pärla i formen av elva noveller. Boken heter Leva i synd och andra berättelser, och kan även ses som en roman uppbruten i elva berättelser. Vi får följa berättarjaget Nell i olika tidsskeden, landskap och kvinnoroller. Om boken har sagts att vi kommer nära Margaret Atwood själv. Det är också en känsla som man som läsare får. Det är nära och personligt. Det är inte bara sådana detaljer som att ett par i övre medelåldern sitter och reflekterar över världen och dess orättvisor, som i den första novellen Bad News. Som inte vill läsa tidningen och ta del av dess dåliga nyheter om världen före morgonkaffet. Eller att paret, likt Atwood och hennes make, bor i Toronto och att resonemangen för tankarna till Atwoods eget starka miljö-och samhällengagemang. Nej, det är också något med själva språket som känns väldigt direkt. Det finns också, som tidigare hos Atwood, en känsla av att något lurar under ytan och att något inte riktigt är som det ska. Boken har fått ett ganska blandat mottagande. En del tycker att novellformen gör att man vill veta mer och att det blir för korthugget. Att man inte inte vill lämna varje berättelse som målas upp. Detta hade inte jag några problem med, utan tyckte istället att novellerna gav en mer komplex bild av ett människoöde sett ur olika vinklar och perspektiv. Tror inte heller att det är fruktbart att jämföra med Atwoods tidigare produktion som det ofta görs i recensioner. Det här är inte Alias Grace eller Rövarbruden. Det här är något annat som får stå för sig självt. När jag kom in i formen sträckläste jag boken och för mig var det bara intensivt, vackert och nära.

Krokodiltårar över utsatthet

Abela, Doherty (2008)
Ytterligare en historia som utspelar sig på afrikansk mark. En trend från böckerna utgivna 2007 var ju just Afrika, men den verkar hålla i sig i så fall. Och det här är ytterligare en tårdrypare. Den lilla flickan Abela förlorar sin pappa, mamma och lillasyster på kort tid och står näst intill ensam i världen i den lilla tanzanianska byn. Hennes morbror återvänder från England och säger att han ska hjälpa Abela. Hon följer motvilligt men spänd av förväntan med till det nya landet. Men hennes morbror har gjort allt för egen vinning och Abela lämnas snart åt sitt öde i det främmande landet. I England bor också nioåriga Rosa, som lever ensam med sin mamma. Allt är bra tills den dagen hennes mamma säger att hon vill adoptera ett barn, ett syskon till Rosa. Många frågor ställs på sin spets och Rosa bestämmer sig för att inte underlätta processen. Det är en finstämd parallellhistoria. Det är klart att man förstår vad som ska hända redan efter första kapitlet, men ändå, det gör liksom ingenting. Nu kan jag inte sluta tänka på Abela, hon sitter på min näthinna med sin döendes mamma på en het buss mellan Dar es Salaam och Arusha, iväg från sin Bibi, ensam på sjukhus på jakt efter medicin och vatten, och den där ensamheten känns alldeles hisnande brutal. Och jag kan inte låta bli att tänka på den där sjukhusvistelsen för några år sedan på just ett tanzanianskt sjukhus, där insikten om orättvisan slog som en tornado i ansiktet. Det är en läsvärd bok, om inte för själva berättelsen så just för det skälet, förståelse för hur annorlunda det kan vara att födas på olika platser, för genom Abelas små ögon beskrivs just mötet mellan dagens Afrika med västvärldens.
Dom där små skulderbladen på omslaget som pekar upp mot en himmel visar ändå att boken ger lite hopp, men oj, oj, vissa bitar är rejält gråthulksframkallande.

