Filmfestivalen 2011

34:e Göteborg International Film Festival.



Fröknarna Boardy utanför årets filmtält, Lagerhuset.

Brim på fina biografen Draken.
"Alla islänningar har en relation till havet, vare sig de själva har varit till sjöss eller känner någon som jobbar till sjöss", säger Árni Ólafur Asgeirsson, regissören till den isländska filmen Brim som bygger på teatergruppen Vesturports succépjäs. Filmen handlar om en fiskebåt vars besättning tvingas hantera en av männens självmord. Efter några dagar till lands beger de sig ut igen, denna gång med en ny besättningsmedlem, en kvinna. I tillbakablickar får vi se vad som föranledde självmordet. Det är klaustrofobiskt, sjösjukt och känslosamt om havet och båtkulturens machoism. En film som sitter kvar.

Roy Andersson, Charlie Kaufman och Stellan Skarsgård samtalar med Orvar Säfström i Lagerhuset.


Blir varm i hjärtat av det här. I denna finstämda och humoristiska dokumentären Guilty pleasures får vi följa olika personer som är knutna till Harlequinböckerna. Japanska hemmafrun Hiroko som drömmer om ett Harlequinliv och för att uppnå detta börjar ta danslektioner, indiska Shumita som kämpar för att få sin man tillbaka, Shirley som kämpar för sitt förhållande och romantik, Stephen som prytt mer än 200 Harlequinomslag och söker efter sin själsfrände och den pensionerade Roger som skriver under pseudonymen Gill Sanderson och som inte tror på kärleken. Skrattar och gråter åt karaktärerna och en Harlequinbok blir aldrig detsamma igen.

The last flight of the flamingo, baserad på Mia Coutos roman, utspelar sig i början på 90-talet i Moçambique då inbördeskriget precis tagit slut. Fem döda FN-soldater, vars enda rester består av hjälmar och penisar, ska utredas av en italiensk FN-tjänsteman. Mystik och folklore möter civilisation och logos. Korruption, språk och kolonialisering i en deckarliknande fars, fast det komiska är svårt att avgöra ibland och publikens skratt känns lite trevande ibland. Det är stereotypt och huvudpersonen är ju egentligen en mansgris, men jag gillar det och det är nästan lite befriande att inte veta hur scenerna ska tolkas.


Upside down: The Creation Records. Dokumentär om indie-skivbolaget Creation Records uppgång och fall från grundaren Alan McGees värvade Jesus And Mary Chain i början av 80-talet till Oasis. Intervjuer och inblickar i ett exctasyflödande kreativt kaos. Hann inte stanna på utfrågningen tyvärr.

William S Burroughs: A Man Within
Genom klipp från framletade hemmagjorda filmer, intervjuer med bland annat Patti Smith och Tv-klipp har Yony Leyser satt ihop sin film om Burroughs. Det är ett ömsint och hyllande porträtt av en ensam, skjutgalen och hög Burrough. Kanske inget nytt som framkommer, fokuset är till stor del satt på hans homosexualitet. Yony var själv på plats och svarade på frågor om stora kreatörer och dagens inspiratörer.

Jag är nöjd med årets filmfestival, hade tre filmer till att se men som missades. Men tänker att jag kan se dem senare: Never let me go, Blue Valentine och Sarahs nyckel. Tänkte mig ett litterärt tema men det höll inte, blev fler dokumentärer än jag planerat och så hade jag velat följa min lilla tradition med att se en film på Aftonstjärna men hittade ingen film som passade. Men som sagt: är nöjd. Dock en liten undran över att ha med drakfostret som förfilm igen, det roliga är ju att det alltid är en ny sådan. Ska denna behållas? Och vid varje filmtillfälle var det någon som suckade så där som folk gör vid något sött och fint (kattunge, bebis). Och så undrar jag varför jag envisas med att stanna kvar på utfrågningarna.

