Mer sommarlov

Ingen ser dig - Anna Knutsson och Ann-Christine Magnusson.

En spännande barnbok som även passar för lite högre åldrar.
Mira brukar alltid spendera sommarlovet med bästisen Olivia i en sommarstuga i Skåne, men i år verkar det som om de inte längre är kompisar. Mira får i stället åka på ett tvådagarsläger med sommarfritids, något som känns jättepinsamt eftersom hon inte är en barnunge längre. Men lägret visar sig så klart bli så mycket mer spännande och roligt än hon trott. Eller roligt är nog fel ord. Från första stund förstår man att Mira inte kommer få det lätt. Två fångar har rymt från Kumla-anstalten och jagas av polisen i närheten av skogen där lägret ska hålla till. Och lägerledaren berättar en fasansfull spökhistoria som fastnar i Miras tankar. Dessutom råkar hon läsa ett sms på ledarens mobil som skrämmer henne rejält. Den här boken är berättad i ett snabbt tempo med massor av drivande handling: ledaren är plötsligt spårlöst försvunnen, Mira blir kär i en av killarna som är med på lägret, hon blir ovän med de andra, de går vilse och tvingas övernatta i skogen, de överraskas av åskoväder, spöken och förrymda fångar. Och genom allt detta växer Mira och blir en riktigt stor liten tonåring som vågar vara både modig och rädd.
Lite väl mycket av det goda kanske, väldigt drivet tempo och väl många trådar. Men bra och lättläst, spännande och en lämplig bok för den där åldern mellan barn och yngre tonår. Och så passar den ju så bra just nu som en sommarlovsrysare.

Shoo len

Douglas Foley är skaparen till Habib, som gjort succé både som böcker och som tv-serie. Han har tidigare skrivit ungdomsböckerna Shoo bre och Ingen återvändo. Detta är en fristående fortsättning på Shoo bre. När jag jobbade på skolbibliotek i Växjö gick kidsen runt med den som en assessor. Jag vet att de inte tog sig igenom boken, men de var liksom uppslukade och fascinerade och stolta. Shoo len är ett modernt ödesdrama som utspelar sig i en högstadieskola i stockholmsförorten. Och det är väl lite av Foleys signum , att använda sig av ett bubblande förortsspråk, som kan tilltala eller störa (se fler blogginlägg). Det är en kärlekshistoria á la Romeo och Julia i nutida tappning och redan omslagstexten avslöjar att hon kommer att dö för killens hand. I korta kapitel får man följa ett antal ungdomar och följa handlingen framåt från kvällen innan i prologen och fram till Nikoos död i epilogen. Det är ett snyggt författargrepp där kapitlen antingen tar vid eller skildrar samma stund ur de olika huvudpersonernas perspektiv. Och temana vänskap, lojalitet och handlingars konsekvens tycker jag skildras bra, där inget är bara svart eller vitt. Den enda person man inte får någon bakgrundshistoria till är Gabi, den drivande, den som är lack på hela samhället, som blir mutad av rektorn, som spelar ut hela vuxenvärlden och som utan betänkligheter gör som han vill, det blir helt enkelt lite tomt på empati till skillnad från de andra, det är väl i och för sig inget som författaren kräver heller. De vuxna står mest som nickande godtrogna kulissdockor och böjer sig som vinden för att få tillfälligt lugn. Det är en inslukande historia som trots sina många figurer inte blir rörig, även om det är några bifigurer som man känner fladdrar lätt förbi, med viktiga teman som konsekvens och ansvar. Jag irriterar mig dock på den klassiska könsstereotypa sexskildringen, den där tjejer vill vänta och håller emot tills killarnas lustar blir oemotståndliga och ger vika, och där killarna alltid trånar och helst vill få det överstökat. Sällan ges någon bakgrund till killarnas sexuella historia, mer än att man anar att det är tjejens debut men killens tusenfalt gång. Det måste väl ändå finnas blyga debuterande killar och erfarna tjejer? De tjejer som tar för sig, och det är väl också tyvärr vanligt skildrat, är de trasiga, de sårbara och utsatta, de som är svikna av sina fäder och som dämpar sin ångest med sprit och sex. Det är först då de blir jämställda, i sin vilja eller likgiltighet. Boken marknadsförs till den där något diffusa gruppen unga vuxna och jag tycker absolut den kan läsas av en bred målgrupp.

Sommarlovstips

Det här är en riktig sommarlovsbok! Ingela Magners Åskans döttrar handlar om Vilda som tillsammans med sin storebror åker till farfar på Gotland för att bearbeta chocken och oron över kidnappningen av deras pappa, en journalist som arbetat i Irak. Ett ganska ovanligt inslag i en barnbok! Och väldigt aktuellt förstås. Barnen följer utvecklingen genom tv-inslag där kidnapparna hotar att döda pappan om inte regeringen släpper fri ett antal fångar. Kriget blir alltsåm plötsligt verkligt och närvarande för de svenska barnen. Detta är en del av historien. Den andra utspelar sig på 800-talet på just den plats där Vilda befinner sig: Bogeviken på Gotland. Flickan Tora, dotter till en vikingahövding, har ett värdefullt kristallsmycke med vars hjälp hon beskyddar sin pappa. Tora visar sig för Vilda i drömmar och Vilda hittar det nedgrävda smycket. Kanske är det hon som till slut får hem pappan?

Lite mysrys, historiska miljöer, sommarlov på landet, åskoväder, mystiska drömmar, vänskap över tidsgränserna och allt mot en högst verklig och brutal nutida bakgrund. Perfekt för mörka augustikvällar!

