Lördagscitatet 28 februari

Passar ju bra till Moas inlägg om Jeanette Winterson. Har precis läst ut Fyrväktaren. Den har en sån fin klang genom hela boken. Denna lördags citat blir därför ett litet utdrag ur boken:

Berätta en historia, Pew.

Vilken sorts historia, barn?
En historia med ett lyckligt slut.
Det finns inget sådant i hela världen.
Ett lyckligt slut?
Ett slut.

Powerbook

Det här är tredje gången jag ger mig på att läsa Jeanette Winterson. Jag har tidigare läst Fyrväktaren som jag skrev kort om i somras och Tidväktaren som är en fantasyberättelse för barn- och ungdom. Och nu har jag läst Powerbook. Vi ska läsa Winterson i bokcirkeln, valfri bok, och ett inlägg om hennes författarskap och våra diskussioner kring hennes sätt att skriva kommer senare. Nu till mina tankar kring Powerbook.

Jag är högst tveksam. För det första är det på tok för många symboler. Allt är egentligen något annat och det andra bara en symbol för det första. Ungefär. Jag blir helt enkelt lite matt av att läsa henne. Jag fick konsumera texten i små små portioner. Och det finns verkligen bitar jag gillar. Som den inledande berättelsen om Ali, flickan som klär ut sig till pojke med hjälp av två tulpanlökar och en tulpanstjälk. När hon till slut ligger hos en villig prinsessa fylls tulpanstjälken med blod och blir ett verkligt kön. Fantastiskt! Och så gillar jag historien om sopfamiljen som lever på soptippen och tillverkar ett liv av det de hittar, livrädda för världen utanför och dess besvikelser.

Mest är det en och samma historia som upprepas om och om igen. En passionerad kärlekshistoria, den eviga berättelsen som kan placeras in varsomhelst i historian eller världen för att betyda samma sak för de inblandade och sluta på samma sätt. Alla stora kärlekspar. All kärlek och sorg. Essensen av våra liv. Hos Winterson får huvudpersonerna även byta kön eller helt enkelt inte begåvas med något definierat kön alls. Kärleken är lika okuvlig som någonsin. Kärleken är könlös.

Men Powerbook är också något så ovanligt och otippat som en internetroman. Den kom år 2000, då det här med virtuella världar och globala byar kändes mycket mer kittlande och hotande än det gör idag. Det blev ju inte så att vi slutade umgås med verkliga människor till förmån för chatrummen. Och kreativiteten dog inte, den hittade en ny uttrycksform, till exempel i form av bloggar! I Wintersons bok medför internet en ny tankesfär. Man kan vara vem man vill, en ny sorts frihet. Man kan beställa berättelser av Ali, bokens centrala karaktär. Man kan bli huvudperson i sin berättelse, hjälte, förälskad, vad man vill, så länge man går in i berättelsen och bli ett med en. Men i slutänan visar det sig vara svårt att skilja på berättelse och liv. Vem berättar vad. Berättar livet oss eller vi livet? Sjölva fascinationen vid e-post känns ju lite daterat och omodernt idag, men det är absolut intressant att fundera kring vilken ny typ av berättelse internet kan ha fört med sig.

Det blir en paus från Winterson nu, de två övriga av hennes romaner jag hade hemma hamnar i hyllan ett tag till. Jag tycker att hon är lite påfrestande att läsa, ganska högtravande i sina formuleringar och svårsmält när hon travar vackra formuleringar efter varandra sida upp och sida ner.

Afrikanen

Det här blir nog ett kort inlägg. Vi skyller på att det är en kort bok. Afrikanen: Porträtt av en far av J.M. Le Clézio. Vi har diskuterat den i bokcirkeln och var eniga om att den inte tilltalade oss. Alls. Tråkig, stolpig, uppblåst och torr. Och framför allt en distans i texten till det som ska beskrivas. Vad handlar boken egentligen om? Inte fadern, för han skymtar bara vagt i ögonvrån Inte författaren, för han avslöjar ingenting om sig själv eller sina verkliga känslor inför den frånvarande och hårde fadern. Och inte Afrika, för bilden av Afrika känns onyanserad och stereotypisk. Bilden av de glada nakna barnen utanför hyddorna följer en kolonial tradition där det exotiska hyllas men samtidigt främmandegörs. Vi saknade framför allt känsla. Hur kändes det att möta sin far efter alla år? Hur kändes det att möta honom som barn? Vilket är arvet efter honom? En scen brände till och gav löften om något djupare: scenen där barnen river ett termitbo och njuter av sin grymhet. Där öppnades en möjlighet att berätta något mer, men vi upplevde inte att löftet infriades. Och slutligen ställer vi oss frågande till fotografierna i boken som inte tillför mycket. de är felplacerade eller så har de ingen direkt anknytning till texten. Troligtvis var detta fel bok att börja med om man är nyfiken på vår senaste nobelpristagare. Någon som kan tipsa om vad man i stället borde läsa?

Jag vill ändå avsluta med att citera ett stycke (s. 14) som jag tycker är väldigt fint skrivet, så får det här negativa inlägget ett vackert slut:

En eftermiddag när far opererade på sjukhuset rullade blixten in genom dörren, bredde ljudlöst ut sig över golvet, smälte operationsbordets ben av metall, brände gummisulorna på fars sandaler, samlade sig igen och flydde som ett andeväsen upp till himlen samma väg den hade kommit. Verkligheten stod att läsa i sagorna.

Fru sorgedahls vackra vita armar

Jag har just läst ut Lars Gustafssons senaste bok Fru Sorgedahls vackra vita armar och den ligger här i mitt knä nu (ps, titta på omslaget! visst är det en märklig men ändå trevlig bildblandning`Först trodde jag i flera veckor att det röda var ett upplyst fönster men det är det ju inte alls, det är ju bara en påklistrad röd bild med en arm i fokus. Kan inte bestämma mig för om jag gillar eller ogillar. Bilden hade ju varit finare utan men omslaget hade kanske blivit för grått och tråkigt?)
I Fru Sorgedahls vackra vita armar får vi möta en namnlös oxfordprofessor som minns sin ungdom i Västerås på 50-talet, boken är anekdoter, minnen, funderingar och reflektioner blandade och framförda på ett närmast tankspritt sätt. Det verkar som ett planlöst letande och sorterande bland alla små historier som blir en hel ungdom men är det givetvis inte, jag tvekar aldrig under läsningen på om Lars Gustafsson vet vad han gör.
Vi får vara med när den unge mannen lär känna åtrån, kärleken och begäret men också hur hans intellekt utvecklas, vilka filosofer han gillar, vilka vetenskapliga rön han tycker är extra intressanta och vilka han förkastar. Boken handlar även mycket om åldrandet, att det är hans ålder (han är i 70-års åldern när boken "utspelar" sig) som gör att han känner sig närmare sin tonår än han kände sig även då, när det begav sig. Han har mycket tid att tänka på och bilden av en man som har behov att göra ett bokslut, summera ihop vad han egentligen minns och se vad det blir för uppväxt han tycker sig ha haft. För Lars Gustafsson har inte skrivit en bok om vad som hände den här Oxfordsprofessorn, han har skrivit en bok om vad Oxfordsprofessorn minns, det kan verka vara en petitess men i den här boken är det väldigt relevant.

Rätt tidigt i början drar berättarrösten paralleller till språkfilosofen Wittgenstein och det tycker jag kan ses som bokens programförklaring (om den nu skulle ha en sådan) "minnet utväljer en sällsam skrift och jag vet lika lite som någon annan varför. Och varför inte det andra? Allt det andra som jag otvivelaktigt har glömt? Mellanrummen mellan bokstäverna, säger Wittgenstein, är en del av det som gör bokstäverna meningsfulla. Om en människa mindes allt skulle hon inte ha något nu kvar att leva i. Eller skulle hon leva i ett evigt nu?"

Fru Sorgedahl då? Ja, hon är den äldre kvinnan som lär den unge mannen vad åtrå är men hon är också något helt annat än de unga kvinnor i samma ålder som den unge mannen möter.

"Även fru Sorgedahl var ingenjör. Kvinnor var inte det så ofta på den tiden. Hon kom till oss som en representant för en överlägsen kultur. Våra mammor kunde virka. Fru Sorgedahl kunde konstruera en kraftverksgenerator."

Det är först i slutet man som läsare får reda på vad som egentligen hände med Fru Sorgedahls vackra vita armar och trots att hennes person går som en röd tråd genom hela berättelsen får man aldrig komma nära henne. Vilket såklart inte skulle gå då vi får veta historien via minnen hos en man som inte heller fick lära känna henne.

Det är en välskriven bok det här men jag är fel läsare, helt klart. Huvudpersonen fastnar aldrig hos mig, och jag är nog tyvärr för ung och av fel kön för att tycka om det här om jag får generalisera. Jag menar, äldre män som skriver om sitt sexuella uppvaknade under 50-talet? jag menar, det är ju gjort. Dock är det väldigt bra gjort just här. Jag blev nyfiken att läsa mer av Lars Gustafsson, han har varit väldigt anonym för mig tidigare, nu har jag fått smak på hans språk och ska se om ett annat tema passar mig bättre.

Lördagscitatet 21 februari

Att hitta bra citat av Bodil Malmsten är inte svårt. Hon skriver så mycket smart och kvickt och roligt. Här är ett av mina favoritcitat ur boken Priset på vatten i Finistère:

Min vilja är att skriva glädjen. Inte att gå omkring och vara glad.

Kort och koncist. Och fint.

