Halleluja. Äntligen Margaret Atwood i mitt liv igen. Jag har sparat den här boken i flera år. Bara för att jag skulle ha en oläst Atwood kvar. Vilken njutning att läsa henne igen. Jag hade nästan börjat tro att jag överdrivit min kärlek till hennes böcker, hur bra kan en författare vara? Och så tänkte jag att jag kanske skulle uppfatta hennes prosa annorlunda nu, jag har läst mycket de senaste åren. Kanske hade min smak förändrats, så som den gör. Jag tycker till exempel inte alls lika mycket om Oates längre efter att ha läst en tio-femton romaner. Men att läsa Atwood igen var som att hitta hem.Leva i synd presenteras på svenska som en samling berättelser. Originaltiteln är vad jag förstår bara Moral Disorder och ingen undertitel. Jag ser boken mer som en roman med kapitel där författaren gör nedslag i olika händelser i en kvinnas liv. När man läst färdigt bildar "berättelserna" en helhet och förstärker varandra. Ofta glider de in i varandra och lägger till en pusselbit. Bäst gillar jag de avsnitt som handlar om huvudkaraktären Nells syster och Nells liv på landet tillsammans med sin gifta sambo.
I titelberättelsen "Leva i synd" flyttar Nell till en gård på landet tillsammans med Tig som fortfarande är gift med Oona. Deras liv där beskrivs, Nells ensamhet och försök att bli en duktig och stark bondhustru. Men lantlivet är inte bara nybakat bröd och vindtorkad tvätt. Man måste handskas med djur som blir sjuka, dödas av rovdjur eller skickas till slakt. Samtidigt gör Nell sitt yttersta för att inte vara en krävande flickvän, hon begär ingenting av sin sambo Tig, hon försöker komma överens med hans fru och hans båda söner och hon försöker hantera sin längtan att själv få ett barn.
I "Den vita hästen" får Nell och Tig besök av Nells syster som man i en tidigare berättelse stiftat bekantskap med som ett mycket ängsligt och överkänsligt barn. Hon har fortfarande inte fått rätsida på livet, är ledsen och deprimerad men hon och Nell har också en varm och nära relation där de fyller i varandras meningar och kan dela allt. Systern går till en psykiater som ordinerar tabletter vilka får henne att bli alldeles slö och avtrubbad eftersom han gett henne diagnosen schizofreni Man vet att hon kommer att ta sig ur det här, eftersom vi i en tidigare berättelse mött henne som medelålders med perspektiv på sin barndom och uppväxt där ingen förstod att det var en kemisk obalans som gjorde henne olycklig. Jag älskar det här greppet att hoppa i kronologi och perspektiv. Det skänker en känsla av ömhet och sympati för karaktärerna.
Jag har faktiskt en till sparad Atwood, en novellsamling som heter Dancing Girls och som hon skrev någon gång på 70-talet tror jag. Och så har jag ännu inte läst The Year of the Flood. Och så kan man ju alltid läsa om alla hennes andra romaner och noveller. Så det finns ännu hopp.
Elin har tidigare skrivit om Leva i synd.
14 kommentarer:
Den här Atwood har jag inte läst – så roligt att ha en kvar!
Jag läste jättemycket Atwood för några - hm - år sen (jag tror att det nog är nästan ett decennium sen, faktiskt), och hon är så klart en favorit. Men jag hade också, precis som du, börjat fundera över om hon verkligen var så bra som jag mindes. Och så i julas vågade jag mig på att läsa om Oryx och Crake, och konstaterade att ja! hon är ju så bra!
Så den här boken måste jag leta reda på; jag blir väldigt sugen på att läsa den. Tack för att du uppmärksammade mig på den!
Hoppas du gillar Leva i synd lika mycket som jag då! Den är lite lågmäld och underfundig på något sätt. Men man känner igen mycket från tidigare romaner.
Har du någon favoritbok av Atwood? Nyfiken! :-)
Åh, Tjänstekvinnans berättelse är definitivt min favorit. Jag måste läsa om den snart, känner jag, för det var ett tag sen.
Men jag tycker också mycket om Alias Grace, och är även rätt förtjust i Oryx och Crake. De övriga som jag läst (en 5-6 stycken därutöver) kommer nog i en klump nånstans efter det. The year of the flood har jag ännu inte läst, men har höga förväntningar på den också.
(Och ja, jag har ytterligare några olästa Atwood, förutom Leva i synd, och det är lite spännande, faktiskt.)
Aha! Precis mina favoriter också. Fast Den ätbara kvinnan och Rövarbruden är också finfina! Och jag har precis som du hööööga förväntningar på The Year of the Flood.
Hej Moa!
Vad du skriver mycket och bra!:-) Jag lovar att återkomma till bloggen snart... Vad roligt att du också gillade Leva i synd! Tänkte nästan det. Det var en kul bok att recensera.
Tack Elin! Men visst har den här boken glömts bort lite? Jag tror det är många som har missat den och den kom aldrig ut i pocket vad jag vet. Är det för att den har formen av novellsamling tro? För noveller brukar ju sällan vara några kioskvältare...