Fråga Alice

Fråga Alice, Anonym (2008)
Sedan boken publicerades första gången 1971 har den sålts i miljoner upplagor, översatts till 16 språk, gjorts till tv-film, blivit omdiskuterad och i vissa fall även bannlysts. Den har fortfarande Anonym som författare, vilket den först promotades med, trots att Beatrice Sparks några år därefter framträdde och sa att hon hade skrivit boken. Den får mig att tänka på Banhoof Zoo, kultfilmen som vi plöjde gång på gång och förfasades och fascinerades av på samma gång över den totala och pulserande destruktiviteten, med Berlinsk betong och Bowietoner i tunnelbana med tomma blickar och en kamp mot ett tidigt tungt missbruk.
Så är det då en sann historia om en flickas missbruksväg rakt ner i helvetet eller är det en uppdiktad moralhistoria om hur farligt det är med droger och sex av en Mormonhängiven psykolog och ungdomsrådgivare? Det finns en lång artikel om detta på wikipedia att läsa. Boken handlar om en flicka som kommer från en helt vanlig medelklassfamilj som flyttar till en ny stad. I den nya staden blir hon ensam och deprimerad och inget blir som hon har tänkt sig. Vid ett besök i sin gamla stad blir hon ilurad LSD på en fest och sen raseras allt och ett missbruk med heroin, rymningar, tårar och kamp, familj och ångest eskalerar mycket fort. Tycker själv att historien är lite orealistisk. Tycker inte heller att den är särskilt bra, men visst ville jag vända blad för att se hur det gick för flickan och visst är den läsvärd. Men ska man ha en antidrogpropaganda för kids så läs hellre, Banhoof Zoo, eller visa filmen.

Ingen i världen

Ingen i världen (2007) är skriven av Hisham Matar. Det var vår andra bok i bokcirkeln. Handlingen tar plats i Tripoli 1979 och berättas ur nioårige Suleimans synvinkel. Hans pappa reser ofta bort i affärer, ändå ser Suleiman honom en dag på torget, men pappan vinkar inte. Suleiman och hans mamma förföljs av säkerhetspolisen. En granne förs bort och avrättas sedan offentligt. Suleiman ser detta på tv tillsammans med sin mamma och pappans vän Musa.

Starkast tyckte vi var skildringen av Suleimans och hans mammas isolering i huset. Stämningen blir klaustrofobisk och barnets perspektiv i berättandet förstärker detta. Mammans "sjukdom" och hennes "medicin" som sedan, när man får en annan synvinkel än barnets, förklaras vara alkohol, är ett annat skickligt grepp för att visa på barnets oskuld och totala brist på perspektiv i en värld där ingen berättar sanningen. Detta var en bok som berörde alla och ledde till långa diskussioner. De av oss som läst Flyga drake såg vissa likheter med den, kanske mest i skildringen av livet och förtrycket under en militärdiktatur.

Bokcirkel - första träffen

Den första boken vi läste i vår bokcirkel var Miranda Beverly-Whittmores Fotografens flickor (2007). Vi valde boken för likheterna med Sally Mann och hennes kontroversiella fotografier på barn.

Boken handlar om systrarna Myla och Pru som poserar för fotografen Ruth, en vän till familjen. Ofta har barnen inga kläder på sig utan leker som barn gör, omedvetna och medvetna om sig själva på samma gång. Systrarna har ingen mamma, vilket gör att de tyr sig ännu mer till Ruth. När fotografiena ställs ut, med barnens tillåtelse, blir Ruth berömd och sedan starkt kritiserad, bl.a. för att barnen är nakna på bilderna. Uppståndelsen leder till att en fanatisk motståndare till bilderna kidnappar den yngsta systern Pru och dödar henne. Man får i boken följa Myla (som lever under falsk identitet) när hon som vuxen återvänder till sin barndomsstad när hennes förflutna hinner ifatt henne. Hon får mystiska meddelanden från någon som vet saker om hennes far och den bok han höll på att skriva.

Ingen av oss gillade boken något vidare. Fixeringen vid den fantastiske fadern, de långrandiga utläggningarna kring konsthistoria, krystade deckarinslag, samt förvirring gällande berättarröst då den döda systern gav återblickar från barndomen... Det är intressant att diskutera betraktarens ansvar gentemot konstnärens ansvar när det gäller den här typen av utlämnande fotografier. Tyvärr distraherades man som läsare av författarens svårigheter med att välja genre och berättarstil.

