Stäppvargen

Klassikerbokcirkelns senaste diskussion handlade om Hermann Hesses Stäppvargen från 1927. Vi träffades igår, men då hade jag bara läst halva och tyckte inte jättemycket om den. Idag läste jag resten och har en helt annan bild av romanen.

Den handlar om den medelålders grubblaren Harry Haller som har ångest, 50-årskris och existensiella diskussioner med sig själv och andra. Han klarar inte av att leva livet riktigt, och han både beundrar och föraktar borgerlighetens trygga liv. Han har själv levt detta liv med fru och välstånd, men nu har han vänt sig ifrån det. Han hyr ett rum där han skriver och lever bohemiskt. Han tänker på sig själv som en tvådelad natur; hälften människa och hälften varg och en dag kommer han över en skrift som handlar om honom själv, kallad stäppvargen. Det handlar om människans förljugenhet, våra drifter som vi förtrycker och vår strävan framåt som gör att vi kommer bort från vår sanna inre natur.

För mig blir romanen riktigt bra först när Harry träffar Hermine, en gatflicka som väcker honom ur sin självömkan och rädsla och visar honom nya sidor hos sig själv. Jag läser det som att Hermine är en del av Harrys egen person och när han dödar henne på slutet innebär det något slags uppgörelse med den egna personen. Romanen känns dessutom modern och frigjord, det är mycket sex och droger, och många resor inåt mot den egna hemlighetsfulla identiteten. Vi associerade till filmen Cabaret och konstnärskretsarnas utsvävningar i efterkrigstidens Berlin. Harry Heller fördömer kriget men förväntar sig ett nytt och kämpar för att hitta ett sätt att förhålla sig till mänsklighetens brott som finns inom oss alla. Den här boken kräver en hel del eftertanke och diskussion, jag skulle nog behöva en bokcirkelträff till för att helt få grepp om den.