Hej då Finistère!

Jag förstår inte varför jag inte har läst Bodil Malmsten förut. Det här är ju verkligen min grej! Underfundigt språk och en bitsk humor. Nu börjar jag kanske lite i fel ände med att läsa Sista boken från Finistère. Men för andra, som likt mig, inte har läst Priset på vatten i Finistère (2001), så kan jag säga att det funkar ändå. Jag har förstått att den boken handlade om att odla sin trädgård och starta om på nytt. Då är denna fristående fortsättning, som titeln avslöjar, ett avsked. Meningen ”Jag har förlorat mitt Finistère” går som ett melankoliskt mantra genom boken. Det är sorgligt och vemodigt och man får inte riktigt klart för sig varför hon måste lämna sitt Finistère. Men det är kanske heller inte meningen. ”Den som vill mig väl ställer inga frågor” skriver hon. Det vi får veta är att hon måste lämna Finistère för att flytta till ”staden nära Nantes”.

Riktigt roligt blir det när hon beskriver den hype som blev med första boken. Hur folk tyckte att de kände henne och ville komma och hälsa på. Jag kommer med barnen, skrev de. ”Som vore mitt Finistère ett nöjesfält, ett Eurodisneyfinistère” med ”Finistèreutflykter och turer guidade av personal i mullvadsdräkter eller förklädda till mig och Madame C”.

Boken är också skickligt befriad från sentimentalitet. Hon beskriver bara faktum, klart och precist. Hur hon nu måste lämna och det är inte mycket att göra något åt. Slutligen andas boken också framtidshopp mitt i bedrövelsen. Kanske finns det ett ”nytt” Finistère runt hörnet? I alla fall så är jag sugen på att läsa mer Bodil!