I en familj finns inga fiender

Jag sträckläser första halvan av Viktoria Myréns debutroman. För det är ganska tungt, och svårt att läsa. Jag vet inte hur det skulle kännas att läsa den som förälder. Men som i "skaffa-barn-tanke-stadiet" känns det jobbigt. Oj, kan det bli så där. Tänk om det blir så där svårt för mig. Att man inte orkar med sina barn och måste sticka iväg. Det värsta är scenerna när huvudkaraktären Marie stänger in sig på toa och gråter, medan barnen står och bankar utanför... Eller när hon nästan glömmer sin dotter i trappen. Då har det väl ändå gått lite väl långt, tänker man. Och det har det ju. Boken tar vid när Marie har bestämt sig för att lämna familjen för en stund. För att hon helt enkelt inte orkar med längre. Hon behöver en paus. Hon behöver komma bort. Hennes äldsta barn Alma, är den som hon har det jobbigast med. Alma har utvecklat ett beteende när hon slår andra barn, även sin lillebror Leo. Marie måste hela tiden vara på sin vakt. Särskilt stark är en scen när hon är på kalas med dottern och hennes vän säger att hon ska slappna av. Barnen leker ju, de klara sig. Ok, tänker Marie, och lyder väninnans råd. Tills det plötsligt hörs ett illvrål. Alma har bitit ett av barnen. Hon får en utskällning av mamman, och alla i rummet tittar på henne som den dåliga föräldern... Ja, ni hör ju. Hur jobbigt som helst att läsa. Därför var jag tvungen att ta en paus. Inte för att boken var dålig på något sätt. Utan för att Viktoria Myrén skriver så ruskigt bra och drabbande. Att det här dessutom är hennes debutroman är mäkta imponerande.

Marie lämnar alltså familjen, mannen Johan och barnen Alma och Leo. Hon åker ut till familjens sommarstuga och dit kommer en kvinna som heter Jennie. Mellan dem uppstår en stark vänskap och attraktion. Senare dyker även Maries mamma upp. Och det är då det blir riktigt intressant. Relationen till Maries mamma är allt annat än bra. Genom tillbakablickar till Maries egen barndom och relationen till mormodern vävs fyra generationer kvinnor samman. Hur man i sin mammaroll påverkas av sin egen mamma och hur den relationen var. På så sätt finner Marie kanske svar på varför allting har gått så snett. Kanske är hon sedan slutligen redo att återvända hem och börja om.

Det är som sagt ingen rolig läsning i vissa delar. Man blir arg. Var är pappans roll då, varför framhålls han som så perfekt och lugn medan Marie är den som freakar ut. "Den kvinnliga hysterin." Varför ska hon bära det största ansvaret. Sätter hon de kraven på sig själv, eller är det samhället som gör det? Är det en kombination? Det är svårt att inte tänka på Bitterfittan av Maria Sveland under läsningen. Detta är en bok som jag verkligen kan rekommendera Trots att det är tungt att läsa, väcker den också många tankar. Om mammarollen och om kvinnorollen. Hur det kan vara och hur det kan bli. Men kanske att det också kan bli bra igen.