Loppisfynd

Loppisfynd från utflykten till Lions auktion och loppmarknad i Åsa igår: Selma Lagerlöf - Jerusalem, Marjaneh Bakhtiari - Kan du säga schibbolet?, Inger Alfvén - Mandelkärnan, samt svart pärlhalsband i äkta plast. Billigt och bra men väldigt trångt vid bokbordet och många vassa armbågar så jag snappade åt mig mina fynd och flydde ganska snart...

Feel good - feel bad

Jag har lite svårt med uttrycket feel good. Tydligen läser jag en sån bok nu. På omslaget står att "det är en feel good-komedi - fast på papper". I recensioner av boken används just feel good ofta i beskrivningen. Boken jag läser heter Guernseys litteratur- och potatisskalspajssällskap av Mary Ann Shaffer. Det är inget fel på själva boken. Den verkar underhållande och läsvärd. Men det är något med utrycket feel good som gör att jag skruvar på mig. En bok som liksom är stämplad med en garanti om att det här kommer få mig att må bra. Istället gör det mig misstänksam. För är det verkligen det man vill få ut av läsningen? Och vad är det som säger att det är feel good för mig?

Feel good är inget nytt. Första gången jag lade märke till det var när Fredrik Sahlin, på den tidens Filmkrönikan, beskrev en film som feel good. Kanske är det också i beskrivning av film jag tycker det passar bäst. Mer och mer har uttrycket börjat användas när det gäller mysiga romaner. Böcker som gör dig glad, som får dig att känna dig trygg. Böcker som serien om Damernas detektivbyrå, privatdetektiven Maisie Dobbs eller kanske en chick lit av Martina Haag eller Kajsa Ingmarsson. Sådana där mysiga böcker. Må bra-böcker. Böcker som inte upprör för mycket. Som får dig att glömma den jobbiga vardagen. Klimatkrisen. Finanskrisen. Det finns ju så mycket elände i världen ändå, resonerar många. Då kanske man behöver en feel good-bok. Det kan jag verkligen förstå.

Motsatsen verkar vara feel bad. Också ett uttryck som börjar användas mer och mer. Ofta i samband med de där hemska uppväxtskildringarna. De med våld och missbruk. Allmän misär. Eländesböcker kallas de också ibland. Böcker som Pojken som kallades det eller Vingklippt ängel. Men tydligen kan även "bättre" litteratur räknas in. Liza Marklund sa i en intervju att hon gillar feel bad-böcker, och nämnde då nobelpristagaren Imre Kertész som exempel.

Visst kan det vara vissa fördelar med att känna igen en "genre", som det är med vilka andra genrer som helst. Man vet vad man får. Man slipper bli obehagligt överraskad av plötsliga otäckheter. Men vem bestämmer vad som är vad som får dig att må dåligt och att må bra? Vem vet vad som är "feel good" för mig? Kanske är det en dramatisk roman med ett tragiskt slut, som exempelvis Blonde, som får mig att må bra? En bok som jag uppslukas av och sträckläser som besatt. Kanske känner jag mig mer uppfylld och lycklig av en sådan läsupplevelse. En som jag tänker på länge efteråt, och som ger mig nya insikter om livet, snarare än en lättsmält historia som glöms bort lika fort. Kanske kan en puttrig feel good-bok få mig att må dåligt av tristess? Feel good blir feel bad?

Så vad vill jag då att dessa böcker ska heta? Inte vet jag. Kanske ingenting alls. Det finns ju redan chick lit, och det gamla hederliga uttrycket mysdeckare á la Agatha Christie. Det vet jag i alla fall vad det är. Må bra kan jag göra ändå. Utan garantistämpel.

Adams revben

Jag har tidigare bloggat om Naruddin Farah och hans bok Länkar, som liksom ångade av svett, klanmönster, ett trasigt samhälle och en bultande historia. Naruddin brukar bli omnämnd i nobelprissammanhang och är en stor röst på det afrikanska litteraturfältet. Adams revben är hans debutroman, vilken skrevs 1968 när han som 23-åring lämnat Somalia för en exiltillvaro i Indien, och som nu har översatts till svenska. I somalisk hetta flyttar man in i Eblas tankevärld där hon försöker tolka omgivningen från sina egna knapphändiga referenser. Ebla, som tillhör nomadfolken, flyr från sin by in till staden för att undkomma ett tvångsgifte, som hennes farfar ordnat med. Boken är till stor del en flykt från patriarkatet och en kamp att som obildad underkastad kvinna försöka överleva i en värld av främlingskap, utanförskap och oförståelse. Några har nämnt och hyllat den som en stor feministisk roman, dock väckte den ont blod och ilska i sin samtid, vilket den också kan sägas vara då den behandlar rådande förtryckarmönster samt kritiserar könsstympning. Hon vet det inte själv dock, där hon vandrar sin väg framåt och inte försöker följa något upproriskt hjärta utan bara försöker ta sig vidare till nästa dag med en känsla att hennes kropp borde vara hennes egen. Men i och med detta, hennes handlingar och tankar om att hon inte borde ha fötts till kvinna, stakar hon ändå vägen för dem som är skapade av böjda revben. Och det är vad boken till största delen handlar om, som jag tolkar det, att få vara sin egen kropp.

Nyligen lästa ungdomsböcker som inte riktigt klibbat sig fast

Skilda föräldrar är något som skildras i många av de ungdomsböcker jag läser, vilket ju inte är så konstigt då böckerna speglar någon slags samtid. I de två senaste böckerna jag har läst speglas skilsmässan utifrån ett kommunikationsbristproblem, vilket leder till att tonårshuvudpersonerna kan skapa sig en viss frihet.

