Halv elva en sommarkväll

Jag blev inspirerad att läsa Marguerite Duras igen av Jennie som läste hennes senast utgivna bok Anteckningar från kriget. Sist jag bekantade mig med Duras var under litteraturvetenskapen för tio år sedan då vi skulle läsa Älskaren. Jag tyckte inte om den då, men läste om den sommaren efter och älskade den plötsligt. Och jag tror jag älskar den här romanen också: Halv elva en sommarkväll. Stämningen är så där tät, kvav och instängd. Känslorna lurar under ytan men får endast komma fram i små små utbrott då och då. Det handlar om ett gift franskt par, Pierre och Maria som åker på semester till Spanien med sin dotter Judith och deras väninna Claire. Språket är knappt och precist och det dröjer lite innan jag förstår att de två som kastar heta blickar på varandra är Pierre och Claire. Karaktärernas synvinklar blandas och glider in i varandra, man vet ibland inte ur vems ögon man betraktar.

Sällskapet råkar ut för ett oväder och tvingas stanna i en liten spansk stad där det just skett ett dubbelmord. En bedragen äkta man har mördat sin fru och hennes älskare. Den här bakgrundshistorien speglar de äkta känslorna hos Maria, för i själva verket bedövar hon sig med alkohol medan hon stillsamt väntar ut den spirande romansen mellan väninnan och hennes make. På natten går hon upp för att dricka och får syn på den eftersökte mördaren som gömmer sig på ett tak. För en stund får han representera hennes hopp om att ta sig ur triangeldramat hon är fast i, ett hopp som är dödsdömt liksom mördaren.

De här återhållna känslorna, ångesten och åskovädrets hetta tillsammans med språket som bara skildrar en liten del av allt som händer, gör den här romanen till en oerhört laddad och vacker berättelse. Den skrevs 1960.