Filmfestivalen: Rabbit Hole

Här kommer min anspråkslösa rapportering från årets filmfestival i Göteborg. Jag såg bara fyra filmer i år men är ändå mycket nöjd. Det var starka filmer och helt fantastiskt att få komma iväg och försvinna i biomörkret under flera timmar! Först ut var Rabbit Hole, ett amerikanskt drama med bl.a. Nicole Kidman. Stillsamt och intensivt. Miljön är den amerikanska förorten, lyckan och rikedomen som så många gånger tidigare skildrats i sina mörkaste stunder. Även här har lyckan rämnat och drömmen tagit slut. Det vackra och framgångsrika paret lever i ett stort och vackert hus med en stor och trädgård. Men redan från början förstår man att något inte är som det ska. Frun planterar blommor i rabatten med en beslutsamhet som får oss att förstå att detta är på liv och död. Hon försöker återskapa något som varit, och undan för undan får vi veta vari tragedin består: det förlorade barnet, pusselbiten som behövs för att göra hela bilden komplett. Stort hus, vacker trädgård, två bilar, hund, lyckliga och vackra föräldrar. Och så barnet. Mer vill jag inte avslöja om just den detaljen för det tar bort filmens spänning. Det handlar om sorg och om att som ett par och en familj försöka bearbeta sorg tillsammans och på varsitt håll. Om att försöka gå tillbaka till när allt var bra och om att misslyckas med det. Om att besluta sig för att trots allt välja varandra igen och göra ett nytt försök? Många starka scener och mycket smärta. Jag uppskattar också filmer som kan lämna sina huvudpersoner där mitt i sorgen utan att övertyga åskådaren om att det kommer att bli bra igen. För det kan man inte veta. Allt man kan göra är att försöka om och om igen. Och trots den smärtsamma berättelsen så lämnar jag ändå biografen med hopp om att kärlek och gemenskap övervinner de svåra saker man tvingas utstå i livet.

Stor-Emma

En av de begåvade systrarna Adbåge, närmare bestämt Lisen, kom precis med boken Stor-Emma. Som vanligt är det fina och finurliga bilder med en väl genomtänkt text som gör bilderboken till något alldeles extra. Jag gillar de härliga färgerna, den snygga 50 eller 60-tals stilen samt att det finns något nytt att upptäcka på varje bild.

Boken handlar om Emma (som påminner lite om Emma Adbåges Leni). Emma ska gå med föräldrarna till deras vänner på middag. Hon måste ha finkläder och mamma flätar håret för hårt. Vännerna har också en flicka som heter Emma, men hon är äldre så de kallar henne för Stor-Emma. Gå och lek med Stor-Emma, säger mamma och pappa. Emma vill inte, hon tycker inte att Stor-Emma verkar snäll.

En perfekt bok att läsa och prata om. Man kommer ju själv ihåg hur det var när man blev ihopparad med någon man inte ville leka med. Bara för att föräldrarna var vänner. En söt bok som passar kanske från 2-års åldern och uppåt. Ser också fram emot syster Emmas nya bok Leni blir en bebis, som har beställt till biblioteksfilialen där jag jobbar. Fina bilderböcker är verkligen något alldeles särskilt!

Bok blir film gånger två

Nu är Göteborgs Filmfestival här igen! I år har jag bara köpt biljetter till fyra filmer, å andra sidan har jag aldrig tidigare behövt ta hänsyn till en tiomånaders bebis. Så fyra filmer får räcka. Två är baserade på romaner: Sarah’s nyckel bygger på Tatiana de Rosnays roman med samma namn som var bland de första böckerna jag bloggade om, och så ska jag se Never Let Me Go efter Kazuo Ishiguros roman. Den skrev jag om här, och det är nog den filmen jag ser allra mest fram emot att få se! Boken var mycket speciell, lite långsam och eftertänksam. Och förstås dystopisk. Sarah’s nyckel var som jag minns den, en spännande och lättläst roman. Den handlar om judeförintelsen och innehåller flera väldigt obehagliga scener som jag inte hade tänkt på förrän jag nu försökte komma ihåg handlingen igen. Väldigt sorglig vill jag minnas, så det blir nog en ganska jobbig filmupplevelse. Med i filmen är bland annat Kristin Scott Thomas. För övrigt ska jag se en film med Nicole Kidman och en med Michelle Williams, två skådespelarfavoriter. Men jag har alltså i år valt bort chansningarna och de där filmerna man verkligen bara kan se på filmfestivalen. Det är ju annars själva poängen med festivaler av det här slaget, kan jag tycka. Att man trillar in på en film från Taiwan av en slump och får en av sitt livs bästa filmupplevelser. Och obligatoriskt är också minst ett riktigt bottennapp, en tretimmars film i en enda tagning om en gubbe som tror att han är Don Quijote, till exempel. Men som sagt, i år tar jag det säkra före det osäkra och satsar amerikanskt, engelskt, amerikanskt, franskt.

Italiensk buskis med lite djup och lite feelgood

På den filmklubb som jag är med i såg vi senast En italiensk familj på gränsen till sammanbrott av Ferzan Ozpetek. Det är ju en film som har fått väldigt bra kritik över lag. Men den lämnade mig med lite jaha. Helt ok, underhållande, lite drama, lite djup och lite humor. Men det är ingen film jag kommer att gå och tänka på länge.

