18 februari 2009

Som om ingenting har hänt


Vi vet alla hur det kan vara när man en gång har flyttat ifrån sin hemstad och familj. När man kommer och hälsar på, och det är som om tiden har stått still. Man faller lätt in i en gammal roll, som man inte längre vill ha. Det är som ingenting har hänt.

Ingenting har hänt är alltså titeln på Katja Timgrens senaste roman och hennes första inom vuxen skönlitteratur. Debutromanen Det jag inte säger, som dessutom belönades med priset Slangbellan, klassades som ungdomsroman. Men även Ingenting har hänt kan passa unga vuxna tycker jag.

Det är sent 80-tal och 90-tal. Det är snowjoggings och Skilda världar. Det är en barndomstid med tidsmarkörer man känner igen. Julia flyttar med sina föräldrar till Norrland för att allt ska bli så bra där. De bor på landet. Hon får en häst. Men allting blir inte bra. Julia är osynligare än någonsin. Hon är den duktiga flickan som ingen ser, inte ens hennes familj. Hon är rädd för att köpa biljett på bussen. Hon är rädd för att synas. Hon är rädd för allt.

Under läsningen funderar man på vad som är fel. Man kan känna igen sig själv i vissa delar. De gånger man har känt sig liten och osynlig. För Julia är det som att hon är innesluten i sig själv. Som i en glaskupa. Kanske måste hon komma bort för att hitta sig själv. Eller kanske har det att göra med hennes sexuella läggning, och att hon känner ett utanförskap. Genom framåtblickarna förstår man att hon som vuxen har en flickvän. Det homosexuella temat är återkommande och fanns även med i Timgrens debutroman.

Den instängda ”glaskupekänslan” skapas också genom Katja Timgrens speciella språk. Det är som att det hejdar sig lite grann, som att det ligger där men inte kan komma ut. Det känns också som något man har läst förut. Eller, som Jessika Gedin skrev i senaste numret av tidskriften Elle, det är lite outsagt liksom lite flyktigt. ”Ibland undrar jag lite över det där flyktiga, det där som man efter tjogtals av lyhörda debutanttexter börjar ana kanske är en skrivarskoleformel. Det där finstilta tassandet runt känslogröten.” Och jag håller med Jessika Gedin där, det känns som att det aldrig riktigt kommer till skott. Jag håller också med Gedin om att tycka om boken, men det är som att något saknas. Kanske blir det ”för bra”?

2 kommentarer:

Anonym sa...

Här är min recension av boken:

http://fullbokhylla.wordpress.com/2009/02/04/klartecken-for-recension/

Elin sa...

Hej!
Roligt att vi båda spann vidare på titeln i våra omdömen. Man var ju bara tvungen. ;-) Det verkar som att du också tyckte om den. Jag kunde också önskat mer av den vuxna Julia. Det som tog emot lite, men som också var bra, var just språket. Jag känner mig lite kluven där, språket passar temat men samtidigt kan det bli för mycket. Sen tyckte jag att man kastades in i handlingen lite väl hastigt, och det tog ett tag innan man kom underfund med historien och personerna.