Så har jag äntligen läst den omdebatterade Kurt i Kurtby av Erlend Loe. Femte boken (tror jag) om truckföraren Kurt och hans brokiga familj som påminner om familjen i tv-serien Family Guy. Man säger och tycker vad man vill, saknar moral och heder, det yngsta barnet är smartare än pappan, men alla har stora hjärtan och mycket humor.I den här boken åker familjen på semester, till Mumindalen i Finland är det tänkt, men när de kör från Norge genom Sverige för att ta båten i Stockholm, så kör de av vägen, hamnar i en flod och flyter upp i Kurtby. Där står en grupp vitklädda människor och tar emot dem. Och de utser Kurt till deras nya pastor eftersom deras förre pastor sitter i fängelse. Kirsti brud viskar i Kurts öra vad han ska säga för det är egentligen hon som bestämmer, pastorsfruar brukar ramla i duschen och slå ihjäl sig så Kurts fru Anne-Lise får se upp och barnen hotas med att få smisk på snoppen om de inte sköter sig. Till råga på allt slår Kurt huvudet i en sten och börjar svamla som en riktig pastor om Jesus och helge and och hårda straff till höger och vänster. Familjen får till slut slå ner honom, supa ner resten av byn och sedan fly. Efter lite behandling av en hjärndoktor blir Kurt så gott som ny, han bara talar lite gammalmodigt.
Absolut inte politiskt korrekt alltså, men ganska tokroligt och knasigt. Värre är det med själva ämnet tycker jag, som inte känns helt förankrat i ett barns samtid. Vet man till exempel vad det betyder att tala i tungor? Och förstår man alla bibliska referenser? Jag tycker boken är väldigt vuxentillvänd, det finns en ironisk humornivå som främst talar till mig som vuxen läsare. Visst känns hela Knutby-fallet som en påhittad tragikomisk fars med karikerade karaktärer men jag tänker mig att Loe kunde ha skrivit en annan typ av roman om det här, kanske något liknande Lena Anderssons Duck City, för att föra fram sitt budskap. För nog måste det väl finnas något underliggande motiv för att använda sådant här nyhetsstoff till en barnbok som riktar sig till åldrarna 7-9? Eller fann författaren helt enkelt historien så oemotståndlig i all sin ofattbara overklighet? Resultatet blir hur som helst lite ambivalent för mig. Boken har ett annat format än de tidigare Kurt-böckerna, kanske för att markera en viss skillnad. Omslaget är svartvitt och nästan lite otäckt och pekar också, liksom formatet mot vuxenböckernas värld. Som vuxen läsare kan jag inte koppla bort de verkliga händelserna bakom berättelsen, och det är väl inte heller meningen med alla referenser och blinkningar. Men jag kan inte heller koppla bort att det är en barnbok och inte främst skriven för mig som vuxen. Så vad blir kvar av berättelsen då?
3 kommentarer:
Jag har ju ännu inte läst boken mer än bläddrat i den. När han läste och pratade om sina böcker på Litteralund så pratade han om det klassiska författare kontra förlaget. Själv verkade han också vara lite tveksam om det är en barnbok. Den är väl egentligen mer skriven som en bok för vilken publik som helst. Det är ju väldigt intressant tycker jag, med hur förlagen tänker ibland (både vad gäller layout, tilltänkt publik etc.). Det var så himla kul att höra Erlend läsa själv, så vi tjöt av skratt hela publiken till de värsta brutala scenerna. Men vi var lite oense i barn/ungdomsgruppen om boken.
Här finns en intervju med Erlend Loe där detta nämns:
http://nanahakansson.wordpress.com/2009/05/04/erlend-loes-knutby/
Jag kan inte komma ifrån medvetenheten om att det finns läsande barn i Knutby (de går i en helt vanlig skola där en vän till mig har varit lärare i många år) - en sådan här "rolighetsbok" måste vara ett slag i ansiktet på de barnen. (De är redan plågade och mobbade så det räcker.)
Pastorn, som är dömd för anstiftan till mord på minst en hustru, är pappa till barn - och även den
s k "kristi brud" har barn.
Jag - som har läst allt av Erlend Loe och tycker att han är en briljant författare - slängde mitt eget ex av "Kurt i Kurtby" i sopnedkastet.
Lena K E
Jag köpte boken i julas för att ge till en liten släkting, men gav inte bort den sedan jag börjat läsa lite i den. Jag tycker att den är direkt olämplig för barn (ironin och den sk humorn måste gå barnen helt förbi) och för vuxna, som känner till tragedin i Knutby, måste intrycket bli närmast kväljande. Hur kan man skriva en sk humoristisk bok om mord och mordförsök?
Skicka en kommentar