Om våldtäkt

Katarina Wennstam, En riktig våldtäktsman (2004)
Varför handlar våldtäktsdebatten mest om offret? Varför läggs fokus på flickan/kvinnan som blivit utsatt för angreppet? Varför är det vi som måste ändra våra vanor, vårt beteende? Vi som måste undvika parker och mörka gator, reflektera en extra gång över våra kläder, vår sminkning, våra ansiktsuttryck, kroppsspråk... Vilka signaler vi sänder ut och hur en man, en potentiell våldtäktsman skulle kunna uppfatta dem?
Katarina Wennstam vill ändra på detta och förflytta fokus från offret till gärningsmannen. I sin bok En riktig våldtäktsman är det mannen som granskas. Varför våldtar vissa män? Hur blir man en våldtäktsman, när kliver man över gränsen? Och varför görs det skillnad på olika våldtäkter i samhället? Genom att granska medias rapportering av våldtäkter visar Wennstam hur en skev bild av den typiske våldtäktsmannen ges. I media framträder monstret, pedofilen, invandrargängen, knarkarna som de vanligaste gärningsmännen. I själva verket är det vanligaste att våldtäkten sker i hemmet eller av någon man är bekant med. Wennstam menar att medias bild av våldtäkter sänder ut signaler om vad som är en riktig våldtäkt och vad som inte är det. Vi lär oss att hålla utkik efter den skummafarliga okända mannen i buskarna som kan hoppa fram när vi minst anar det, vi skräms till ofrihet, medan våldtäkterna egentligen kan ske på vad vi tycker borde vara mycket tryggare mark. Och kanske värst av allt: Om våldtäkten en dag faktiskt sker, på väg hem från krogen i en mörk park, så får man skämmas eftersom man ju blivit varnad. Det vet ju vem som helst hur farligt det är...
För att stoppa våldtäkter, menar Wennstam, måste vi diskutera mansrollen, synen på sex och framför allt synen på den kvinnliga respektive manliga sexualiteten. Man måste t.ex. klargöra för killar som växer upp att man inte måste vara ständigt kåt och beredd som man. Och ändra på bilden av kvinnan som ständig tillgänglig tills dess att hon säger nej.
Det är omöjligt att ta upp allt bra och intressant som Wennstam tar upp i den här boken, den är så viktig och bra! Dessutom skriver hon på ett övertygande och tillgängligt sätt. Hon är påläst, noggrann, intelligent och lagom arg. Ett av de mest intressanta kapitlen är det där hon intervjuar unga våldtäktsmän.

Här kan du hitta vad andra bloggare skriver om En riktig våldtäktsman - en bok om samhällets syn på våldtäkt av Katarina Wennstam

Katrine Kielos, Våldtäkt och romantik (2008)
Och så en bok om våldtäkt som kom i år, fyra år efter Wennstams bok. Och jag blir besviken. För jag får inte ut så mycket av den här läsningen. Jag började faktiskt läsa den Kielos bok först, blev intresserad av ämnet, fick tag i Wennstams bok och kunde sedan inte sluta läsa den. När jag sedan återvänder till Våldtäkt och romantik har jag svårt att uppbåda något större intresse för resten av boken. Den fokuserar återigen på offret, kvinnan. Kielos vill utreda vad en våldtäkt egentligen är. Vad innebär det att våldtas? På vilket sätt skiljer det sig från annat våld? Vilken betydelse har sexualiteten här? Den kvinnliga? Det blir mycket diskussion kring könsroller och sexuell identitet. Kanske är den kvinnliga sexualiteten från början skapad genom våld?
Men mest stör jag mig på de fiktiva inslagen där berättaren skildrar en våldtäkt och vad den gör med kvinnan. Jag tycker det känns sökt och det stör min läsning. Då föredrar jag Wennstams berättande inslag av händelser och våldtäkter, sakliga och konkreta, men som ändå skapade identifikation och inlevelse.
Ett budskap som båda böckerna levererar är i alla fall klart: Vi måste prata om våldtäkt.