Det brinner i mitt huvud

Ungdomsbok av Camilla Lagerqvist om ett aktuellt ämne kring diskussioner och lavinökade diagnoser under de senaste åren. Daniel går i nian och hatar skolan. Klasskamraterna skriker dampunge efter honom, lärarna lämnar hopplöst-fall-suckar över hans axel, och i huvudet irrar tankarna runt. Enkla små missförstånd förvandlas till en svarthet, explosion och att han ofta hamnar i slagsmål och konflikter. Så drar en utredning igång. Hans mamma som kämpat mot skolan får äntligen sin vilja igenom men Daniel känner sig kluven, rädd för att bli stämplad som ett bokstavsbarn. Han är rätt ensam, då alla drar sig undan, tills Emma fladdrar förbi i korridoren med ett leende och en kvinna hjälper honom med en blodig näsa. Boken försöker skildra hur det känns att ha adhd. Det är en god tanke men tyvärr är innehållet rätt platt. Det är en lättläst text som inte förklarar eller väntar in. Det finns mycket i boken som bara passeras. Parallellhistorier som exempelvis Daniels dröm om ett cirkusliv, kvinnans hemlighet och våldsamma expojkvän, Emmas historia, det blir liksom inte riktigt något djup i handlingen. Boken känns genomhastad och lämnar inte kvar ett särskilt starkt intryck efter sig. Däremot tror jag den funkar just för den tänkta målgruppen, om det nu är högstadiekillar som ogärna läser.

Boken är utgiven på förlaget Tiden, ett mycket bra förlag som ofta ger ut snygga, bra ungdomsböcker. Så här skriver de bland annat själva ”Böcker som är kul och spännande, lite kaxigare. Böcker som är angelägna och viktiga men inte nödvändigtvis politiskt korrekta”.

Som om ingenting har hänt

Vi vet alla hur det kan vara när man en gång har flyttat ifrån sin hemstad och familj. När man kommer och hälsar på, och det är som om tiden har stått still. Man faller lätt in i en gammal roll, som man inte längre vill ha. Det är som ingenting har hänt.

Ingenting har hänt är alltså titeln på Katja Timgrens senaste roman och hennes första inom vuxen skönlitteratur. Debutromanen Det jag inte säger, som dessutom belönades med priset Slangbellan, klassades som ungdomsroman. Men även Ingenting har hänt kan passa unga vuxna tycker jag.

Det är sent 80-tal och 90-tal. Det är snowjoggings och Skilda världar. Det är en barndomstid med tidsmarkörer man känner igen. Julia flyttar med sina föräldrar till Norrland för att allt ska bli så bra där. De bor på landet. Hon får en häst. Men allting blir inte bra. Julia är osynligare än någonsin. Hon är den duktiga flickan som ingen ser, inte ens hennes familj. Hon är rädd för att köpa biljett på bussen. Hon är rädd för att synas. Hon är rädd för allt.

Under läsningen funderar man på vad som är fel. Man kan känna igen sig själv i vissa delar. De gånger man har känt sig liten och osynlig. För Julia är det som att hon är innesluten i sig själv. Som i en glaskupa. Kanske måste hon komma bort för att hitta sig själv. Eller kanske har det att göra med hennes sexuella läggning, och att hon känner ett utanförskap. Genom framåtblickarna förstår man att hon som vuxen har en flickvän. Det homosexuella temat är återkommande och fanns även med i Timgrens debutroman.

Den instängda ”glaskupekänslan” skapas också genom Katja Timgrens speciella språk. Det är som att det hejdar sig lite grann, som att det ligger där men inte kan komma ut. Det känns också som något man har läst förut. Eller, som Jessika Gedin skrev i senaste numret av tidskriften Elle, det är lite outsagt liksom lite flyktigt. ”Ibland undrar jag lite över det där flyktiga, det där som man efter tjogtals av lyhörda debutanttexter börjar ana kanske är en skrivarskoleformel. Det där finstilta tassandet runt känslogröten.” Och jag håller med Jessika Gedin där, det känns som att det aldrig riktigt kommer till skott. Jag håller också med Gedin om att tycka om boken, men det är som att något saknas. Kanske blir det ”för bra”?

Kristet budskap insmygandes i ungdomsbok.

Evelina av Hanna Christenson, handlar om tre tjejer vars vägar möts. Jag tänkte mig att den skulle var lite liknande Persikosommar av Murphy McGowen, som jag gillar, men nja. Trots samma tema, med tre olika flickor som till slut blir vänner, fixar jag inte riktigt detta kristliga budskap som emellanåt tränger sig på. Det blir för pretto helt enkelt. Evelina är ensam och mobbad men när hon byter skola byter hon även liv. Hon får (efter att ha genomgått en liten makeover med hjälp av hennes kusin som klippt och fönat och stylat henne i the perfect jeans) ingå i Susannas, skolans populäraste tjej, lilla skara, vilket också leder till att hon själv börjar förtrycka den ständigt retade Malin. Det är första gången som Evelina tappar bort sig själv i boken. Hon känner att det är svårt att välja mellan den nyvunna populariteten och att kunna vara ärlig mot sig själv. Hon rättar till det genom att istället bli vän med Malin och tillsammans kämpar de med att stärka sina självförtroenden. Andra gången hon tappar bort sig själv är när hon får delta i en populär tv-idolliknande show och helt går upp i sitt alterego. Men hon inser såklart att framgången inte är värd att trampa på sina vänner för. Susanna, som givetvis har lite i bagaget hon med och mest av allt visar sig sakna moderskärlek, börjar i och med Evelinas ratande val av hennes vänskap att ifrågasätta sin status och överlägsenhet. Malin som precis klarat sig ur ensamhetstöcknet drabbas av en stor sorg när ett av hennes syskon omkommer. Och det är här det börjar bli lite för övertydligt, med prästdiskussionsinlägg om Guds roll och när sen Susanna måste ta ett beslut om sin tonårsgraviditet, kliver böner och något överjordiskt in i bilden. Det är då man börjar googla på författaren och inser att det där ungdomsledararbetet var på en bibelskola. Det genomsyrande temat för boken är förlåtelse och vänskap och det är mycket och det är väl bra så, men det är alldeles för mycket som ska trängas och avhandlas i boken. Boken hade vunnit på att kapa bort det som lutar åt argumenterande text, men så klart, då kanske hela poängen med boken hade tappats.

