En generationsroman(?) med glimten i ögat

Jag har läst Josefin Palmgrens debut Engångsligg. Vilken otroligt passande titel på denna underhållande historia! Först hade jag svårt att bestämma mig för vad jag tyckte om boken. Den ytlig, pratig och gnatig. Och vad handlar det om egentligen? Men jag njöt under läsningen, och det är väl så det ska vara. Dessutom anas här också ett djup. Jag tycker inte den har gjort sig förtjänt av att kallas chick-lit. Men det kan ju förstås också ha med bokens rosa omslag att göra.

Vi får följa 20-åriga Klementin, även kallad Klem, som jobbar på en reklambyrå. Hon festar och driver rastlöst omkring i Stockholms innevärld, med referenser som Hornstull på Söder. Hon twittrar och Facebookar om sitt liv. Snabba möten med människor som hon bedömmer med kritisk blick. Lite som engångsligg alltså, och jag kan inte låta bli att använda samma citat som i en recension: "Ibland är det som att mina tjejkompisar också är engångsligg. Vi träffas och de vill inte riktigt ha mig, och jag vill inte riktigt ha dem men vi är ensamma och därför hänger vi med varandra ett litet tag. Och ibland är det som att hela mitt liv är ett enda stort engångsligg." Detta summerar på många sätt romanen.

Men samtidigt som det är ytligt är det ju också sorgligt. Sorgligt att hon inte har någon riktig vän, och att de hon har inte vågar närma sig eller på riktigt öppna sig för varandra. Allt för att bibehålla den coola fasaden. Palmgren har själv sagt att hennes bok är "en psykologisk studie i att vara ung tjej i en tid där allt bara flyter omkring och ingenting är konstant. En generationsroman som inte klagar på samhället men som skildrar det". Det ligger en hel del i detta, och här använder hon själv begreppet generationsroman. Jag håller till viss del med. Tänker på det ständiga uppdaterandet på Facebook och det flyktiga som ligger i tiden. Men samtidigt är det ju en storstadsmiljö som skildras, och kanske inte beskriver verkligheten för det stora flertalet som bor inte bor i Stockholms innerstad, eller i någon annan större stad i landet. Men som sagt jag gillar detta! Samtidigt som det är ytligt och sorgligt, är det skrivet med glimten i ögat. Här finns en självironi och distans som glimrar till i bokens komiska höjdpunkter. Klem har en vass tunga i sitt kritiska betraktande av människor. Men hon gör det med en slags naivistisk värme. Läs! I Klems värld har du garanterat inte tråkigt!