Mellan två världar av Eva Swedenmark.
Det är absolut inget fel på den här boken men jag tittar på den och minns den inte, trots att det bara gått någon vecka. Det är fjärde fristående delen om Johanna, och jag har tyvärr inte läst de andra delarna. Johanna bestämmer sig för att testa sina egna vägar och lyckas genom att de nyskilda föräldrarna inte har så mycket kontakt. Istället för att börja i den nya skolan i nian börjar hon jobba på ett café, för att få ihop pengar till en hemlig resa till Paris för att möta den saknade pojkvännen. Det går väl som man har tänkt sig från början men visst det finns en del bra om familj, vänskap, kärlek och kommunikation inbakade i historien.

Iris Eremiten av Kristín A Sandberg.
I boken får man följa två parallella historier som möts på slutet. Iris är en tjej som försöker hitta sig själv, definiera sig gentemot omgivningen och sätta ner foten mot orättvisa, i synnerhet mot en tafsande lärare. Hennes föräldrar är skilda och på grund av ett missförstånd dem sinsemellan blir Iris ensam i sin pappas hus över jullovet. Ismael är en pojke som flyr från sitt land över salta hav och för en kamp på liv och död. Jag antar att det blir en fortsättning på boken, eftersom slutet lämnas så öppet. Egentligen väntar jag hela boken på att de två ska mötas. Tycker nog att det blir lite krystat och ihoptvingat med dessa två historier som inte riktigt har någon logisk koppling. De två separata historierna hade dock varit intressantare. Jag gillar ju Iris bestämdhet att försöka ändra på strukturer, invanda mönster och orätter, och det hade varit en god personlighetsutvecklingshistoria i sig som hade räckt.

Edvardson och Olsson

Några korta reflektioner kring två av den senaste tidens läsningar: Två böcker som på olika sätt förhåller sig till judeförföljelsen under andra världskriget. Cordelia Edvardsons Bränt barn söker sig till elden är en rak och osentimental skildring av hennes egna upplevelser i koncentrationsläger och av hur hon går vidare efteråt. Samma slutsats där som hos Imre Kertesz: att man har rätt till sitt eget öde, ingen kan säga till en att glömma och gå vidare, det som har hänt är en del av den man är oavsett hur fruktansvärt det varit... Linda Olsson skriver i Sonat till Miriam om en man som upprepar misstagen ur det förflutna eftersom han inte fått veta sanningen. Om vikten av att berätta och föra vidare historien alltså. Jag gillar bäst den första delen av romanen där huvudpersonen letar efter sin pappa och finner mystiska och osannolika sammanträffanden. Det handlar också om förlusten av och sorgen efter ett barn. Men det handlar väldigt lite om det jag trodde den skulle handla om (eftersom det har lyfts fram i media och tydligen var svårsmält för förlaget): kvinnans val att överge sitt barn, att välja att inte vara mor. Det diskuteras inte alls så mycket som jag skulle vilja.

analys av bok du inte bör läsa

Det finns ju ett talesätt om att känna din fiende, håll vänner nära och fiender närmare eller något sådant? Så det har jag gjort nu, har ägnat de senaste dagarnas bussfärder åt att läsa (och åt att dlja vad jag läser för mina medpassagerare) Inte längre gay -en personlig berättelse av Richard Oostrum och Hans Frinsel som handlar om hur huvudpersonen Richard fann gud och blev befriad från sin homosexualitet.

Richard växer upp i Nederländerna i en stabil familj med en fotbollstokig pappa som tidigt konstaterar att Richard är mer intresserad av blommor än bollar. I tonåren kämpar han med sina känslor och kommer slutligen ut som homosexuell, han får bra stöd av sina vänner och familj och börjar enligt honom själv totalt gå upp i sin nya livstil. Och det är en livstil som innehåller mycket sex och mycket alkohol och en partner döende i AIDS. När han håller på och förbereder Gaygames i Amsterdam 1998 får han en religiös upplevelse så stark att han lämnar sitt gaysammanhang och istället går med i en kyrka där han så småningom börjar förtälla ordet och såklart hittar en fru som han till och med får barn med (tror att det inte gör något att jag avslöjar slutet då snarare vore konstigt om han inte hittade sig en fru som han nu efter mycket hjälp från gud kan leva med)

Jag visste väl litegrann om frågan innan, visste att det fanns läger där man sysslade med omvändning, att rörelsen är stark i USA men att den även finns i Sverige. Det jag inte visste var argumenten, hur man la fram sin sak och på det sättet har det varit en väldigt nyttig läsning.