dubbelfel

Dubbelfel är den fristående uppföljaren till Peter Barlach debut inte bara tennis som jag läste förra året och tyckte mycket om. Böckerna handlar om John som i den första går i sexan då hans mamma plötsligt omkommer i en bilolycka. I dubbelfel får vi följa John när han börjar sjuan med allt vad det innebär med ny skola, nya kopmpiskonstellationer, hormoner och på hemmaplan en saknad efter sin mamma, en knepig storasyster och en pappa som inte klarar av att finnas där. Det är såklart en hemsk bok, ont i hjärtat får man och det är så synd om John. På många sätt, han framstår som så utsatt, det finns ingen där för honom. En välmenande lärare som trampar rakt ner i Johns sorg men inte lyckas ställa till rätta igen, en pappa som förmodligen har fullt upp med sin egen sorg men som John hade behövt på ett helt annat sätt än han får. Och på sorgen och saknaden måste han hantera olycklig kärlek, bästa vännens svek, kämpa med relationen till den struliga men talangfulla tennisspelaren Danilo och allt annat som virvlar förbi. Men det är inte en enbart mörk historia, det finns ljusglimtar också men kanske inte där man tror.
Och det är det jag tycker är Peter Barlach stora styrka, att ingenting löser sig enkelt, att han är modig i sitt berättande och vågar låta saker vara vardagliga. Jag vet inte om jag förklarar mig så bra men ofta tycker jag när man läser böcker för den här åldern (Hcg, kapitelböcker för äldre barn) är det ofta antingen fantastiska historier med otroliga vändningar eller så är det vardagsskildringar där allt ändå löser sig på bästa sätt. den elaka pappan förstår att han är elak, huvudpersonens kärlek inser plötsligt hur bra huvudpersonen är ovs ovs. Och det är inget sånt här, det löser sig inte alls som man kan tro och pappan (åh vad jag irriterade mig på honom då inser jag nu!) skärper inte till sig, Johns olyckliga kärlek blir ihop med en annan, tuffare kille och John är fortfarande den där killen som rör sig mellan tuffast och töntigast i klassen. John bara är och det gillar jag. Det är befriande att få läsa om en ung killes liv och att det bara skildras, rakt upp och ner.
En bra bok för barn som tvingas gå igenom den sorgen att förlora en närstående eftersom den inte förenklar och inte heller daltar. Det får vara fördjävligt och vardag på samma gång. Men det är dock bra att läsa dem i ordning skulle jag tro, då blir det enklare att förstå John och begripa hans utveckling.

ps: Här har författaren sin hemsida, en utbyggd och informativ sådan, plus i kanten!

Lördagscitatet

Idag är det alla hjärtans dag och med tanke på alla röda och rosa hjärtan som myllrar omkring oss idag, väljer jag ett citat av Margaret Atwood som handlar om just den skära färgen. Ur romanen Kattöga:

Det finns andra färger, skärt till exempel - skärt antas försvaga ens fiender, göra dem kärleksfulla, vilket måste vara anledningen till att det används på småflickor. Det är ett under att inte militären har tagit fasta på det. Blekskära hjälmar med rosetter, en hel bataljon, mot brohuvudet, till anfall i skärt.

Skuggrädsla

Skuggrädsla av Annica Wennström (2008) är barnboksklassad men lämplig för unga tonåringar också, tycker jag. Det handlar om Nils som brottas med sin dubbla identitet. Hans föräldrar är samer och somrarna tilllbringar han hos sina samiska släktingar som kallar honom vid hans samiska namn Nejla. Men i Stockholm använder han sitt svenska namn Nils, och berättar inte för någon om sitt ursprung. Det här sommarlovet har Nejla extra mycket att fundera över, för hans mamma har plötsligt bestämt att de ska flytta tillbaka tillhennes hemby för gott. Av en slump befinner sig en av Nejlas skolkamrater på semester vid just samma by och trots att de aldrig umgåtts i stan så blir de vänner. Inte minst för att de delar det mystiska äventyr som plötsligt drar dem med sig. En man uppenbaras som från intet och ger Nejla ett gammalt smycke. Det har något att göra med Nejlas mormor, men det verkar även ha något att göra med hans pappa som dog när Nejla var liten.

Det blir en berättelse om dubbla kulturer, om övergreppen och rasismen mot samerna och om historia och sanning. Glömda minnen kommer upp till ytan och människor från förr kräver upprättelse. Spännande med en barnbok om just denna skamfyllda del av Sveriges historia. En påminnelse om något vi ännu idag glömmer bort när vi pratar om vår gemensamma kultur. Sedan är det också en välskriven och mycket spännande bok som bygger upp en ljuvligt mystisk stämning bland skogar och fjäll och bäckar där nu och då existerar sida vid sida.

Håll med eller håll käft -artiklar i samförståndets tid är en samling av Åsa Linderborgs artiklar på Aftonbladets kultursidor 2003-2008. Här avhandlar Linderborg bland annat Irakkriget, valet 2006, alliansens maktövertagande, babar som kolonialherre, Gramsci och mycket annat. Boken är på 348 sidor inklusive efterord och det är en mastig samling text. Intressant läsning, Linderborg har ett fantastiskt språk och en ilska som nästan hela tiden enbart känns befriande och ärlig. Texterna är kronologiskt upplagda och genom det greppet är det vår tidiga 2000-tals historia som skrivs sedd genom Linderborgs vänsterorienterade ögon.
Det som främst slår mig när jag läser är hur radikal Linderborg är och hur modigt hon skriver. Hon går på tvärs med det mesta, hänger ut meningsmotståndare och blandar klassanalyser av Linda Rosing och Carolina Gynning med uppmaningar att kräva USA ut ur Irak.

Jag och Linderborg har nog ungefär samma utgångspunkter och åsikter men ändå känner jag mig stundvis helt alienerad från hennes texter. De befolkas av bombliberaler, fascister och Linderborg försvarar den angripna vänstern till sista blodsdroppen. Det blir för mycket för mig, stundvis tänker jag på rätt usla ungvänsterartiklar jag läste i högstadiet och ibland tyvärr går tankarna mot kommunistiska partiets i princip oläsbara tidning Proletären. För i samlad trupp blir det lite för argt, lite för kompromisslöst, lite för onyanserat.
Dessutom är det en sak som framgår när man läser en produktion som från början är enstaka artiklar i samlad form, det verkar motsägelsefullt. Efter att ha läst angreppsartiklar och försvarsartiklar omvartannat får jag en känsla av att det är dubbla måttstockar Linderborg använder. Jag tror nu inte att det är så, Linderborg är påläst och ärlig i sitt uppsåt vilket verkligen framgår på andra sätt av den här boken, jag tror det är själva formatet som skapar känslan. Texterna var fristående från början och skrevs inte med vetskapen att de skulle stå sida vid sida till slut och att man skulle läsa dem i ett svep.

Men överlag gillar jag den här pocketen och jag gillar att Åsa Linderborg tillåts och tillåter sig själv att vara både folkkär och brinnande kommunist. Det behövs fler som Linderborg.

Kompisar, glädje och mörker

Sofia Hedmans bok Värsta kompisar är en läsa själv-bok om vänskap. Matti och Simon är bästa kompisar och spelar fotboll i samma lag. Men Matti är bättre än Simon och när tränaren delar upp lagen i ett bättre lag, där Matti hamnar och ett sämre där Simon får spela, så bryter konflikten ut. Det är svårt att erkänna att man har fel, svårt att säga förlåt och svårt att sätta ord på sina känslor. Till slut protesterar killarna mot lagindelningen och lär sig hur viktigt det är att våga säga ifrån när något känns fel. Lite för snusförnuftigt och lillgammalt för min smak, insikterna i boken känns inte riktigt som om de kommer från barn. Men ändå en bra bok om sport och kompisar som är lätt att läsa.

Jag är inte heller överförtjust i Joy & Snigelriket av Helena Östlund som är andra boken om Joy. Jag tycker den är lite för rörig. Mitt i berättelsen kan en ny granne introduceras eller ett minne från förr. Det bryter av händelseförloppet för mycket. Men kanske beror det på att det inte finns någon riktigt klar story i den här boken. Joy och hennes småsyskon räddar en massa sniglar från att bli krossade på en väg och skapar ett snigelrike i skogen till dem. I slutet av boken kommer sniglarna tillbaka in i berättelsen när de förökat sig och spridit sig till alla grannars trädgårdar. Och däremellan är det familjeliv, konflikter med kompisar och kärlek. Även i den här boken kan jag tycka att barnens analyser av sina egna känslor känns lite utstuderade och konstruerade. (Jag saknar Frida Nilssons briljanta sätt att beskriva oförklarliga känsloutbrott som får gå över av sig själva utan att redas ut, förklaras och bearbetas, samtidigt som allt blir just utrett genom själva berättelsens gång. Texten och karaktärerna får helt enkelt mer förtroende av författaren.) Men nu låter jag mer kritisk än jag menar att vara, för boken är mysig och rolig och lånas faktiskt en hel del på biblioteket, så barnen gillar den nog.

