Här kommer nu tredje ungdomsboken av Johanna Lindbäck. Det kom en liten tår på slutet (i kombination med slutet på Sagan om ringen, som satte mig i emotionell obalans). Genom de sista kapitlen försöker jag tala huvudpersonerna till rätta, eftersom de envisas med att göra och säga saker som de inte menar, men jag vet samtidigt att det kommer att lösa sig, just för att det känns som en sådan bok. Handlingen är inte drastisk utan mer uppbyggd på himlastormande detaljer. Precis så där som jag minns tonåren själv, när allt liksom blev oproportionerligt förstorat, de där ögonkasten, andetagen, bortvända huvuden, spruckna skratt. Allt som tolkades utifrån sig själv och sin egen dåliga självbild. Och det gör hennes bok väldigt nära och trovärdig. Flertalet ungdomsböcker tar avstamp i en flytt, en början på något nytt och en chans att få börja om. Och det är precis så Agnes ser på flytten från Stockholm till Umeå. För allt gick nämligen lite fel när hon började gymnasiet, blev liksom väldigt ensamt, av någon outgrundlig anledning. Och nu ska hon helt enkelt börja om, vara glad, få vänner, vara omtyckt, bli sedd. Men det är ingen prinsessbok, tack och lov, och allt är inte så där enkelt som det först verkar i boken när allt flyter på i allt det nya. Det blir lite tröga pauser och Agnes alla tankar om att hon inte duger hinner plötsligt ikapp. Det kan ju vara så där man tänker ibland, att allt skulle bli så annorlunda om man bara bytte plats. Det verkar även vara föräldrarnas huvudsyfte med flytten, just att få börja om, och det verkar fungera. Föräldrarna är delaktiga och finns lagom med i handlingen, i många av de senaste lästa ungdomsböckerna framstår föräldraskapet som något diffust och osynligt.Det är enkelt, realistiskt och mycket bra om att inte duga, om att vara sig själv och om att våga bara vara och så lite trevande första kärlekstrubbel.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar