Varning för hetsläsning

Det här var ju bara så löjligt spännande. Kanske beror det på att jag inte läser så många thrillers, eller att det verkligen passar min läsning just nu: lättläst och drivande och varje kapitel slutar med en cliffhanger så att man bara måååste läsa vidare. Jag läste så snabbt att jag fick ont i huvudet.

Handlingen i korthet utan att förstöra spänningen (för det är ju hela poängen med sådana här romaner): Cynthia fjorton år vaknar dagen efter ett storgräl med föräldrarna. Hon hämtades hem av sin pappa från ett kärleksmöte med struliga pojkvännen, full och upprorisk. Och när hon vaknar är huset alldeles tyst. Lite för tyst. I själva verket är det också alldeles tomt. Varken mamma, pappa eller bror syns till utan verkar ha gått upp i rök. Tjugofem år senare dletar Cynthia i ett tv-program där man tar upp gamla olösta brottsfall, det finns alltså fortfarande inga spår efter hennes familj. Det är Cynthias man som är berättare och han beskriver sin fru som sorgsen och lätt paranoid. Traumat lever kvar i henne och såren rivs upp när hon dletar i programmet. Så småningom kommer ett telefonsamtal från någon som säger att Cynthias familj förlåter henne för vad hon gjort. Hennes man vill stå vid hennes sida men börjar samtidigt känna tvivel. Var Cynthia kanske själv inblandad i hennes familjs försvinnande?

Sådana här romaner bygger ju alltid upp en sdan enorm förväntning att slutet bara kan komma som en liten besvikelse. Jag vet inte vad jag hade förväntat mig men det föll i alla fall lite platt. Jag kunde ganska tidigt gissa mig till en del svar. Men trots det alltså sträckläsning med andan i halsen. Fast så klart inte särskilt mycket att tänka tillbaka på efteråt. Det spännande upplägget är ju just vad hela boken bygger på och består av. Varken mer eller mindre.