Här kommer tredje (& mycket sena) inlägget om temat ondska.
1. Begrav mig stående av Isabel Fonseca.
Under mer än fyra år reste Isabel runt i Östeuropa och levde med romer. Det är en berättelse om misär, förnedring, förtryck och tvångsassimilering. Det är grymma partier i boken om nedbrända byar på nittiotalet, etniskt hat och ren ondska. Otäck ondska som bygger på okunskap och brist på empati. Ondska som upprör. Ondska som gör ont att läsa om.
2. Gone av Michael Grant.
Jag skulle kunna rabbla upp hundratals ungdomsböcker om ondska. Fjolårets hypade bok Hungerspelen, där ondska är framtvingad som överlevnadsstrategi passar exempelvis in. Övergivna, i serien Gone, är den senast lästa. Här är ondskan något stort, farligt och främmande som muterats fram genom att något har gått fel i en kärnkraftsolycka, men också ondska som i onda barn vars främsta mål är att få styra och där inga medel skyls, liksom att etsa fast barn i betongklumpar så att de inte kan äta (vilket får mig att tänka på kvinnan som faller ner i betongen i Herta Mullers bok Andningsgunga). Ondska som besserwisser. Ondska som makt (eller när är inte ondska makt?).
3. Carrie av Stephen King. Jag plöjde Dean R Koontz och Stephen Kings böcker i sexan. Filmerna fick jag se lite för tidigt (när bröderna var barnvakter). Jag kan fortfarande ha skräckbilder av det bleka ansiktet, mammans röst till alla ljusen och handen ur jorden. Ondska som galenskap och ondska som mobbning.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar