Den stora besvikelsen eller när jag läste Paula Hawkins

Åh, superhypade böcker är ju livsfarligt. Jag har naturligtvis varit med om detta förut (Den hemliga historien av Donna Tartt var fantastisk men inte så fantastisk som jag förväntat mig vilket gör att den boken alltid kommer att kännas som lite av en besvikelse), jag borde ha lärt mig att skruva ner förväntningarna inför läsningen. Jag borde förresten även ha lärt mig att sluta säga "du måste läsa den här boken, du kommer att älska den", men det säger jag tyvärr hela tiden och förstör därmed möjligheten för, låt oss ta ett exempel, Låt vargarna komma av Carol Rifka Brunt, att bli ännu en läsares favoritbok.

Men alltså, Kvinnan på tåget av Paula Hawkins var för mig dömd på förhand: på allas läppar, folk reserverade den hej vilt på bibblan, det var intervjuer, artiklar, tv-program... Så jag lånade och läste, dumt nog på baksidan först, också något jag absolut måste sluta göra, och hade helt fel och förvridna förväntningar.

Det står något liknande "hon ser dig men du ser inte henne" på baksidan, och det var också vad allt "försnack" handlade om. Fascinationen i att sitta på tåg och betrakta sina medpassagerare: Vad vet vi om varandra? Hur mycket kan man gissa sig till bara av utseendet? Detta låter ju jättespännande, men det är väl inte vad boken alls handlar om egentligen? Det är ju en bestämd familj som är föremålet för kvinnan på tågets blick, och av en särskild anledning. Sedan handlar det ju inte längre så mycket om tågtittandet utan det hela visar sig bli en ganska ordinär spänningshistoria.

Jag tycker bäst om början av romanen, just detta fantiserande hos kvinnan som är huvudpersonen. Hur hon tycker sig känna en familj som hon passerar varje dag bara för att hon ser dem. Det gillar jag. Sedan tappas detta bort och slutet tycker jag inte alls känns trovärdigt.

Hur som helst tror jag att jag hade uppskattat boken mycket mer om jag hade förväntat mig en underhållande psykologisk thriller utan större djup. Då hade den varit just det, och dessutom varit bra inom sin genre.

Varning för hetsläsning

Det här var ju bara så löjligt spännande. Kanske beror det på att jag inte läser så många thrillers, eller att det verkligen passar min läsning just nu: lättläst och drivande och varje kapitel slutar med en cliffhanger så att man bara måååste läsa vidare. Jag läste så snabbt att jag fick ont i huvudet.

Handlingen i korthet utan att förstöra spänningen (för det är ju hela poängen med sådana här romaner): Cynthia fjorton år vaknar dagen efter ett storgräl med föräldrarna. Hon hämtades hem av sin pappa från ett kärleksmöte med struliga pojkvännen, full och upprorisk. Och när hon vaknar är huset alldeles tyst. Lite för tyst. I själva verket är det också alldeles tomt. Varken mamma, pappa eller bror syns till utan verkar ha gått upp i rök. Tjugofem år senare dletar Cynthia i ett tv-program där man tar upp gamla olösta brottsfall, det finns alltså fortfarande inga spår efter hennes familj. Det är Cynthias man som är berättare och han beskriver sin fru som sorgsen och lätt paranoid. Traumat lever kvar i henne och såren rivs upp när hon dletar i programmet. Så småningom kommer ett telefonsamtal från någon som säger att Cynthias familj förlåter henne för vad hon gjort. Hennes man vill stå vid hennes sida men börjar samtidigt känna tvivel. Var Cynthia kanske själv inblandad i hennes familjs försvinnande?

Sådana här romaner bygger ju alltid upp en sdan enorm förväntning att slutet bara kan komma som en liten besvikelse. Jag vet inte vad jag hade förväntat mig men det föll i alla fall lite platt. Jag kunde ganska tidigt gissa mig till en del svar. Men trots det alltså sträckläsning med andan i halsen. Fast så klart inte särskilt mycket att tänka tillbaka på efteråt. Det spännande upplägget är ju just vad hela boken bygger på och består av. Varken mer eller mindre.

Psykologiska thrillers

Två psykologiska thrillers har jag slukat under semestern. Två riktigt bra. Joyce Carol Oates skriver ju även under pseudonym; som Rosamond Smith och som Lauren Kelly. Jag har tidigare läst en av hennes böcker under pseudonymen Smith som jag tyckte var helt ok. Nu har jag läst Tag mig, tag mig med dig av Lauren Kelly. En typisk Oates-titel tycker jag. Och språket och stilen känns också igen. Skillnaden från en av hennes romaner skulle jag säga är personporträtten som är ytligare och tempot som är snabbare. Det handlar om Lara, en unga kvinna med mörk bakgrund. Hon har ärr i ansiktet efter att hennes mamma försökte ta livet av sig själv och sina barn när de var små. Lara får en mystisk teaterbiljett som gör att hon får kontakt med Zed, en man som både attraherar och skrämmer henne. Det visar sig att de har ett våldsamt förflutet gemensamt och att de inte kan vara ifrån varandra. Det är ångest, incestuösa relationer och familjemönster som upprepas. Allt i bästa Oates-anda med spänningsskapande inslag.