Vi i villa

Egentligen hade jag tänkt att såga den här boken. De första 10-20 sidorna av Vi i villa av Hans Koppel (pseudonym) undrade jag hur jag överhuvudtaget skulle orka med den självömkande och gnällige man som är bokens huvudperson. Situationen känns bara alltför bekant, medelåldersman a’ la American Beauty, som lever ett bra medelklassliv med Volvo, villa, (boken heter ju också så passande, men lite små-kul-fyndigt Vi i villa) hustru och barn. Men han är ju så uttråkad och det är ju så synd om honom. För sexlivet är dåligt och han har ju så tråkigt att han bara måste ta sig en älskarinna och tänka bittra tankar om sina medelklassvänner som han aldrig tyckt om. Är bara så trött på den här typen av medelklassmän som är så uttråkade och drömmer om att vara lite crazy och göra något annat. Inte bara i American Beauty, utan även i filmer av Herngren/Holm, Allen, och i ett flertal böcker, finns denne man som det är så synd om. No more, säger jag. Flytta, skilj dig, byt jobb, gör något!

Det tar också ett tag att vänja sig vid språket i boken som är minst sagt avskalat. Påminner lite om Max-böckernas meningar och har på vissa håll beskrivits som anorektiskt. Men på något märkligt sätt så sugs jag ändå in i boken, och till slut fungerar språket också alldeles utmärkt. Man får också en annan förståelse för huvudpersonen då boken tar en plötsligt vändning. Det blir förvånansvärt roligt och skruvat när huvudpersonen slutar gnälla och agerar på sina instinkter. Det är en oförutsägbar liten bok som lyfter mot slutet. Han har ett sätt att utrycka sig den där Koppel, eller vad han nu egentligen heter.

Här kan du hitta vad andra bloggare skriver om Vi i villa av Hans Koppel

Läs även andra bloggares åsikter om böcker, skönlitteratur, bokrecensioner, boktips

Chick lit för kidsen

Sex veckor, Kate Cann (2008)

Kate Canns böcker går som rinnande smör på biblioteket och behöver ingen promoting. Har tyvärr inte läst så mycket av henne. Den förra boken Hon släpper dig aldrig, som jag tyckte mycket om, balanserade fint till skräckgenren. Den här senaste boken tillhör chick lit genren med klassiska ungdomsingredienser som vänskap, kärlek och trassel. Sextonåriga Chloe, som är rätt missnöjd med sitt trista liv med ganska nyfunna vänner, oglamoröst liv och bruten kontakt med sin mamma, efter att hon har lämnat Chloe och hennes pappa för en ny man, blir näst intill besatt av den nykomna klasskamraten Davinia. Till sin stora lycka får hon följa med henne och hennes rika föräldrar till en semesterö i flera veckor. Framför sig ser hon fester, partande, killar, flörtande och solande och ett sommarliv i total lycka. Det blir exklusiva fester där både pengar och drinkar flödar, och i början är det också helt fantastiskt, tills verkligheten smyger sig på och Chloe börjar förstå att de personer som hon satt på en piedestal krackelerar i sina sömmar. Och så blir det så klart trassel med den där killen hon fallit för, men som verkar hata henne. Allt är bäddat för en intrigtät ungdomsbok i sommarvändarbladformat, och jo visst är den det, men allt vad heter realistisk och karaktärsförståelse är som bortblåst. Plattare och obegripliga karaktärer får man leta efter. Den känns lite hoptryckt och konstig. Det är svårt att få någon som helst sympati för figurerna, de är groteskt svarta eller vita i sin framställning. Det känns som en billig skrivelse och en trist klassisk sådan om en nästintill befarelse att Chloe är lesbisk och kär i Davinia i början. Jag får säga att jag är rätt trött på denna framställning i ungdomsböcker, om tjejer i synnerhet, som tror att de är kära i sin kompis. Och alltför många partier består av trista långdragna partier av klädbeskrivningar och utflytande detaljskildringar för att avslutas med en orimlig sammanblandning av tillspetsad dramatik. Men som sagt, trots alla brister kommer den hittas av sin läsare. Och hade jag inte varit så trist kritisk så hade jag ju säkert älskat denna bok.

