Jovialiska Joyce på Kulturhuset i Stockholm

Jag har fjärilar i magen. Lite ont i fötterna efter att ha köat i en och en halv timme. Vi skojar om att det känns som på en rockkonsert. Majgull Axelsson sätter sig till rätta, Carina Rydberg slår sig ner och några minuter innan det ska börja tar Kristina Lugn sin plats i publiken. Längst fram sitter Bonniers förlag med översättaren Ulla Danielsson. Jag sitter på fjärde raden. Nära scenen som rymmer två stolar. I en av dem kommer Joyce Carol Oates snart att sätta sig. Hon som har skrivit alla de där böckerna, om kvinnorna och Amerika. Stämningen går att ta på, och nu börjar jag förstå att det kommer att bli en mycket speciell kväll. Once in a lifetime.

Joyce Carol Oates inleder samtalet med att prata om sin dagbok, och säger till Hans Olav Brenner från NRK, du har väl inte läst den? "No one can read the whole thing", säger hon på släpig amerikanska och suckar. Hon är generad över dagboken. Men konstaterar samtidigt att det är bra att skriva dagbok, och rekommenderar det till alla.
Så sitter hon alltså ett par meter framför mig. Den mystiska kvinnan som skrivit så oändligt mycket. Men hon känns inte alls svår eller överlägset intellektuell. Nej tvärtom, hon är ödmjuk, enkel, rolig och spirituell. Visst är hon så där tunn och smal, som jag sett på bild. Men det är en stark kvinna vi har framför oss. Inte alls så där skör som jag hade föreställt mig. Hon skämtar, skrattar, och fullkomligt charmar publiken. Vi kommer så nära, men ändå med en hälsosam integritet emellan. Det här är proffsighet i kubik.

Hon pratar om sin barndom. Skolgången i ett "one-room-schoolhouse" beksrivs som en "Darwinian horror". En överlevnadstid som har präglat hennes liv. Pojkarna som jagade henne och trakasserade henne. Joyce springer som ett rådjur, sa de. När föräldrarna, de högt älskade, tar upp det på föräldrasamtalet konstaterar fröken "but it's because they like Joyce". Vi som läst hennes böcker vet att de ofta handlar om övergrepp på kvinnor och flickor. Kanske är det självupplevt.

Hon talar mycket om sitt skrivande. Det består till 99 % av bearbetning och ändrande. Ofta lägger hon bort boken när den är nästan klar, för att sedan läsa den sedan snabbt som om hon vore läsaren. Hon förklarar sitt omfattande skrivande med att hon inte tycker om att ge upp. Hon är rädd för det. Kanske kan en av hennes katter också vara en del av förklaringen. Den som satte klorna i hennes lår så fort hon försökte resa sig. Hon kunde ju inte komma upp, därför kunde hon lika gärna skriva. Hon berättar om kärleken till sina katter, och avslöjar att katten Muffin i, min personliga favorit Vi som var Mulvaneys, är baserad på hennes egen katt med samma namn. Hur hon grälade med sin man, som bad "you can´t put Muffin in the book, you can´t put our cat in the book" osv. Men det gjorde hon såklart, och skämtar om att det var därför hon skrev den, "just to put Muffin in the book". Sen blir hon allvarlig och tårögd. Det märks att katten hade en speciell plats i hennes hjärta. Kan vi prata om något annat, ber hon.

Hans Olav Brenner frågar hur det är att vara kvinnlig författare idag, jämfört med när hon slog igenom. Det är stor skillnad, säger Oates. Hon minns hur hon i media beskrevs som "Detroit housewife"och "shy facultywife", fast hon faktiskt arbetade som lärare då. En annan komisk incident var när Norman Mailer, apropå romanen Boxing, sa att den var så bra att han kunde nästan ha skrivit den själv. Man måste verkligen ha humor vid sådana tillfällen, säger hon och skakar på huvudet. En annan gång sa en manlig recensent, att han tyckte att en bok var så bra att den skulle kunna varit skriven av en man. "But which man?, I said to him", säger Oates och tittar på publiken. "You? Written by you?" Spridda skratt och medhållande huvudskakningar i publiken.

Det finns mycket att berätta om den här kvällen. Jag var också fascinerad av hur väl hon bemötte en del bisarra frågor från publiken. Som den pinsamma, "Do you have an eating disorder?"Alla tittar oroligt på Oates. Hon är ju vår vän nu. Inte ska hon behöva svara på sånt. Men Joyce Carol Oates lägger bara huvudet på sned och säger "hmm, do I?" Kanske när jag var yngre , men sedan bestämt, nej det har jag inte. Sedan följer en intressant utläggning om anorexia, och hon tackar den unga kvinnan för hennes speciella fråga. Så arbetar ett proffs.

Så är kvällen slut. Oates får blommor och tar emot massiva applåder. Inte helt obesvärad vippar hon lite på foten. Hon vet inte riktigt var hon ska titta. Med darr på rösten konstaterar Ingemar Fasth, arrangör av den internationella författarscenen, att Kulturhuset har skrivit historia. Och jag tror honom. Varm i hjärtat, glad och överraskad, med signerad bok under armen, lämnar jag Kulturhuset. Det blev ett möte med den storslagna författaren och den finfina människan Joyce Carol Oates.

Här kan du läsa om fler bokbloggare som skriver om sina upplevelser under kvällen:

Snowflakes in rain En annan sida- en bokdjävuls liv och lustar