Däremot blev jag oerhört positivt överraskad av Sverre Henmos andra bok om Bendik och Maria, Ut i mörkret. Jag har liksom dragit mig för att läsa den på grund av omslaget som ser så spretigt ut. Men det här är en väldigt finstämd liten bok om känslor. Mest berörs jag av skildringen av Maria. Vars mamma är så ledsen att hon inte orkar bo hemma med sin familj utan måste vila upp sig. Och vars pappa kämpar med att sköta om sin lilla familj och göra sina barn glada. Och hur Maria kämpar med att försöka förstå varför samtidigt som hon längtar efter sin mamma och känner ansvar för att trösta sin pappa. Och så finns vänskapen till Bendik där som en stabil stomme i hennes liv. Fint!

Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva.

Det är lika bra att säga det med en gång. Det här är ingen ”rolig” bok, ingen ”feel-good”. Först tänkte jag skriva att de som vill ha det, inte ska göra sig besvär. Men kanske är det just det man ska. Göra sig besvär att läsa den här boken. För att förstå, eller försöka förstå, de som kämpar för att stå ut med den här världen. De som inte mår bättre av stavgång och vitaminer. De som inte bara kan slappa lite, tröstäta, gråta ut, se en bra film eller lyssna på en skiva, så blir det bättre. Många vill inte läsa om sånt. Om folk som mår dåligt, folk som vill ta livet av sig. Det är väl inget kul heller. Vad är man så rädd för? Att det ska smitta av sig kanske? Men är det inte ändå värst för personen som är sjuk? För de är ju faktiskt sjuka, de som mår dåligt. Psykiskt dåligt. Har en psykisk sjukdom. Varför säger man förresten aldrig fysiska sjukdomar?, skriver Heberlein. Psykiska sjukdomar ska klumpas ihop. Varför inte säga Aspergers syndrom, depression, schizofreni, autism eller bipolär typ 2, tidigare kallad manodepression, som är Ann Heberleins sjukdom.

Det är alltså det som boken handlar om. Ann Heberlein, teologie doktor och forskare i etik, skriver om sitt liv med sin sjukdom. Jag vill också tillägga att hon berättar den här historien riktigt riktigt bra. Träffsäker prosa med fantastiska formuleringar får hon till. Hon hade alltså bestämt sig för att ta sitt liv, pengarna för boken skulle ha gått till hennes barn efter hennes död. Nu blev det inte så. Vi kommer in i handlingen på S:t Lars, psykakutmottagningen som hon alltid återvänder till. Här samlas människor ur alla samhällsklasser, alla med ett gemensamt. De är där på lika villkor, de behöver alla hjälp. ”I väntrummet på S:t Lars är vi alla jämlika”. Hon beskriver hur hon känner sig trygg där, de vet vem hon är, de har hennes journaler sen tiden då hon började bli sjuk. Det var nyårsnatten 1990.

Vi får följa Ann Heberlein genom hennes tankegångar. Kring sin sjukdom, livet, filosofi, teologi, självmord och moral. Under hennes resa bort från den här världen. Mycket av tankegångarna rör sig kring hennes familj, hennes man och hennes barn. De älskade, älskade barnen. Skulden och skammen hon känner över att inte räcka till. Och det är så ändlöst, ändlöst sorgligt. Flera gånger fick jag lägga ifrån mig boken. Men jag ville också veta. För det är, med risk för att låta klyschig, en viktig bok. Man må tycka vad man vill också om att hon har gott om pengar, två hus, ett stimulerade jobb, tre söta små barn. En del vill säkert kalla det ”lyxproblem”. Men vad hjälper alla pengar i välden när man inte ser någon mening med sitt liv?

Heberlein tar också upp detta krav på att vi ska vara så lyckliga jämt. Man ska vara glad. Go´och gla´ kexchoklad! Är man inte det så drar folk sig undan. Kanske ska vi våga finnas där också när någon mår dåligt? Ann Heberlein skriver att hon känner så många. Med alla möjliga yrken och positioner. Några bekanta, några nära och flera mindre nära vänner. Trots det, trots de nära vännerna, så vet hon inte vem hon kan ringa när allt är skit. Vem vill man belasta med det? En vän ringer när hon sitter i taxi till psykakuten. Vännen pratar om sig själv och frågar sedan i förbifarten hur det är. Hon tar mod till sig och säger var hon är på väg och hur hon mår. Då börjar det pratas om något annat och läggs på. Du får ha det så bra, du. Liksom krya på dig? Kanske ska vi inte prata bort, gå omvägar och lägga på? Kanske ska vi stanna kvar? Kanske ska vi fråga en extra gång hur det är? Egentligen.

rädda skogen, annars dör den!

Om man som jag har ett gnagande dåligt samvete över allt papper som genom boksamlingen samlas i ditt hem finns det en liten pyttegrej du bör göra varje dag fram till 19 mars. Hjälpa till och rädda Verles Gamleskog!