En av de första scenerna är en av de roligaste (som i tragikomisk), och sätter tonen för filmen. Tommaso, familjens näst äldste son, har suttit och laddat för att komma ut ur garderoben som gay, när något mycket oväntat händer som förändrar hans situation totalt. Filmen handlar mycket om familjens reaktion inför homosexualitet Det blir missförstånd och dråpligheter. I vissa scener gränsar det till buskis eller det burleska. Det är den patriarkala la familia i kubik. Antagligen, och förhoppningsvis, är det meningen att det ska vara så. Sen finns det ett visst djup som glimtar fram i vissa scener. Men överlag är det en trevlig film och inte så mycket mer.

Det här med resuméer

Jag har läst del ett och två om klanen Otori, Lian Hearns böcker om Takeo och Kaede som lever i ett fedoalt japan som till stor del liknar det verkliga landet. Första boken slukade jag och jublade över hur spännande och välskriven den var, vilka överraskande karaktärer som fanns med och vilka fantastiska egenskaper de besitter. Kanske störde jag mig lite lite på att kvinnorna var vackrare än vackrast och att männen generellt hade svårt att tygla sina lustar men över lag tycker jag att det är en jättebra bok som vänder sig till vuxna och ungdomar som gillar spänning, historia och fantasy.

Men så läser jag alltså den andra delen och kör fast totalt. Andra delen är nämligen skriven på ett sätt som ska kunna vända sig till en läsare som inte har läst första delen. Den är fylld av återblickar, förklarande meningar, den återknyter och återberättar i var och varannan ening, och för mig som faktiskt har läst första delen och dessutom minns vad som stod i den, blir detta outhärdligt tråkigt efter några kapitel.

Jag tycker så här: Om man skriver böcker i en serie som hänger tätt ihop och där den nya delen tar vid där den förra slutade, så får man förutsätta att läsaren har läst första delen eller annars letar upp den första delen och läser den först. Och om man som författare tänker att läsaren kanske har glömt några viktiga detaljer sedan läsningen av den förra delen så föredrar jag en en fristående kortfattad resumé i början av boken, typ "Detta har hänt". Att försöka väva in en sådan resumé i själva berättelsen går bort. Det gör att texten står och stampar på samma ställe utan att komma framåt och blir en riktig spänningsdödare.

För övrigt stör jag mig enormt på att Kaede får feber av åtrå och andra starka känslor.

Snart är jag borta

Snart är jag borta, Hanna Jedvik

Lina blir våldtagen på en fest. Hon är full och skäms över att hon följde med killarna hem. Hon skäms så mycket att hon inte ens vågar berätta det för sin bästa kompis Maja. Hemligheten äter upp Lina och den enda som får henne att le är Calle som trivsamt tvingar sig på Lina utan att vara framfusig eller påstridig. Maja och Lina får plötsligt en spricka i sin annars så tajta vänskap och vardagen delas inte som förr. Man får följa de båda flickorna och vad de har gemensamt är att de båda längtar bortom: Maja längtar bortanför småstaden och drömmer om ett liv i Göteborg medan Lina längtar bortom sig själv. Det är bra. Jedvik lyckas skriva en sammanhållen bok om tjejers utsatthet, vänskap och om att växa, för det gör dom. De växer båda två och utvecklingen känns realistisk och inte alls krystad som i så många andra ungdomsböcker. Det är en läsvärd fin debut och man kan ju bara hoppas på att det kommer fler ungdomsböcker av Göteborgsjournalisten Hanna Jedvik. På Rabén & Sjögren kan man läsa hennes egna beskrivning samt få hennes soundtrack till boken.
Det är förövrigt väldigt många ungdomsböcker som kommit senare tid som innehåller låtcitat. Musikvärlden får tala för personerna och gestalta deras tankevärld. Ibland känns det lite krystat men i de flesta fall, liksom här, fungerar det bra.

Läskris 2: Den skakande kvinnan eller en historia om mina nerver

På julledigheten tog jag med några böcker hem. Innan jag läste Hundraåringen som gick ut genom fönstret och försvann (som var något av en besvikelse), så började jag på Siri Hustvedts senaste. Jag älskar allt vad Siri Hustvedt skriver. Särskilt Vad jag älskade. Därför trodde jag att jag, trots det tunga ämnet, ändå skulle gilla Den skakande kvinnan eller en historia om mina nerver. Jag visste ju i och för sig att det handlade om neurologi, men det var ju ändå Siri Hustvedt. Den började ganska bra och personligt om Hustvedts upplevelse första gången hon fick ett sk. skakande eller hysteriskt anfall. Hon skulle hålla ett tal på sin fars begravning och plötsligt började hela hennes kropp att skaka våldsamt. Hon får sedan dessa skakningsanfall vid ett flertal tillfällen. Sen påbörjas en resa i neurologins och det undermedvetnas värld. Freud och andra psykoanalytiker tas upp, samtidigt som olika fallbeskrivningar beskrivs. Dessa läggs på varandra och det blir ganska tråkigt och oerhört mastigt att ta till sig. Man måste nog vara mycket intresserad av neurologi och psykiatri för att uppskatta den här boken. Jag läste i och för sig bara så där 40 sidor, den kanske blir bättre sen? Någon som vet? Nu läser jag Igelkottens elegans och det känns som att min läskris har gått över!

kärlekskranka killar från 2010

Kanske var kärlek ett av temana inom ungdomslitteraturen under 2010, som Petter Lindgren nämnde. Fast när är inte kärlek ett av temana inom tonårskulturen? I alla fall så fanns det ett antal kärlekskranka tonårspojkar bland fjolårets litteratur.

