Ensamhet och utsatthet

Flertalet ungdomsböcker behandlar olika nyanser av svärta, men så finns det även de som är så där becksvarta att det gör lite ont att läsa som Maja-Maria Henrikssons debutroman Jag finns. Det handlar om en totalt svikande vuxenvärld. Och med tanke på den senaste uppblossade debatten om offer och förövare är det ju tyvärr inte bara i romanform som detta utspelar sig med att en hel vuxenomgivning väljer att blunda. 14-åriga Johanna trakasseras och misshandlas, både i skolkorridorerna där ciggaskan bränns in i huden, ansiktet bespottas och byxdragkedjor dras ner av två plågoandar, och hemma där mammans smiskande händer förnedrar och det lilla hjärtat skrumpnar av kärlekslöshet. Det enda som räknas är lillebrors vaniljdoft som tröstlindrar. För det är ingen annan som tröstar. Blickar vänder bort, halvt utsträckta händer orkar inte peka hela vägen och Johannas värld krymper outhärdligt till självförakt. Texten är nattsvart och plågsam. Det är så totalt ensamt. Ända till slutet i alla fall, för den innehåller också en berättelse om överlevnad och om kraft att bryta sig loss. Den påminner mig lite om Sista chansen av Marta Söderberg och Bryta om av Åsa Anderberg-Strollo, men det kanske är att förenkla lite: ensam utsatt flicka och en kamp. Och frågorna återstår: varför ser inte omgivningen, hur kan en hel vuxenvärld blunda och hur kan det få vara så totalt ensamt i ett land med så många uppbyggda skyddsnät?