Ja det har den gjort. Försöker pracka på låntagarna den ibland. Men när jag säger att det är noveller, så säger de att de inte gillar noveller. Hmm, kanske ska hålla tyst om det. Så det kan nog ha med novellformen att göra. Tyvärr.
Jag tycker att man lika gärna kan läsa den som en roman även om berättelserna också är fristående. Men de bildar ju en helhet! Man får verkligen en inblick i kvinnans hela liv, trots att det handlar om olika situationer.
Nu har jag äntligen fått tag i Leva i synd och läser som bäst på lediga stunder. Jag gillar verkligen upplägget med en novellsamling som i själva verket är en roman (kanske för att jag inte är någon novellfantast egentligen). Jag tror jag kommer skriva något när jag läst färdigt (jag skriver inte om alla böcker jag läser, men en del vill man ju verkligen lägga tid på).
Vad roligt Vixxtoria, då håller jag utkik efter det inlägget, ska bli kul att läsa dina tankar och se om du har samma favoritavsnitt som jag... :)
Just nu har lillasystern gömt sig i garderoben för att berättarjaget varit monster enligt önskemål. Det ska bli kul att se hur det slutar :-)
(Jag är också alldeles hejdlöst förtjust i systerns anvisningar till sina medtrafikanter. "Sväng höger, Fred!" Jag ropar också sånt där hela tiden, men jag använder hemskt mycket svordomar. Med tanke på att jag oftast har en treårig dotter med i bilen känns "Fred" som ett alternativ, faktiskt.)
Hej igen Moa! Nu har jag inte bara läst, utan skrivit också:
http://ombockersomjaghunnitlasa.blogspot.com/2010/06/synd-att-missa.html
Jag tyckte mycket om boken, och väljer att läsa den som roman :-D Det var nån historia i mitten som jag inte tyckte något särskilt om, men annars var i stort sett allting fantastiskt. Jag tyckte mycket om historien om Oona och Tig och Nell. Och så tyckte jag om hela upplägget, att man faktiskt får en massa utdrag ur Nells liv, men samtidigt är det så mycket viktigt som saknas. Man förstår att de får minst ett barn, hon och Tig, men man vet inte om det var en pojke eller flicka. Man förstår att de gifter sig så småningom, och att Tig alltså måste ta ut skilsmässa, men man får inte veta riktigt hur det går till.
Jag tyckte också mycket om de avslutande berättelserna om Nells mor och far, och de historier de ville berätta om och ur sina liv gång på gång på gång.
Jag är hemskt glad att jag blev sparkad i riktningen av den här Atwood-boken tack vare dig. Jag är lite misstänksam mot novellsamlinger (även skrivna av sådana författare som jag tycker mycket om), så det är inte säkert att jag hade tagit mig an den här boken annars
Men åh, så rart av dig! :)
Jättekul att du tyckte så mycket om den! Jag läser den också som en roman, och gillar precis som du hur nedslagen i hennes liv tillsammans bildar en helhet. Men med stora luckor förstås. Varför berättas det just om dessa delar? Är de mer viktiga eller säger luckorna i själva verket ännu mer om huvudpersonen? Spännande form, detta att skriva noveller som hänger ihop samtidigt som de är fristående!
Ja, jag tyckte formen var väldigt rolig. Fler borde göra på det sättet, tycker jag (om de nu nödvändigtvis ska skriva noveller).
Men just det där bitarna av livet som inte fick någon novell är väldigt intressanta tycker jag. Till exempel så finns det mycket lite om hur Nell och Tig egentligen träffades och deras kärlek. Och nästan ingenting om barnet. Och vad hände med systern egentligen, stadgade hon sig också så småningom? Det är många lösa trådar.
Jag tänkte en hel del på det där som finns med här och där i flera noveller, om att välja ut berättelser ur sitt liv, och vikten av att berätta sitt eget livs historia. Särskilt tydligt är det ju mot slutet av boken där dels Nells far berättar historien om de tre männen som gav sig av på sin misslyckade utforskningsresa av Labrador, och dels Nells mor försöker minnas vad som hände i hennes liv med hjälp av fotografier. Novellsamlingen kanske ska ses i det perspektivet – att vi kanske med hjälp av ett foto, eller ett par ord (en sång, en dikt, något annat) minns ett helt skeende från våra liv, men att det blir lite suddigt i kanterna – vi minns inte riktigt var det börjar och slutar. Det kanske var saker som i själva verket varit väldigt betydelsefulla i våra liv, men vi har tidigare inte insett det (för man talar bara om bemärkelsedagar som examen och födelse och död och så vidare). Typiskt här är också hela den där novellen där Nell analsyerar Brownings dikt inför examen, men man får aldrig veta hur det går på själva provet.
I och med att novellerna följer på varandra lägger man ändå ett pussel och fyller i det som fattas. Nell skriver i en novell att så småningom stadgade hon sig, träffade Tig och barnen kom, och hon bodde i samma hus i 30 år osv. Det pekar ju framåt på ett liv, som sedan inte utvecklas och förklaras mer ingående.
Lösningen med noveller för att berätta en historia gör ju även att författaren inte alltid behöver stå till svars för konstiga tidshopp och brister i kontinuiteten... Spännande blir det, och mycket kvar att fundera över i alla fall!
Skicka en kommentar