En av de bästa av en av de bästa

Jag lovade ju att jag skulle skriva slutrapport om Dödgrävarens dotter, Joyce Carol Oates senaste roman. Tyvärr kom en del andra bibliotekslånade böcker med kort lånetid emellan. Förmodligen hade det varit bättre att läsa de 600 sidorna i ett svep. Men nu så.

Som jag skrev i mitt tidigare inlägg från ”mitt-i-läsningen” så är den första delen något seg. Absolut inte dålig (det är ju Oates!), men det är någonstans mitt i som det verkligen tar fart. Lite kort så handlar romanen om Rebecca Schwart som flyr med sin tysk-judiska familj till USA för att komma undan nazisterna. Pappan, tidigare matematiklärare, blir endast erbjuden arbetet som dödgrävare och kyrkogårsvaktmästare. Detta tär på fadern, som blir bitter och paranoid vilket genomsyrar hela familjen. De är outsiders och accepteras inte i det amerikanska samhället. Sedan händer någonting som förändrar Rebeccas liv för alltid, och hon tvingas bli någon annan. Hon blir den amerikanska äppelkindsfräscha Hazel Jones, och tillsammans med sin son får hon leva med sin hemlighet. Mer är ju synd att avslöja. Men jag kan säga så mycket som att det här är i klass med Blonde och, en av mina favoriter Det var vi som var Mulvaneys. Som jag skrev i det tidigare inlägget, känns den här boken lite mer egen, lite "fräschare" Oates. Ofta känns vissa teman igen i hennes böcker, och många av hennes böcker har påmint mycket om varandra. Visst Rebecca Schwart är ett offer, men hon är också en vinnare. Hon är en stark kvinna, vacker men också intelligent och ”street-smart”. Boken sägs bygga på Oates farmors öde. Samtidigt utspelar den sig på 30-talet, alltså efter farmoderns liv, och på så sätt mer i Oates eget tidsperspektiv. Jag tycker mig se en ung Joyce Carol Oates i Rebecca.

En av bokens behållningar är också moderskärleken mellan Rebecca och hennes son. En stark otvivelaktig vi-mot-världen-kärlek. Speciellt häpnadsväckande med tanke på att Oates själv, i sin ej ännu utgivna Dagbok 1973-1982, skriver om sin brist på modersinstinkt. Vad jag vet så har hon inga egna barn. Detta tyder ju bara ytterligare på hennes formidabla inlevelseförmåga. Ja kära Oates-vänner, här har ni ett fantastiskt episkt läsäventyr på 600 sidor. Jag förstår mig inte på de negativa inläggen jag har sett på flera bloggar. För mig sällas Dödgrävarens dotter till bästa-listan.