Läs även andra bloggares åsikter om ungdomslitteratur, böcker, bokrecensioner, skönlitteratur

Mer Sydafrika och mer tårar

Sprickor och honungslim, Linzi Glass (2008)
Måste sluta läsa sådana här tårdrypande saker snart. Ser ut som en strimlad panda. Men så är jag nog extra blödig, som jag skrivit om innan, vad det gäller mörka sanningar som tränger på små barn. Originaltiteln är The year the gypsies came , och det är precis vad som händer i boken. Till familjen Iris, en vit familj i apartheidterrorns Sydafrika, som är på väg att krackelera kommer en zigenarfamilj. De tas emot med öppna armar, eftersom föräldrarna har en idé om att det brukar pigga upp livet och lugna familjebråken vid besök. Husbilsfamiljen består av Peg, Jock och deras två söner Otis och Streak, som ständigt blir slagna och inte får gå i skolan, av vad som framgår på grund av att Otis har någon slags hjärnskada. Det är genom Emily, 12 år, som historien växer fram och väver in de andra karaktärerna. Hennes trygghet består främst av familjens svarta tjänare, eftersom hennes pappa mest är iväg och hennes mamma är upptagen av sig själv och sin smusslande kärleksaffär. Det är många hemligheter och många ögon som väljs vara stängda. En patriarkal, vit, hierarkisk värld byggs upp där de kuvade personerna antingen är offer eller förövare, eller rättare sagt där förövarna också är offer. Genom boken växer också delar av Sydafrikas historia fram, genom berättelserna som Emily får berättade för sig av deras grindvakt Buza. Ungdomsbok /Unga vuxna som funkar utmärkt för vuxna att läsa.

den maniska krokodilen

Annina Rabe skrev i sin recension av Hey Dolly att hon kom att tänka på Ingela Norlins Den maniska krokodilen och eftersom jag älskade Hey Dolly letade jag genast fram den på biblioteket. Och gillade.

Det är svårt att beskriva den maniska krokodilen i händelseformat eftersom boken består av korta, absurda scener där varken personer eller händelser alltid framstår som klara. Det är mer nerslag i en vardag som alltsomoftast är allt annat än vardaglig. Mycket tvångsyndrom och ibland ren galenskap hos de beskrivna. Det kan vara personen som åker rulltrappa med sina leksaksdjur, hon som flyttar in hos några hon sett på bussen eller pappan som använder en tvål som förstoringsglas. Och jag gillart som sagt. och förstår kopplingen till Hey dolly, det här är Dolly om hon inte skulle åka iväg till Las vegas utan bli kvar i Sverige, i en mindre stad, inte direkt bitter men utan det högtflygande, bara med en stark känsla att det är världen det är fel på inte henne kvar.

och så tänker jag på Christer Hermansson, i det absurda och roliga men aldrig roligt för att det är tänkt att vara roligt utan för att det blir det ändå. tragikomiskt och lite skärande.

så, boktips, gillade mycket. det enda jag inte gillar med den här typen av böcker är att de är så korta att jag aldrig vet när jag ska kunna läsa dem, på spårvagnen är risken att de tar slut för fort och hemma är det ju bättre att läsa något som man inte orkar släpa med sig på just spårvagnen.

boktips boktips

jag lovade ju fler fantastiska boktips häromsistens och här kommer de i lite snabb och flyktig version:

Någon sorts extas av Johan Kinde

Någon sorts extas skildrar tiden när punken gick över i new wave och istället för plakatpolitik var det nu glamour som gällde och klass blev något du skulle ha inget du var. I fokus står artonårige Julian, han stora kärlek och bandet Bête Noires där Julian är textförfattare. Det är en vacker och sorglig uppväxtskildring som jag sträckläser njutningsfullt. och rysande, hur personerna pratar med varandra är så gräsligt och på pricken hur jag sjäv krånglade till allt när jag gick på gymnasiet och kände mig så stor, så stor. istället för "hej" sa vi "var hälsad kamrat" och så vidare och tyckte nog vi var väldigt vuxna med det. Just det där stolpiga, högtravande har Kinde fångat fantastiskt bra och jag måste nästan läsa med ena ögat stängt i början för att det känns så rysligt obekvämt.

Det är en vacker bok som jag verkligen gillar, för att aldrig ha skrivit skönlitteratur innan så tycker jag att Kinde går i väldigt lite fällor, det är inte mycket jag reagerar irriterat på. Det är isåfall slutet som känns för snabbt och ihopraffsat.

en bra recension på Någon sorts extas

Ur vulkanens mun av Helena von Zweigberk

Anna och Mats med barnen Molly och Sebbe åker till Sicilien som ett sista försök att ordna upp, börja om och bli lyckliga igen. Anna är en orolig, nervös mamma med dålig självkänsla och Mats är en surdjävel vars frustration genomsyrar hela familjen. Resan blir istället för något som skulle kunna vara en ny början snarare ett destillat av allt det som de åkte till Sicilien för att fixa och ett beslut att stanna eller gå blir åtminstone för mig vad hela boken handlar om. Det är sällan jag sitter och hoppas och hejar på några romankaraktärer alls egentligen men här gör jag det, jag vill verkligen att de ska skiljas, att de ska ge upp den där drömmen som är så totalt krossad egentligen. Jag mår fysiskt illa nästan hela boken men kan inte sluta läsa. Det är så vidrigt, så ärligt och fruktansvärt. en av anledningarna till att det blir så fruktansvärt att läsa tror jag är att man får sympatier och antisympatier för alla inblandnade, inklusive barnen. Att de både är egna individer och varsitt huvud på en helt snedvriden, förstörd och skadad familjekropp, det går att förstå och hata på samma gång.

en fantastiskt läsupplevelse men jag skulle aldrig någonsin rekommendera den här till någon som inte är helt stabil i sin relation, det här är en bok man skulle kunna skiljas av.

Bokhoras inlägg om Ur vulkanens mun

Italiensk prosa

Min underbara italienska latinlärare Diego fick mig på gymnasiet att läsa Alessandro Baricco. Då läste jag Silke (1998) och jag minns att jag fastnade för det poetiska språket mest av allt. När jag nu hugger in på Bariccos senaste roman inser jag att jag inte alls känner igen vare sig språk eller ton. Kanske tyckte jag att Silke var så bra för att fantastiska Diego sa det. (Diego var för övrigt gift med en japansk operasångerska och kunde tala massor av språk flytande. Därav fornnordiska, om ett dött språk nu går att tala flytande.) För det poetiska anslaget i texten är nog det jag stör mig mest på. Jag tycker berättelsen blir otillgänglig, karaktärerna stumma. Fast det kan nog vara meningen också. Den här historien (2008) är skriven ur olika synvinklar, olika tider och med olika sorters form och text till varje avsnitt. Berättarna är opålitliga och lynniga. Elizaveta ljuger i sina dagboksanteckningar för Ultimo, bokens centrala gestalt. Ultimo själv skymtar i alla de andra berättelserna som son, vän och älskare. Det bästa avsnittet är det där Ultimos förståndshandikappade bror är berättare och texten blir till ett upprepande mantra där verkligheten finns i glimtar. Det handlar om krig, vad kriget gör med människor. Och det handlar om att hitta det man är skapad för att göra för att först då, under en kort stund,verkligen leva.

