Tråkiga tunnlar

Och så var det ju det här med att kunna lägga ifrån sig en dålig bok... Först tyckte jag att det kändes som en misslyckad start på det nya läsåret. Men nu tänker jag att det är tvärtom, eftersom jag tragglat med den här bedrövliga boken många långa veckor i slutet av förra året. Och att jag nu kan besluta mig för att inte läsa klart något tråkigt och meningslöst, det måste ju vara ett gott tecken. Jag ska i stället sätta tänderna i Murakami, Lessing, Sagan, Enquist och andra spännande författare. Dessutom kommer snart Lionel Shrivers Dagen efter på pocket. Den ska jag köpa och läsa!

Boken jag nu lagt ifrån mig och lämnat tillbaka är en fantasybok för barn. Eller kanske är det snarare science fantasy. Och den lät så lovande: Tunnlar av Roderick Gordon & Brian Williams. Den handlar om en pojke i England, Will, och hans pappa som har som hobby att göra utgrävningar i omgivningarna. De hittar gamla tunnlar, övergivna tunnelbanestationer och gruvschakt. Och så plötsligt försvinner Wills pappa, samtidigt som några bleka mystiska människor börjar synas till uppe på jorden. Spåren leder Will och hans vän ner under jord där de upptäcker en märklig koloni med många hemligheter...

Upplägget påminner mycket om Neil Gaimans Neverwhere som är oändligt mycket bättre. Tunnlar är ofokuserad och rörig, lösa trådar hänger överallt, spänningen bryts ständigt av märkliga långa beskrivningar och diskussioner, som om författaren plötsligt insett att han måste presentera en ny karaktär eller miljö mitt i ett rafflande händelseförlopp. Nej, blä vad tråkigt! Jag försökte skumma mig igenom texten för att se vad som hände på slutet men orkade helt enkelt inte ens göra det. Så om någon har lyckats ta sig igenom den här boken får den gärna berätta hur det slutade. Det gör mig ändå ont att inte ha avslutat en bok...