• I fokus står inte fördömanden av homosexuella som man kanske skulle kunna tro istället påpekas det ständigt genom hela boken att det är helt ok att vara homo men att livstilen inte är sund. (givetvis är det endast en klichébild av bögars livstils som framställs, flatorna lyser med sin frånvaro) Det är lite diskussionen hellre rik och lycklig än fattig och olycklig som gäller, hellre hetero och trygg är homo och destruktiv.
• Att man mår bättre hos gud, att vara homo är snabba kickar, sex och alkohol, att vara med gud är ett ständigt kärleksflöde. trygghet. Egentligen är det tvåsamheten och den stabila kärnfamiljen som hålls fram som positivt, så om det inte hade varit emot guds vilja att vara homo skulle nog en homofamilj som lever monogamt i tvåsamhetslyckan funka lika bra som en heterodito?
• Boken igenom kopplas negativa saker ihop med sexualitet, det sägs inte rätt ut men efter tio sidor har man fattat grejen. AIDS hos kvinnor i Afrika kopplas ihop med Richards pojkväns död i AIDS, att Richard lever ett destruktivt liv som han mår dåligt av kopplas enbart ihop med hans sexualitet.
• Det görs många påpekanden att han har haft en så bra barndom samtidigt som det poängteras att i princip alla homosexuella Richard umgås med har haft en dålig uppväxt utan den stabila kärnfamiljen som grund.
• Det är en klichéfylld schablonartad bild av homosexuelitet som målas upp, det är mycket sex och mycket flärd utan att något egentligen preciseras. Jag får intrycket av att det egentligen handlar om en kille med kackig självkänsla som försökte vara någon han inte var. och istället för att upptäcka det hittar han gud och blir någon annan som det inte heler känns som att han är riktigt bekväm med. Man hamnar ju ibland i sammanhang man försöekr passa in i men ändå inte trivs i, det behöver inte ha med saker som ens sexualitet att göra. Dessutom gör det mig förvånad att det helvete som Richard målar upp inte är värre. Det som målas upp är bilden av en ung kille som har ångest, dricker för mycket och ligger runt. Det är ju inte helt konstigt att göra det när man är ung?
• Argumenten för varför gud inte tycker om att du är homosexuell lyser med sin frånvaro här också, reproduktionen tas upp men sen är det tyst. det bara ÄR så. och eftersom man blir lyckligare med gud än utan så är det ju bättre att inte vara homosexuell?
• Det är väl lite tänkt att Richard ska framstå som ett vilset lamm som tillslut hittar tillbaka till flocken men de gjorde framställningen lite för imbecill för att det ska fungera. istället tänker man att Richard är lite väl naiv och nästan korkad som hävdar gång på gång att han överhuvudtaget inte alls vet något som står i bibeln förräns i slutet då han går på ordentlig bibelskola. och då har han dessutom varit troende sen han var liten.

Nyttigt och obehagligt att läsa boken, mycket av argumenten tycker jag känns igen hos sånt man hör här i Sverige. Värnandet om familjen som samhällets viktigaste, poängterandet att normalitet är något eftersträvansvärt, att alla vill eller bör vilja ha samma saker.

Skräckel på Rydbergs vis

Förutom att det är ett superläskigt omslag till den här boken så har andra läsares varningar fått mig att inte våga mig på den trots att jag varit lite småsugen ibland. Så när jag började läsa Carina Rydbergs Den som vässar vargars tänder och möttes av ett flytande språk, intressanta karaktärer och en spännande handling som griper tag direkt, så blev jag lite förvånad. Jag kollade några läsarrecensioner på Bokus och såg omdömen som "sjukt och perverst", "man kan fundera över författarens mentala status", men också många positiva reaktioner. Och visst är det som skildras sjukt och perverst. Två tvillingsyskons brutala uppväxt med de allra vidrigaste incestuösa övergrepp man kan tänka sig gör att deras verklighetsuppfattning blir helt skev och som vuxna begår de själva lika hemska handlingar som de själva blivit utsatta för. Rydberg väjer inte för det otäcka, det onda inom oss. Hon väjer inte för det grymma. Hon låter oss komma så nära karaktärernas sinnen att vi ser genom deras ögon, hör deras tankar, går in i deras galenskap. Det är på ett plan ett försök att förstå hur en människa kan begå så ondskefulla handlingar, och på ett annat plan är det en välskriven och spännande skräckberättelse, suggestiv och mörk. Men samtidigt en bok som platsar i skräckel-genren med sitt frossande i blod och närgångna äckliga detaljer, väl magstarka ibland. Jag har tidigare bara läst Den högsta kasten av Carina Rydberg och därför positivt överraskad av språket och berättartekniken i den här romanen.

Bengt Ohlssons vackra Syster

I Gregorius var han prästen, i Hennes mjukaste röst en kvinna och i senaste romanen Syster ger han barnet en röst. Barnet är Marjorie, lillasyster till Miriam . Miriam som försvinner en dag. Marjorie får åka till sin moster Ilse medan mamma och pappa är ute och letar.
Bengt Ohlsson har ett sällsynt sätt att beskriva stämningar. Det händer inte så mycket i boken, men det händer desto mer inuti människorna. Marjorie känner sig dubbel inför systerns försvinnande. Hon ser upp till Miriam. Kanske har kommit lite i skymundan. Förbjudna känslor dyker upp, samtidigt som hon brottas med skuld och skam. Marjories tankar kretsar kring hur hon ska föräldrarna att må bra igen. Hur de ska bli den där glada familjen igen. Bengt Ohlsson lyckas på ett rörande sätt fånga barnets vilja att vara till lags. Eftersom Miriam är försvunnen måste hon försöka vara båda två. Så att mamma och pappa blir glada igen:
"Det var en viktig uppgift som låg framför henne. Om Miriam inte kom tillbaka måste Marjorie vara båda två, på samma gång. Åtminstone tillräckligt mycket Miriam så att mamma och pappa skulle sluta leta efter henne. Samtidigt kunde hon inte sluta vara sig själv, för då skulle alla börja undra vart hon hade tagit vägen.
Hon skulle klara det. Det handlade bara om att hålla balansen. Hon gick redan omkring och bar sig själv på en bricka. Nu skulle hon få en sak till att bära på. Det var något nytt att tänka på bara. "
Det är sorgligt och det är vackert.