Läs även andra bloggares åsikter om böcker, bokrecensioner, litteratur, skönlitteratur, nya böcker

Oj, vad bra!

Jag älskar den här boken. Sasa Stanisics debutroman Farfar upp i graven (2008) utspelar sig i forna Jugoslavien ett tjugotal år tillbaka och fram till våra dagar. Vi följer pojken Aleksandar genom hans fantasifyllda uppväxt där farfar utgör centrum med sina berättelser, genom inbördeskriget i Bosnien och livet som invandrad flykting i Tyskland. Kvar hos den tjugoåriga Aleksandar finns en stor tomhet och fragmentariska minnesbilder av ett förlorat land och en försvunnen barndom. Han skriver brev till en flicka, Asija, som gömde sig undan kriget tillsammans med Aleksandars familj i en källare. Hon blev kvar när de andra flydde och för Aleksandar blir hon symbolen för något förlorat som han måste finna igen. Han skriver listor över sina minnen; personer, händelser, platser. Som barn målar han ofärdiga bilder, ett slags besvärjelser för att kontrollera tillvaron. Författaren experimenterar med språket och omskapar det hela tiden för att försöka beskriva saker som ibland är omöjliga att beskriva. Ibland är en lista det bästa sättet. Och ibland finns det helt enkelt ord i massor för att måla och omsluta verkligheten. Fantastiskt!

Läs även andra bloggares åsikter om böcker, boktips, litteratur, recensioner

Mer Unga Vuxna, eller jag vet inte vad det är...

Michael: en ungdomsbok för det infantila samhälllet, Elfriede Jelineks (2007)

Formen är krävande, rätt ljuvlig och blir som ett långt stroboskopiskt stycke utan andetag. Allt är uppstyckat i ett absurt collage och ett virrvarr av dagdrömmar, bestraffningar, bitar av olika liv och tankar, uppluckrade gränser mellan verklighet och tv-landskap (och detta långt innan alla dokusåpor och bloggar), manlig dominans och starka hierarkier träder fram. Detta flimmer blir också en moraliserande varning om en verklighet av arbete, konsumtion och tv, med kapital som kontroll och om tomhetsexploatering och vardagsmeningslöshet. Nobelpristagaren (2004) Elfriede Jelineks bok utkom i Österrike 1972 och har nu utkommit i svensk utgåva. Den är som en släng på käften över ett ubredande medielandskap. Och omslaget (Sara R. Acedo) är ju bara så snyggt.

Unga vuxna

Var är Alaska? John Green (2007)

Omslaget är gräsligt fult tyvärr till en så bra bok. Det stinker sent åttiotalspojkrum, så jag förstår iofs idén (vill jag gärna tro i alla fall), men blir mer någon kinky Dallas-imitation. Boken har blivit jämförd med klassikern Räddaren i nöden och på baksidan lockar texten: ”Den första vännen. Den första kärleken. De sista orden”. Miles Halter har länge längtat efter något annat än sitt trista liv med high-school, en liten stad och föräldrar som vägrar tro på att han inte har några vänner. Det är dags för internatskola i ett hett Alabama och ett helt nytt liv och ett stort Kanske. Detta stora Kanske är författarens Rabelais sista ord i livet: ”Jag går att söka ett Stort Kanske”, och det är precis vad Miles har i åtanke. Han är fascinerad, näst intill besatt, av personers sista ord i livet. Detta något nytt, något annat, förändring är precis vad han får. Hans nya liv har börjat och med det kommer Alaska Young, den smartaste, snyggaste, vildaste tjej han träffat. Men hon kommer också att förändra hans liv mer än han någonsin trott. Det är en övertygande och stark debut med en rejäl dos av tonårstid om liv, kärlek, smygrökning, tristesspåhitt och litterära referenser, utan att bli krystad. Debuten, skriven av John Green, född 1977, som själv gått på internatskola i Alabama (så kanske det finns ett sanningsuns?) har blivit en favorit både hos kritiker och hos läsare. Och det här är precis en sådan där bok man hade velat ha under sin tonårstid för att bli en bok att komma ihåg och referera med till en hel period i livet.