Så här skriver Anna-karin på sin blogg :

Här är en grej som jag tror är jätteviktig. I Sverige idag finns nästan ingen skog som inte är planterad. Det är tråkigt för oss och för biologisk mångfald är det katastrof. Det är enormt stor skillnad på en skog som är planterad jämfört med en som sköter sig själv, där successionen får ha sin gång och alla träd är olika stora, gamla och tillåts falla och murkna när tiden är inne. Om ni har varit i en riktig urskog någon gång så vet ni. Om vi hugger ner all skog som är så gammal kommer vi aldrig att få uppleva något annat än granplanteringar så länge vi lever.

Det finns ett 82 hektar stort gammelskogsområde i Ale kommun som en stiftelse håller på att samla in pengar till att rädda. Om skogen inte köps upp innan den 19 mars 2009 kommer den huggas ner omgående. Det blir kalhygge och granplantering av alltihop.

DU KAN HJÄLPA TILL!

Gå in på http://www.ettklickforskogen.se varje dag och klicka på sponsorknappen (lägg till sidan som startsida!). Då räddar du några kvadratdecimeter skog. Du kan också köpa träd eller på andra sätt bidra med pengar.
Säg till alla du känner att göra likadant! Det är viktigt!

Till 19 mars har vi på oss, så, gå in, klicka, sprid vidare!

lördagscitatet

Lördagscitatet den här veckan har följt med mig sen jag var liten och passar verkligen på en strålande (åtminstone här i Göteborg, jag lovar, jag tror solen till och med gömmer sig där ute någonstans!) lördag som den här:

ingen kan vara nere med en ballong!

Citatet kommer givetvis från allas vår Nalle Puh och jag har norpat det här

En yxkämpe och en karateklubb

Det här känns som en lightversion av Sagan om ringen. Dvärgar, drakar, monster från jordens inre och talande träd. Men utan ring. Niklas Krogs fantasyberättelse Tanarog yxkämpen handlar om dvärgen Tanarog som bor med alla andra dvärgar inne i ett berg. Under deras boningar döljer sig Besten, ett uråldrigt monster som då och då försöker ta sig upp. Alla dvärgar turas om att sitta vakt vid hålet till underjorden och det ses som en stor ära att få göra det. Men Tanarog längtar bara till världen utanför, till gräset, fälten, solen och skogarna. Till slut kan han inte längre hålla sig och smiter ut. Han blir vän med draken Is och den talande eken Bladhus och upptäcker en helt ny värld. Till slut får han också visa prov på sitt mod och bevisar för alla att man inte måste följa den traditionella väg som stakats ut för var och en, utan det viktigaste är att följa sitt hjärta.
Det här är klassisk fantasy som passar för nybörjarläsaren och det tycker jag är roligt! Man kastas in i den nya världen utan förklaringar och långa beskrivningar Det är mysigt och spännande och fint och bra.

Dawn Barnes är författare till Karateklubben. Maktens sju hjul. Bernard Chang har illustrerat. Det är en grafisk roman, med serieteckningar. Jag associerar till Power Rangers (om någon mer än jag minns denna tv-serie) där alla hade varsitt djur som kraftkälla, precis som i den här boken, och till en del tv-spel som också bygger på japanska traditionella berättelser om livets träd och mörkrets herre, osv. Den här boken handlar om fyra utvalda barn som tränar karate och får bli medlemmar i Karateklubben Svarta Bältet. De får ett svårt uppdrag där det gäller att återställa Maktens sju hjul som stulits och gömts av den onda Mäster Mundi. När de väl lärt sig att samarbeta och att tro på sig själva, så överlistar de lätt fienden.
Det är verkligen mycket karate i den här boken och jag gissar att man måste vara intresserad av kampsport för att riktigt kunna uppskatta den. Den avslutas till och med med en liten karateskola. Men för dem som gillar manga tror jag att det här kan vara en rolig bok, den är fartfylld och spännande med serieformens tempo.

Filmfestivalen 2009 är avklarad

Under avslutningstalet gjordes ett litet slag för dokumentärfilmer. De flesta jag såg var just dokumentärer, eller varianter av dokumentärer. Senaste tidens kulturdiskussion har ju kretsat kring gränsen mellan fiktion och verklighet, och ja, var går egentligen gränsen? I filmvärlden har det pratats, mest sedan Michael Moores omdiskuterade filmer, om dokumentärsbegreppen länge. Dokumentärer som jag såg:

Because we were born. Regi: Andrea Santana, Jean-Pierre Duret, Frankrike/Brasilien, 2008 Ett dokumentärt närskap. Brasiliansk favela och två små pojkar och ett hårt liv. En döende ko, lekar vid motorväg, smutsiga små fingrar, stulen cafémat och en dröm om ett annat liv. En dröm om att få köra lastbil på de stora vägarna. För det enda de vet är att de måste bort för att kunna överleva. I festivalprogrammet står det att det är en ”spelfilmsintim” dokumentär. Det är så hjärtgripande att tårarna rinner i mörkret. Det är så fruktansvärt mycket ensamhet för så små kroppar, där de hänger runt på bensinmacken.

Guest of Cindy Sherman. Regi: Paul Hasegawa-Overacker, Tom Donahue, USA, 2008
Ett dokumentärt självutlämnande. Filmen handlar delvis om Cindy Sherman, om konstvärldens kommersialisering och om livet bredvid någon i rampljuset. Paul Hasegawa-Overacker, känd under det NewYorkiska 80-talet för sitt tv-program Gallery Beat, tappar bort sig själv när han blir ihop med superfotografen Cindy Sherman. Det blir en odefinierad känsla kvar som eftersmak, det är för många trådar. Men Paul är en rolig filur (kanske inte enligt Cindy dock som inte helt godkänt projektet). Frågan är vad det blir kvar. Vad vill han med filmen? Är det kul för att han är man? för visst skrattar jag åt det lite halvt patetiska självömkandet. Och det hade ju inte ens varit hälften så intressant om det hade varit en kvinna gömd bakom en hyllad man, eftersom det helt enkelt sorgligt nog inte är något att reagera på.

Mari Carmen España: Vid tystnadens slut. Regi: Martin Jönsson, Carl Pontus Hjorthén, Sverige/Tyskland/Spanien, 2009
Ett dokumentärt självdeltagande. Två svenskar, den ene bosatt i Spanien, gör en slags roadmovie på spansk mark för att finna svaret på tystnaden kring Franco. De följer Mari Carmen España, vars far mördades under inbördeskriget, som kämpar för att få ge honom en värdig begravning. De söker upp politiska och kyrkliga makthavare och ställer frågor kring upprättelse. Det är en mycket personlig och varmsint dokumentär eftersom de själva deltar med reflektioner, kräver tillstånd och aktivt söker svar på deras fråga om folkets och omvärldens kompakta tystnad. Under våren ska den sändas på SVT.

Filmen jag inte pratar om längre. Regi: Jesper Ganslandt, Martin Degrell, Sverige, 2009. Dokumentär metafilm. En film om en film som aldrig blev en film. Tidigt 2000-tal och den unge IT-miljonären Patrick Casey bestämmer sig för att spela in en film med några kompisar. Tio miljoner lånas in och inspelningarna sätts igång av filmen, en undergroundfilm som ska slå världen med häpnad. Problemet är bara att ingen har någon erfarenhet och snart hopar sig både finansiella och interpersonella problem, tills allt kraschar. Jesper Ganslandt var med och filmade under inspelningarna och har sökt upp de inblandade idag. Om någon slags galen förblindad tro på en idé, om att ryckas med och skapandet av ett eget universum. Det är galet, roligt och krypande obehagligt, eftersom man vet vart det barkar hän.

Victoire terminus. Regi: Renaud Barret, Florent de la Tullaye, Frankrike/Demokratiska Republiken Kongo, 2008
Ett dokumentärt avståndstagande. De första demokratiska valen i Kongo närmar sig. Man får följa några flickor som boxas. Mest handlar det om att hålla sig borta från gatan och hitta ett sätt att överleva genom att ägna sig åt feminine boxing. Kameran växlar mellan det stundande valet, boxningsklubben, idrottsstadion som även fungerar som valmöten, matcher och vardagsnedslag. Det kommer aldrig riktigt nära. Det är som att kameran sveper runt och landar slumpmässigt. Namn flimrar förbi, liksom en död liten baby, korruption, en kindbiten kvinna, valtal, galenskap, livliga valmöten, svett och bråk. Filmen lämnar mig kvar med en massa undringar och en tomhet. Men ändå tycker jag om den just därför, för att den just bara registrerar.

Två mammor

Gabriela Stjärna och fienden är en barnbok med genusperspektiv, skriven av Anna Cahrlotta Gunnarsson. Det handlar om Gabriela som får sin världsbild rubbad när William börjar i klassen. Hon som förut varit bäst på brännboll och roligast i klassen, får sig utklassad av den långe ljuse William som alla tycker om . Han lurar dessutom till sig en puss av Gabriela, något som en gång för alla bevisar vilken vidrig person han är. Gabriela inser också snart att allt som William säger inte stämmer. Hans mamma är först journalist och sedan polis. Och i nästa stund heter hon Marta och kommer från Uruguay. För att knäcka William bestämmer sig Gabriela för att avslöja sanningen.
Och sanningen visar sig vara att William har två mammor, något han tidigare blivit retad för och som han därför försöker hemlighålla. Gabriela och hennes två bästisar har en kort diskussion om detta där de till slut slår fast att det är bättre att ha två mammor en bara en förälder eller en frånvarande pappa. Och så blir Gabriela och William ihop förstås.
Lättläst och spännande. Fast efter att ha läst Peter Pohls bok om Anton som kom i höstas så tycker jag inte att Gabriela Stjärna och fienden är lika bra och spännande. Barnet som ljuger för att dölja en familjehemlighet är mycket mer intressant hos Pohl, fast kanske mer lättsmält hos Gunnarsson.