Den lille vännen

Jag tänker och tänker och tänker på Den lille vännen, Donna Tartts andra roman som kom 2002. Över 600 sidor lång, tät text och tät stämning. Södra USA där rasdiskriminering och fördomar lever kvar. Där könsrollernas vett och etikett upprätthålls av gammelmostrar och grannar. Barndomssommar med dallrande hetta och krälande ormar i högt gräs. Och så den stora hemligheten, det stora traumat som förföljer familjen Cleve: Robin, pojken som nio år gammal hittas hängd i trädet i trädgården, utan några spår efter mördaren. Mordet på Robin är utgångspunkten, alltings nav, men långtifrån det mest väsentliga i boken. Steg för steg stiger Harriet fram, Robins lillasyster som tolv år efter mordet gör sitt bästa för att bryta upp från familjens sorgtyngda liv. Hon är en fantastisk hjältinna, hon ifrågasätter allt, imponeras av inget. Och tar saken i egna händer när hon tröttnar på att mötas av tystnad när hon ställer frågan: Vem mördade Robin?
Mest av allt handlar boken om barndom och uppväxt. Om sorg och skuld. Harriet och hennes syster lever i skuggan av sin döda bror som i minnet hos de anhöriga bara blir mer och mer fantastisk ju längre tiden går. Systrarna som faktiskt lever blir aldrig sedda på riktigt, sorgen efter det förlorade barnet är alltför tung att bära. Skildringen av Harriet och hennes bästa vän Hely och deras barnsliga försök att hitta mördaren och lösa mysteriet är så bra gjord att det känns som om jag ser dem tydligt framför mig. Och krocken mellan deras oskuldsfulla värld och de urspårade bröderna Ratliffs knarkrusiga paranoida värld blir så otäck att jag drar efter andan.
Med tanke på romanens längd hade jag hoppats på lite fler svar i slutet och blev besviken när det liksom bara tog slut utan att knyta ihop lite mer. För det är en brett anlagd roman med många karaktärer som man får följa. Och det är mycket som händer precis i slutet som kanske borde klarats ut lite bättre. Och så är jag lite sur för att Hely av alla människor får sista ordet i berättelsen och inte Harriet, den självklara stenhårda hjältemodiga tolvåringen som slåss mot både giftormar och knarklangare. Men stämningen i boken och massor av bilder och scener från romanen dröjer sig kvar hos mig. Det var mycket i berättelsen som var riktigt riktigt bra.

Otroliga Oates - mina favoriter

Blev så inspirerad av mötet med Joyce Carol Oates att jag fortsätter på temat. Helena på Bokhora har listat sina Oatesfavoriter. Många av dem återfinns på min också. Det ska tilläggas att tidsmässigt, sträcker sig jag mina Oates-erfarenheter från Foxfire- en tjejligas bekännelser (1994) och framåt. Jag har alltså inte hunnit med de tidiga mästerverken som Bellefleur och Dom där. But here goes:

Foxfire - en tjejligas bekännelser (1994): Ett tjejgäng som är trötta på männens översitteri och bokstavligen tar saken i egna händer. Spännande, våldsamt och bitvis roligt om kvinnlig vänskap och systerskap som går överstyr. Boken som blivit film med Angelina Jolie i en tidig roll.

Det var vi som var Mulvaneys (1999): Det står mellan den här och Blonde som min favorit nummer ett. Hellyllefamiljen Mulvaneys drabbas av något som förändrar deras liv för alltid. Om Amerika, dubbelmoral, kvinnans situation och den amerikanska drömmen i sönderfall. Här återfinns Muffin, baserad på JCO´s egen katt med samma namn.

Blonde (2001): Likt många andra, min första och en av de absolut största Oates-upplevelserna. Jag levde med boken och Norma Jean Baker under ett par intensiva dagar. Slutet drog jag ut på eftersom, ja ni vet. Så nära, så hudlöst och så vackert!

Dödgrävarens dotter (2008): Episkt läsäventyr baserat på Joyce Carol Oates farmors levnadsöde. Något "seg" att komma in i vill jag minnas, men det glöms fort bort. Ingredienser som dramatik, utanförskap, kvinnoöde, moderskap och livet, sällar dessa 600 sidor till en av höjdpunkterna i mitt Oatska läsäventyr.

Mindre bra Oates...
Det är svårt att skriva om någon Oatesbok som "dålig". Men, speciellt med tanke på att hon skriver så otroligt mycket, finns det ju de som inte når lika långt. Två sådana böcker, som enligt mig, hör till de lite mer "mediokra" är Jag ska ta dig dit (2003) och Älskad, Saknad (2006). Särskilt i Älskad, Saknad uteblev den där signifikanta känslan. Jag fick nästan vända på boken och kolla- "är det verkligen Oates?" Jag kände inte igen språket och tematiken. Det var också som att boken aldrig riktigt tog fart.
Jag ska ta dig dit kändes väldigt bekant på något vis. Som att jag hade läst den förut. Tematiken känns igen. Tror att den påminner lite om Marya- ett liv. Den var bitvis riktigt bra, särskilt i början, när den med utanförskapet bland de andra eleverna på campus, påminde en del om Glaskupan. Men i stora delar höll den inte måttet och blev lite oengagerad och långsam. Sorry JCO...

Supernova av Marika King

Jag är en duktig tjej i en lat tjejs kropp. I mitt huvud har jag storslagna planer på hur jag ska ta världens med storm och hur himla högpresterande jag ska vara. Planer som lata kroppen oftast sätter käppar i hjulet för då den hellre vill typ tramsa och se på tv.

Marika Kings debutroman Supernova handlar om Lisa, ludvikatjejen som är högpresterande ut i minsta lilla fingertopp. När romanen börjar har hon precis gått ut handelshögskolan och fått jobb på den mest prestigefyllda konsultfirman i hela världen. Lisa tycker det är fantastiskt kul och i början är det inte svårt att jobba 80 timmars veckor och avsätta all energi till jobbet, Lisa fnyser åt de som oroar sig och tycker de är lite väl klena. Det enda som oroar Lisa är att hon inte snabbt nog flyttas uppåt, att hon inte får högsta betyg från första början.

Men efter ett tag är det inte lika roligt längre, det snurrar snabbare och snabbare och det är lättare att handla en ny kostym än slappna av. Hur ska någon som aldrig har eller får misslyckas hantera att inget känns riktigt bra längre?