Lilla hjärtat är Sophie Hannahs deckardebut, och upptakten till intrigen är varje moders mardröm skulle jag tro. Alice Francourts dotter Florence är bara två veckor gammal när Alices svärmor övertalar henne att tillbringa dagen på ett spa. Hennes man är hemma med dottern. När Alice kommer hem står dörren lite öppen, mannen sover och i vaggan ligger ett barn som Alice inte känner igen. Hon får en chock och ringer polisen, men ingen tror på henne. Det är bara hon som ser att det är ett annat barn än hennes eget.
Boken är berättade i två tidsplan och med olika berättarröster. Man följer Alice från det att hon kommer hem och hittar ett främmande barn på sin dotters plats och genom hennes desperata försök att få polisen att ta henne på allvar. Och man följer polisens arbete några dagar senare då Alice och det andra barnet som de börjar kalla Lilla hjärtat, har anmälts försvunna. Först då startar polisen upp en utredning och inser att moderns rop på hjälp var på allvar. Den stora behållningen med den här boken tycker jag är mammans frustration som man som läsare kommer väldigt nära och måste dela. Det är en otäck och kuslig läsning, man fasar för slutet som trots allt inte riktigt lever upp till mina förväntningar.

Ytterligare en framtidsthriller

I spåren av Wersterfeldts Ful och Collins Hungerspelen har jag precis läst Gemma Malleys bok Oönskad. Det är en framtidsthriller som behandlar ämnet åldrande, gener och medicin. Året är 2140 och ett nytt läkemedel gör att det är möjligt att leva för alltid. Konsekvensen är att det inte får födas några nya barn. För att få medicinen måste man skriva på ett kontrakt om att avstå från barnafödande. Om man ändå trotsar barnförbudet finns tre alternativ: antingen ge upp självmedicineringen, gå under jorden eller lämna barnet till en institution. På de stängda institutionerna uppfostras barnen till slavar, helt enkelt till att vara oönskade. Ett sådant barn är Anna. Övertygad om att hon är ovärdig och måste sona för sina föräldrars brott, lever hon för att tjäna husfrun och för att bli en värdefull tillgång till samhället. Hon skriver ner sina tankar i en hemlig rosa anteckningsbok, något som är strikt förbjudet. En dag kommer Peter som säger att han är där för att föra tillbaka henne till hennes föräldrar. Detta sätter alla Annas värderingar och världsbilder på spel. Det är en rätt förutsägbar historia utan några direkt effektfulla vändningar, men det gör mindre. Det är ändå en spännande historia med tankeväckande frågeställningar kring indoktrinering, överbefolkning, genforskning, grupptryck, etik och moral. Jag får dock inte riktig kläm på Anna. I början tycker jag det är bra, att hon är rätt ond (skadad som hon är av husfrun och de regler som gäller för oönskade), men hon faller lite platt för mig. Slutet är lite snöpligt, men vet inte om den lämnas öppen för att det ska komma en fortsättning. Antar det. Kan tänkas ska det vara även en trilogi här.

Kafkastämning i spänningsträsket

Jag har inte läst många deckare i mina dagar, under högstadiet sträckläste jag Mankell, och för några somrar sedan fick jag tag i en bok av Elisabeth George. Det bästa jag läst inom kategorin är Inger Frimanssons Godnatt min älskade, som kanske kan klassas som psykologisk thriller. Detsamma kan sägas om Dennis Lehanes Patient 67 (2003). Handlingen utspelar sig under 50-talet på en ö utanför USA, där regeringen anrättat ett mentalsjukhus i en tidigare militäranläggning. Högsta säkerhet är vad som gäller, patienterna, vilka ofta begått bestialiska mord, behandlas som fångar. Till ön kommer poliserna Teddy och Chuck för att leta efter en försvunnen kvinna. En klaustrofobisk känsla infinner sig omedelbart; små celler, tjocka murar, karga klippor som störtar ner mot havet, ingenstans att fly. Ganska snart inser Teddy att personalen inte vill samarbeta och att det finns något mer att utreda på ön. Slutet blir en studie i förstånd och galenskap. Vem är frisk och vem är sjuk? När Teddy plötsligt är den ende som ser sanningen och finner sig stå alldeles ensam med bara sitt eget förstånd som riktmärke, vilka garantier har han för att det inte i själva verket är han själv som är den sjuke? "Galna människor förnekar att de är galna. Bob förnekar att han är galen. Alltså - Bob är galen."

Det jag oftast stör mig på i deckare är poliserna och deras inbördes snack. det ska alltid finnas en rolig polis. En klumpig, en sammanbiten och inåtvänd, en intelligent, en alkoholiserad, osv. Det finns inslag av det i Patient 67, men förutom det är den lättläst, underhållande och spännande. Och det är väl precis det som är meningen med den här sortens litteratur? Framför allt slogs jag av hur roligt det var att läsa den här boken!

Här kan du hitta vad andra bloggare skriver om Patient 67 av Dennis Lehane

Poliser som dricker kaffe och diskuterar sina kraschade äktenskap, saknas i Karin Alvtegens Saknad (2000). Det handlar om mord och en pågående polisutredning, men den information vi får om detta kommer endast från Sibylla, den huvudmisstänkta själv. Hon lever som hemlös utanför samhället, sedan femton år tillbaka. Hon bröt med sin kyliga och självupptagna välbärgade familj, och valde ett liv utanför samhället. Hennes överlevnadsstrategi går bl.a. ut på att bluffa sig till gratis hotellnätter av män som tror de ska få ligga med henne. En av dessa män råkar bli mördad på hotellet, och Sibylla blir genast misstänkt. Plötsligt vill alla ha tag i henne, och hennes liv i avskildhet är hotat. I parallella återblickar uppdagas Sibyllas uppväxt och hennes beslut att fly blir förklarat. mellan varven görs försök till diskussion kring vad det är att vara en samhällsmedborgare och vad som händer med dem som inte vill foga sig efter samhällets normer. Men mest är det en spänningsbok som drivs framåt av nya mord, oskyldigt anklagade, detektivarbete och jakten på mördaren. Lättsmält och underhållande, men inte lika roligt att läsa som Patient 67.