Ungdomspoesiromaner

Aase Berg kom förra året med sin ungdomspoesiroman Människoätande människor i Märsta, vilken ju var en liten pärla, både vad gäller layout- och textmässighet.
Nu har en serie av Sonya Sones nyligen översatts på svenska som har samma litterära grepp. Första boken heter Vad mina vänner inte vet och uppföljaren Vad min flickvän inte vet.
Jag hastade mig igenom boken, orkade inte läsa, och detta trots de korta diktmässiga raderna som bär upp ramberättelsen. Sonya gör mig otålig. Till skillnad från Aases bok där formen kändes som att den ramade in språket, känns det här faktiskt istället som att den tvingar in texten. Det vippar till klaustrofobiskt och eftersom den riktiga känslan i orden saknas blir allt lite platt. Storyn är klassisk: flicka har perfekt pojkvän men är inte kär, vännerna åker bort, skolans tönt kliver in på arenan, pojke och flicka blir kära, men när vännerna kommer tillbaka måste grupptryck, feghet och yta ställas mot egenvilja och kärlek. Jag tycker om själva greppet med poesiromaner men i det här fallet tycker jag inte att det tillför historien något.