I Ingrid Olssons bok Komma över har Jesper precis blivit dumpad av sin stora kärlek. Pank, deprimerad och orkeslös sitter han i sin lilla sunkiga lägenhet och längtar efter det han förlorat och kan inte sluta tänka på Emma, eller kolla hennes facebookstatusar eller bli lyckligt nervös varje gång hon ringer. Genom boken skalas piedestalkänslan bort och Jesper hittar tillbaka till sig själv. Det är som vanligt i Olssons böcker ett rätt långsamt tempo i texten, känslosamt och inkännande, något som i denna bok, till skillnad från hennes andra får mig att bli lite rastlös. Men jag gillar att de vanliga känslosamma killarna får ta plats. Liksom i Johanna Lindbäcks Saker som aldrig händer där Andreas blir dumpad av sin flickvän Hanna. De har varit ihop i ett års tid men plötsligt börjar Hanna kännas annorlunda. Det handlar om att bli sviken, både av kärleken och av vännerna, om att komma över kärlek och hitta sig själv. Det är, som i Lindbäcks tidigare böcker, vanligt och vardagligt som utgör historien. Själv tycker jag att det blir lite för mycket antiklimax med det som inte händer, men som man som läsare sitter och väntar på.

I Bara kärlek kan krossa ditt hjärta, av Gunnar Ardelius, dyker Betty och Morris upp från hans tidigare bok Jag behöver dig mer än jag älskar dig och jag älskar dig så himla mycket. Men nu har kärleken tagit slut, eller i alla fall för Betty som dumpat Morris. Han kämpar för att komma över sin saknad och kärlek samt för sin ångest och rädsla för hans pappas vacklande hälsa. Av någon anledning finner jag att jag blir rastlös genom läsningen, kanske är det all löpning eller så är det i avsaknad av något i texten. Boken sticker ut lite från hans tidigare böcker genom att vara skriven mer i romanform, än som de tidigare poesiromanerna. Trots detta innehåller den så klart Ardelius-språket; poetiskt, kreativt och ordrikt, vilket gör honom så läsvärd.

I Mikael Niemis Skjut apelsinen så trånar den namnlöse 16-åriga huvudpersonen efter en av skolans snyggaste tjejer. Trots att detta inte är själva temat för boken, som mer handlar om utanförskap, gränsdragningar och ett bristande vuxenskap, samt de senaste årens skoldödsskjutningar i världen, så fungerar det som en katalysator för bokens handling. Boken handlar om att inte bli sedd och en längtan efter detta samt att äga ordets makt. Språket är grovt, fyllt med äckelutläggningar och har blivit kallad "grabbig". Jag vet fortfarande inte, efter att en rätt lång tid gått sedan läsningen, vad jag tycker. Den sticker befriande ut i alla fall bland fjolårets böcker genom att vara lite som en punkrebell.

Hundraåringen- inget för mig...

Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann av Jonas Jonasson har ju toppat en massa bästsäljarlistor och alla talar om den. Alla läser den och alla ger bort den. Även jag. Och det är inte bara äldre damer, som det verkade som först, utan det är människor i alla möjliga åldrar som bara tycker att den är såå rolig och de skrattar högt när de läser den. Ok, tänkte jag den kan jag ju ta som omväxling till, de inte så roliga-som-i-att- skratta-högt-böcker som jag läser annars. Och jag ville verkligen bli underhållen och få skratta lite. Men icke. Knappt ett leende. Vad är det jag har missat? Vad är det för fel? Jag läste och läste, men aldrig blev det kul. Eller ens underhållande. Nästan så att jag blev arg på boken, och den tog ju aldrig slut. Svårt att sätta fingret på vad det var, men den fångade mig inte helt enkelt. Misstänker att jag inte är mycket för formen av skröna, som den här berättelsen har. Det otroliga och lite tokroliga. Och så var det något med språket som kändes konstlat och lite krystat. Förlåt, alla ni Hundraårings-älskare där ute, men det här var inget för mig. Jag håller med bloggaren Boktoka som inte heller var så förtjust i boken.