Tyngd

Jeanette Wintersons roman Tyngd ingår också i Mytserien som jag tillsammans med några andra bloggare fördjupar mig i.

Denna gång handlar det om jätten Atlas som tvingas bära upp jorden på sina axlar som straff för sitt uppror mot gudarna, och hur det gick till när Herakles en kort stund tog över hans börda för att Atlas skulle hjälpa honom att plocka tre äpplen från Heras träd. Jeanette Winterson skriver i förordet att hon direkt visste att hon ville återberätta den här historien när hon fick förfrågan om mytserieprojektet. På sitt eget sätt förstås. För det handlar om längtan och ensamhet, om att lämnas kvar ensam i rymden och försöka hitta sin egen värld, sitt eget sätt att leva, skapa sitt eget liv. Det handlar om tyngden på våra axlar, att tvingas bära alla dessa bördor som det innebär att vara vid liv. Men också om det är värt det, att tyngden kan vara självvald eftersom det är just tyngden av våra egna, alldeles unika liv.

Winterson berättar om allt detta mycket vackert, med sitt eget utmejslade och karakteristiska språk. Och hon låter Atlas bli befriad på slutet, hennes eget slut, en gåva till honom och till sig själv. Jätten inser plötsligt att han står där han själv valt att hamna, och i och med det kan han också sätta ifrån sig jordklotet. Tyngden lättar från hans axlar och han kan, tillsammans med rymdhunden Lajka (som också äntligen befrias från sitt fängelse!) gå därifrån som en fri man.

Det bästa med Mytserien tycker jag är hur författarna visar att myterna säger något om mänskligheten, om vår nutid samtidigt som de utgör historiska dokument. Genom att berätta dem om och om igen, förnyar vi och återupplivar dem och binder samman då och nu.