Ur små ögons perspektiv

Sommarsquash tokolosh!, Rachel Zadok (2007)
Sydafrikansk het landsbygd. Åttiotal. En familj i förfall. Mörka skuggor och doftande citroner. Faiths mamma säljer grönsaker och hennes pappa är handelsresande. Hans resor blir allt längre och en dag lämnar han dem. Faith blir ensam med sin mamma Bella som faller allt längre in i depression och tvångsföreställningar. Faith fylls med magiska berättelser om älvor och andar. Mest rädd är hon för Tokoloshen, anden som bor i källaren. Så träder Nomsa in, en färgad tjänsteflicka som sakta vinner hennes förtroende och blir någon att tycka om, tills hon en natt brutalt försvinner, vilket leder till en brytning mellan mor och dotter. Andra delen av boken skildrar Faiths vuxna liv i Johannesberg som efter tio års tystnad får veta att hennes mamma dött. Plötsligt tvingas hon konfrontera sin barndom och de minnen som bubblar upp när hon återvänder till gården. Jag tycker om böcker som berättas ur barns perspektiv, men det värker lite att läsa. För ofta handlar det om barn som inte lärt sig skilja på vad som är fiktivt och reellt och deras utsatthet för ett svikande vuxenskap. Det skär lite som nålar när Faiths mammas sjuklighet tränger in i henne och bygger upp hennes världsbild. Boken är fylld med myter, magi, sårbarhet, utsatthet men är också en nutida fabel om apartheid och lyfter fram all den komplexitet som den rymmer. Hela boken smakar och doftar, tränger sig på och kryper intensivt under huden. Boken blev nominerad till Whitbread First Novel Award i England.

Boken får mig att tänka på Ikarosflickan av Helen Oyeyemi (där den åttaåriga Jess skildras. Jessamy är åtta år och är en flicka med livlig fantasi. Kluven mellan två kulturer, pappa från England och mamma från Nigeria, åker hon till moderns land. Där dyker flickan Titiola upp, eller TillyTilly som Jess kallar henne. En intensiv vänskap inleds men avslutas med att Jess ska åka hem. Det konstiga är bara att flickan även dyker upp hemma i England. Men där blir hon alltmer krävande och hotfull och Jessamy får skulden för allt hon gör. Ett psykologiskt spel tar sin början. En massa frågor ställs på sin spets och blir ett kusligt, suggestivt och om tudelad tillhörighet. När Helen Oyeyemi skrev sin bok hade hon inte ens tagit sin studentexamen.

Min hög av böcker växer också...

på bredd och höjd, både intill sängen hemma och på jobbet (där ett stort bokinköp gjorts av ungdomsböcker som ska plöjas). Översta delen av bokhögen består av : Jenny Diskis Främling på ett tåg, sista delen av Scott Westerfelds serie Extras, Johan Kindes Någon sorts extas, Berny Pålssons Känn pulsen slå.
De senaste utlästa böckerna har tillhört kategorien Unga vuxna, en kategori av böcker, som enligt mig, innehåller många läsvärda böcker som kommit ut nyligen.

Idag kom boken som jag väntat på, nyinköpt och oöppnad, ungdomsboken: Sprickor och Honungslim, Linzi Glass (2008) om ett apartheidterrorns Sydafrika. Ska genast börja läsa.
Under helgen plöjdes Var är Alaska, John Green och andra delen i serien om JennyHumhprey, På allas läppar av Cecily von Ziegesar (författarinna till Gossip-serien som finns som bok och som gick som tv-serie tidigare i våras på kanal 5. Vad att säga? Chick-litt för kids, intriger, fåniga meningar om stora bröst, sugande blickar, evinnerliga beskrivningar av klädval, skvaller och champagnepimplande i privatskolekorridorerna. Men jag kan inte låta bli ändå...