Det är tydligen fler delar planerade i historien om Lisa och det hoppas jag blir av också, Marika King skriver en effektiv och snabbläst prosa, hon går helt i land med det hon ska göra och låter handlingen styra.

Och jag gillade att boken inte kändes som en hämnd (författaren har samma bakgrund som Lisa och kanske liknanade erfarenheter?) utan som en ärlig och rätt sorglig berättelse om hur man kan utnyttja prestationskrav.

Jovialiska Joyce på Kulturhuset i Stockholm

Jag har fjärilar i magen. Lite ont i fötterna efter att ha köat i en och en halv timme. Vi skojar om att det känns som på en rockkonsert. Majgull Axelsson sätter sig till rätta, Carina Rydberg slår sig ner och några minuter innan det ska börja tar Kristina Lugn sin plats i publiken. Längst fram sitter Bonniers förlag med översättaren Ulla Danielsson. Jag sitter på fjärde raden. Nära scenen som rymmer två stolar. I en av dem kommer Joyce Carol Oates snart att sätta sig. Hon som har skrivit alla de där böckerna, om kvinnorna och Amerika. Stämningen går att ta på, och nu börjar jag förstå att det kommer att bli en mycket speciell kväll. Once in a lifetime.

Joyce Carol Oates inleder samtalet med att prata om sin dagbok, och säger till Hans Olav Brenner från NRK, du har väl inte läst den? "No one can read the whole thing", säger hon på släpig amerikanska och suckar. Hon är generad över dagboken. Men konstaterar samtidigt att det är bra att skriva dagbok, och rekommenderar det till alla.
Så sitter hon alltså ett par meter framför mig. Den mystiska kvinnan som skrivit så oändligt mycket. Men hon känns inte alls svår eller överlägset intellektuell. Nej tvärtom, hon är ödmjuk, enkel, rolig och spirituell. Visst är hon så där tunn och smal, som jag sett på bild. Men det är en stark kvinna vi har framför oss. Inte alls så där skör som jag hade föreställt mig. Hon skämtar, skrattar, och fullkomligt charmar publiken. Vi kommer så nära, men ändå med en hälsosam integritet emellan. Det här är proffsighet i kubik.

Hon pratar om sin barndom. Skolgången i ett "one-room-schoolhouse" beksrivs som en "Darwinian horror". En överlevnadstid som har präglat hennes liv. Pojkarna som jagade henne och trakasserade henne. Joyce springer som ett rådjur, sa de. När föräldrarna, de högt älskade, tar upp det på föräldrasamtalet konstaterar fröken "but it's because they like Joyce". Vi som läst hennes böcker vet att de ofta handlar om övergrepp på kvinnor och flickor. Kanske är det självupplevt.

Hon talar mycket om sitt skrivande. Det består till 99 % av bearbetning och ändrande. Ofta lägger hon bort boken när den är nästan klar, för att sedan läsa den sedan snabbt som om hon vore läsaren. Hon förklarar sitt omfattande skrivande med att hon inte tycker om att ge upp. Hon är rädd för det. Kanske kan en av hennes katter också vara en del av förklaringen. Den som satte klorna i hennes lår så fort hon försökte resa sig. Hon kunde ju inte komma upp, därför kunde hon lika gärna skriva. Hon berättar om kärleken till sina katter, och avslöjar att katten Muffin i, min personliga favorit Vi som var Mulvaneys, är baserad på hennes egen katt med samma namn. Hur hon grälade med sin man, som bad "you can´t put Muffin in the book, you can´t put our cat in the book" osv. Men det gjorde hon såklart, och skämtar om att det var därför hon skrev den, "just to put Muffin in the book". Sen blir hon allvarlig och tårögd. Det märks att katten hade en speciell plats i hennes hjärta. Kan vi prata om något annat, ber hon.

Hans Olav Brenner frågar hur det är att vara kvinnlig författare idag, jämfört med när hon slog igenom. Det är stor skillnad, säger Oates. Hon minns hur hon i media beskrevs som "Detroit housewife"och "shy facultywife", fast hon faktiskt arbetade som lärare då. En annan komisk incident var när Norman Mailer, apropå romanen Boxing, sa att den var så bra att han kunde nästan ha skrivit den själv. Man måste verkligen ha humor vid sådana tillfällen, säger hon och skakar på huvudet. En annan gång sa en manlig recensent, att han tyckte att en bok var så bra att den skulle kunna varit skriven av en man. "But which man?, I said to him", säger Oates och tittar på publiken. "You? Written by you?" Spridda skratt och medhållande huvudskakningar i publiken.

Det finns mycket att berätta om den här kvällen. Jag var också fascinerad av hur väl hon bemötte en del bisarra frågor från publiken. Som den pinsamma, "Do you have an eating disorder?"Alla tittar oroligt på Oates. Hon är ju vår vän nu. Inte ska hon behöva svara på sånt. Men Joyce Carol Oates lägger bara huvudet på sned och säger "hmm, do I?" Kanske när jag var yngre , men sedan bestämt, nej det har jag inte. Sedan följer en intressant utläggning om anorexia, och hon tackar den unga kvinnan för hennes speciella fråga. Så arbetar ett proffs.

Så är kvällen slut. Oates får blommor och tar emot massiva applåder. Inte helt obesvärad vippar hon lite på foten. Hon vet inte riktigt var hon ska titta. Med darr på rösten konstaterar Ingemar Fasth, arrangör av den internationella författarscenen, att Kulturhuset har skrivit historia. Och jag tror honom. Varm i hjärtat, glad och överraskad, med signerad bok under armen, lämnar jag Kulturhuset. Det blev ett möte med den storslagna författaren och den finfina människan Joyce Carol Oates.

