Tematrio - Döden

Sent omsider kommer här förra veckans tematrio.

• Boktjuven av Markus Zusak där döden själv är berättare. Det är en ömsint, känslosam och sympatisk berättare som har klara favoriter i sin berättelse och faktiskt tar ställning för det goda mot det onda, men förstås utan att kunna ingripa eller ändra historiens gång. Magiskt om ordets och berättandets makt.
• Stundande natten av Carl-Henning Wijkmark. Jättejobbig läsning, men väldigt vackert också. Man följer en man på väg mot döden och tar del av hans tankar inför slutet, hans avslut och försoning, ånger och känslor. Och hans möte med döden i form av en liten svart fladdermus mot slutet är oerhört vackert.
• Fjärilen i min hjärna av Anders Paulrud blir kanske än mer gripande eftersom den är till stor del självupplevd och med vetskapen om att författaren dog strax efter utgivningen så blir den riktigt stark och smärtsam. Avslut och uppgörelser även här, och ett av de finaste kärleksporträtt jag läst: skildringen av hur den före detta frun kommer tillbaka för att sköta om honom när han blivit sjuk och svag och hur han når en insikt om det mest väsentliga i livet, nämligen - såklart - kärleken, hur den än visade sig bli.