Varning för sträckläsning

Titti Persson har skrivit romanen Jag vet ingenting om dig. Hon är förutom författare även förlagsredaktör på Rabén & Sjögren. Det märks att hon jobbar med text och redigering för det är en oerhört välskriven och genomarbetad roman.

Vi får parallellt följa två olika pojkars uppväxt med start sommaren 1983: Sean bor i renton, en förort till Seattle, med sina föräldrar och sin storasyster Debbie. Sommaren kretsar kring att hänga efter syrran och grannpojken Jeremy, den första kärleken, samtidigt som vuxenvärldens mörkaste sida tränger sig på. En rad otäcka våldtäkter och mord på unga flickor drabbar områdena kring Seattle. Barndomen får en brutal vändning när Debbie rymmer hemifrån och bosätter sig i en knarkarkvart för att till slut försvinna spårlöst. Har hon fallit offer för seriemördaren? Sean lämnas kvar ensam i en familj som blir allt tystare.

Jon bor på Skärholmen i Stockholm med sin mamma och storasyster Sanna. Mamma är alkoholist och Sanna får plötsligt nog och flyttar. Jon försöker ensam sköta den lilla familjen men det slutar med att mamma läggs in på rehab och Jon skickas som sommarbarn till en familj på landet. Där blir han förälskad i sonen, Markus, och vistelsen slutar tvärt när pojkarna upptäcks mitt i en oskyldig men klart sexuell situation av mamman i familjen. Jon skickas tillbaka till stan där mamman avbrutit vården och börjat supa igen.

År för år följer man pojkarnas väg mot vuxenvärlden där de en dag ska mötas och bli ett par. Likheterna mellan dem är många, framför allt har de båda upplevt hur det känns att alltid lämnas kvar ensam. Och båda har många olösta gåtor i sina liv som kräver upplösning. Det går inte att beskriva mer handling utan att förstöra upplevelsen av romanen, för det är en både nagelbitar-spännande thriller och en relationsberättelse på samma gång. Familj, kärlek, ensamhet, utanförskap, missbruk, sexualitet... Det enda som stör mig i läsningen är att likheterna mellan de båda huvudpersonerna är så stor att de flyter ihop och blandas ihop lite. Därför blir familjemedlemmar, bästa tjejkompisar och pojkvänner aldrig riktigt tydliga som karaktärer. Synd, men romanen som helhet är värd att sträckläsa och njuta av.