Här kan du läsa om fler bokbloggare som skriver om sina upplevelser under kvällen:

Snowflakes in rain En annan sida- en bokdjävuls liv och lustar

Tredje gången gillt

Jag undrar om det har hänt förut: att tre av oss på Textappeal har skrivit om samma bok? Två inlägg om samma bok tillhör vanligheterna, men tre? Jag väntar med spänning på det tillfälle då vi alla fyra läser samma bok och skriver om den! Jennie och Ida har tidigare lovprisat Hungerspelen av Suzanne Collins. Nu är det min tur.

Hungerspelen har kommit på pocket, och borta är alla indikationer på ungdomsbok på omslaget. Det hade lika gärna kunnat vara en deckare eller thriller för vuxna. Enkelt beskrivet skulle boken kunna sägas vara en äventyrsroman som utspelar sig i framtiden. Men den underliggande svärtan gör den till något mer. Det är en dystopi, det är science fiction och det är vass samhällskritik.

Jag tänker mycket på överlevnadsprogram som "Robinson" ("Survivor" på engelska). I den senaste omgången som visades här i Sverige hade man gått tillbaka till de första säsongernas fokus på just överlevnad. Man lät deltagarna bo i ett träsk där de blev bitna av insekter med resultat i kliande bölder och utslag. Det var ont om mat och vatten, många tappade snabbt i vikt. Efter ett tag höjde man ribban genom att dela på deltagarna: hälften fick flytta till en vacker paradisö med vit sandstrand, massor av fisk i vattnet och kokosnötter i träden, och hälften fick stanna kvar i träsket där moralen och livsviljan sjönk i botten. En av deltagarna, en av de yngre, kallades "Valpen" och man fick se hur han sakta magrade av och blev mer och mer apatisk. "Valpen tynar bort", sa de andra och bar fram lite ris till honom. Till slut fick han naturligtvis röstas ut för att inte totalt försvinna.

Att titta på detta har blivit vardagsmat för oss. Hur långt är steget till nästa nivå? I Hungerspelen tvingas deltagarna ut i en kamp på liv och död. Deltagarna är människor som inte betyder något för samhället så vad spelar det för roll om de har ihjäl varandra?

Bra också med den känga som riktas till skönhetsindustrin: Katniss, hjältinnan, kan inte förstå varför folk i huvudstaden vill vara så magra som möjligt eller se så unga ut. I hennes distrikt är det ett tecken på välgång och långt liv att vara lite rund i formerna och ha ett ansikte märkt av ålder. Och visst är botox och size zero troligtvis det sista man tänker på när man sina svältande barn ätas upp av flugor?

I hennes våld - Hanna Wallsten

Huvudpersonerna i Hanna Wallstens nya roman I hennes våld är barndomskärlekarna Felicia och Malin samt deras respektive. Felicia och Malin har inte hörts av på 15 år då Felicia valde bort Malin och istället blev ihop med Christian.

Felica lever nu tillsammans med läkaren Ingeborg som har all makt i världen, särskilt över Felicia som hon misshandlar både psykiskt och fysiskt.

Malin bor kvar i sina föräldrars hus och jobbade som lärare tills hennes skola lades ner och hon blev degraderad till Fritidsfröken. Hon lever tillsammans med den yngre Mia som står inför ett vägval hon inte riktigt ser själv, stanna i tryggheten hos Malin eller fortsätta ett hyffsat okomplicerat ungdomsliv medan hon satsar på musiken?

En dag ser Felicia en bild av Malin i tidningen och när hon än en gång ligger på sjukhus på grund av Ingeborgs slag ringer hon från sjukhuset. Och Malin faller igen. och igenom.

Med hjälp av tillbakablickar får vi hela historien om Felicia och Malin och får också lära känna bifigurer som den helt fantastiska erövrarflatan Regina Wilhelmsen som kallar unga tjejer för saker som "lille pagen" och som har fått mig att rodna bara jag tänker på vindruvor. (mycket ekivok scen!)

Jag tyckte inte alls om boken först, jag gav upp den flera gånger men tvingade mig igenom de första 100-150 sidorna ilsket gruffande. Jag tyckte språket var barnsligt och inte alls fungerade med sina korthuggna nästan prosalyriska meningar. Men sen, sen smällde det till och den blev plötsligt helt omöjligt att lägga ifrån sig.

Just det språk jag stört mig på fick en funktion när det blev allt svartare och svårare i romanen. Och jag gillade när man fick reda på mer än just Malin och Felicias kärlekshistoria. Jag tyckte om frågeställningarna Mia för in och hur Regina Wilhelmson i all sin otrolighet blir precis den där komiken som förmodligen behövs när allt blir totalt nattsvart.

Så mycket nöjd över att jag inte gav upp den här boken, vill inte vara utan läsupplevelsen och ser fram emot nästa bok.

Ska bara säga något snabbt om slutet som jag tror är omöjligt att negligera. När jag läste Flyga drake i julas blev jag jättearg över att första delen var så bra och att det i slutet mest liknade en dålig b-spionthriller, att allt verkligen var tvunget att hetsas upp och sen klaffa a´la en james bondfilm. Varför först bygga upp tredimensionella personer för att sen platta till dem och göra actionfigurer av dem? Moa här på textappeal sa att hon inte läste slutet realistiskt utan snarare såg det symboliskt. Jag köpte det inte då men det gör jag nu och slutet på I hennes våld (alltså sista sidan) är för mig härmed symboliskt.

Och Moa har ju träffat Wallsten vilket jag är mycket avis på, bildbevis här

Lyrans svenska lista

sånt här kan man ju ägna sig åt när klockan är sent och tvätten aldrig blir klar. Snott från Lyran
Tackar ödmjukast!

Regler:
Fetstila de titlar du har läst
Om du inte läst just den boken men annat av författaren - fetstila författaren
Kursivera de titlar du vill läsa
Stryk över de du inte vill läsa, eller markera med rött
* framför boken betyder att du aldrig hört talas om den
+ framför boken betyder att du äger den
x framför de du påbörjat men inte avslutat den

1. +Lars Ahlin - Jungfrun i det gröna
2. Marianne Ahrne - Äppelblom och ruiner
3. John Ajvide Lindqvist – Låt den rätte komma in
4. Inger Alfvén – s/y Glädjen
5. Carl Jonas Love Almqvist – Det går an
6. Karin Alvtegen - Skam
7. Dan Andersson – Kolvaktarens visor
8. Gerda Antti - Livet skriver kapitel
9. Stina Aronson – Hitom himlen
10. Majgull Axelsson - Aprilhäxan
11. +Victoria Benedictssson - Pengar
12. Frans G. Bengtsson – Röde Orm
13. +Hjalmar Bergman – Markurells i Wadköping
14. Louise Boije af Gennäs - Stjärnor utan svindel
15. +Karin Boye - Kallocain
16. Fredrika Bremer - Hertha
17. Arne Dahl - Dödsmässa
18. Stig Dagerman – Vårt behov av tröst
19. Sven Delblanc – Samuels bok
20. Unni Drougge - Boven i mitt drama kallas kärlek
21. Inger Edelfeldt – Kamalas bok
22. Cordelia Edvardson – Bränt barn söker sig till elden
23. Åke Edwardson – Dans med en ängel
24. Gunnar Ekelöf - Färjesång
25. Kerstin Ekman – Händelser vid vatten
26. Peter Englund - Stridens skönhet och sorg
27. +P.O. Enquist – Livläkarens besök
28. Per Gunnar Evander – Himmelriket är nära
29. Christine Falkenland - Vinterträdgården
30. Nils Ferlin - Barfotabarn
31. Emilie Flygare-Carlén – Rosen på Tistelön
32. +Per Anders Fogelström – Mina drömmars stad
33. Lars Forssell – Snurra min jord
34. Marianne Fredriksson – Simon och ekarna
35. +Jan Fridegård – Trägudars land
36. Inger Frimansson – God natt min älskade
37. X Gustav Fröding – Stänk och flikar
38. Jonas Gardell – Om Gud
39. Jan Guillou – Coq Rouge
40. Hjalmar Gullberg - Dödsmask och lustgård
41. Martina Haag - I en annan del av Bromma
42. Verner von Heidenstam - Karolinerna
43. X Helena Henschen – I skuggan av ett brott
44. Johanne Hildebrandt – Freja: Sagan om Valhalla
45. Kajsa Ingemarsson – Små citroner gula
46. +Ulla Isaksson – De två saliga
47. Katerina Janouch - Sommarbarn
48. X Anna Jansson – Främmande fågel
49. + P.C. Jersild – Barnens ö
50. Eyvind Johnson – Strändernas svall
51. Mons Kallentoft - Sommardöden
52. +Mare Kandre - Aliide, Aliide
53. Jonas Hassen Khemiri – Ett öga rött
54. *Sofie von Knorring - Illusionerna
55. Agnes von Krusenstjerna – Porten vid Johannes
56. Olof Lagercrantz – Min första krets
57. +Pär Lagerkvist - Dvärgen
58. +Selma Lagerlöf - Jerusalem
59. Jens Lapidus – Aldrig fucka upp
60. Stieg Larsson – Män som hatar kvinnor
61. Åsa Larsson - Solstorm
62. +Sara Lidman – Din tjänare hör
63. Torgny Lindgren – Hummelhonung
64. Herman Lindqvist – Historien om Sverige
65. +Ivar Lo-Johansson - Kungsgatan
66. Lotta Lotass – skymning:gryning
67. X Martina Lowden - Allt
68. Alice Lyttkens – Fader: okänd
69. Camilla Läckberg - Isprinsessan
70. Viveca Lärn – Vi ses vid röda sten
71. +Mathilda Malling/Stella Kleve – Berta Funcke
72. Bodil Malmsten – Nästa som rör mig
73. Henning Mankell - Kinesen
74. Liza Marklund - Sprängaren
75. +Harry Martinson – Nässlorna blomma
76. +Moa Martinson – Mor gifter sig
77. Katarina Mazetti – Grabben i graven bredvid
78. Vilhelm Moberg - Utvandrarna
79. +Jan Myrdal - Barndom
80. +Fritiof Nilsson Piraten – Bokhandlaren som slutade bada
81. +Bengt Ohlsson - Gregorius
82. Linda Olsson – Nu vill jag sjunga dig milda sånger
83. Vibeke Olsson – Molnfri bombnatt
84. Anna-Karin Palm – Målarens döttrar
85. Björn Ranelid - Mästaren
86. Denise Rudberg - Åse
87. +Viktor Rydberg - Singoalla
88. +Birgitta Stenberg – Alla Vilda
89. +Sara Stridsberg - Drömfakulteten
90. +August Strindberg – Röda rummet
91. +Hjalmar Söderberg – Doktor Glas
92. Johan Theorin - Nattfåk
93. +Kerstin Thorvall – När man skjuter arbetare
94. Tomas Tranströmer – För levande och döda
95. +Göran Tunström - Juloratoriet
96. Carl-Johan Vallgren – Den vidunderliga kärlekens historia
97. +Elin Wägner - Pennskaftet
98. *Tore Zetterholm – Gudarnas tystnad
99. Helena von Zweigbergk - Kärleken skär djupa sår
100. + Klas Östergren - Gangsters

och vad kan man lära sig av det här? att det bara var två av 100 författare jag inte kände till. pluspoäng till bibblot! och att jag verkar rätt trött på populära böcker...

nu är tvätten klar, godnatt!