Under avslutningstalet gjordes ett litet slag för dokumentärfilmer. De flesta jag såg var just dokumentärer, eller varianter av dokumentärer. Senaste tidens kulturdiskussion har ju kretsat kring gränsen mellan fiktion och verklighet, och ja, var går egentligen gränsen? I filmvärlden har det pratats, mest sedan Michael Moores omdiskuterade filmer, om dokumentärsbegreppen länge. Dokumentärer som jag såg:
Because we were born. Regi: Andrea Santana, Jean-Pierre Duret, Frankrike/Brasilien, 2008 Ett dokumentärt närskap. Brasiliansk favela och två små pojkar och ett hårt liv. En döende ko, lekar vid motorväg, smutsiga små fingrar, stulen cafémat och en dröm om ett annat liv. En dröm om att få köra lastbil på de stora vägarna. För det enda de vet är att de måste bort för att kunna överleva. I festivalprogrammet står det att det är en ”spelfilmsintim” dokumentär. Det är så hjärtgripande att tårarna rinner i mörkret. Det är så fruktansvärt mycket ensamhet för så små kroppar, där de hänger runt på bensinmacken.
Guest of Cindy Sherman. Regi: Paul Hasegawa-Overacker, Tom Donahue, USA, 2008
Ett dokumentärt självutlämnande. Filmen handlar delvis om Cindy Sherman, om konstvärldens kommersialisering och om livet bredvid någon i rampljuset. Paul Hasegawa-Overacker, känd under det NewYorkiska 80-talet för sitt tv-program Gallery Beat, tappar bort sig själv när han blir ihop med superfotografen Cindy Sherman. Det blir en odefinierad känsla kvar som eftersmak, det är för många trådar. Men Paul är en rolig filur (kanske inte enligt Cindy dock som inte helt godkänt projektet). Frågan är vad det blir kvar. Vad vill han med filmen? Är det kul för att han är man? för visst skrattar jag åt det lite halvt patetiska självömkandet. Och det hade ju inte ens varit hälften så intressant om det hade varit en kvinna gömd bakom en hyllad man, eftersom det helt enkelt sorgligt nog inte är något att reagera på.
Mari Carmen España: Vid tystnadens slut. Regi: Martin Jönsson, Carl Pontus Hjorthén, Sverige/Tyskland/Spanien, 2009
Ett dokumentärt självdeltagande. Två svenskar, den ene bosatt i Spanien, gör en slags roadmovie på spansk mark för att finna svaret på tystnaden kring Franco. De följer Mari Carmen España, vars far mördades under inbördeskriget, som kämpar för att få ge honom en värdig begravning. De söker upp politiska och kyrkliga makthavare och ställer frågor kring upprättelse. Det är en mycket personlig och varmsint dokumentär eftersom de själva deltar med reflektioner, kräver tillstånd och aktivt söker svar på deras fråga om folkets och omvärldens kompakta tystnad. Under våren ska den sändas på SVT.
Filmen jag inte pratar om längre. Regi: Jesper Ganslandt, Martin Degrell, Sverige, 2009. Dokumentär metafilm. En film om en film som aldrig blev en film. Tidigt 2000-tal och den unge IT-miljonären Patrick Casey bestämmer sig för att spela in en film med några kompisar. Tio miljoner lånas in och inspelningarna sätts igång av filmen, en undergroundfilm som ska slå världen med häpnad. Problemet är bara att ingen har någon erfarenhet och snart hopar sig både finansiella och interpersonella problem, tills allt kraschar. Jesper Ganslandt var med och filmade under inspelningarna och har sökt upp de inblandade idag. Om någon slags galen förblindad tro på en idé, om att ryckas med och skapandet av ett eget universum. Det är galet, roligt och krypande obehagligt, eftersom man vet vart det barkar hän.
Victoire terminus. Regi: Renaud Barret, Florent de la Tullaye, Frankrike/Demokratiska Republiken Kongo, 2008
Ett dokumentärt avståndstagande. De första demokratiska valen i Kongo närmar sig. Man får följa några flickor som boxas. Mest handlar det om att hålla sig borta från gatan och hitta ett sätt att överleva genom att ägna sig åt feminine boxing. Kameran växlar mellan det stundande valet, boxningsklubben, idrottsstadion som även fungerar som valmöten, matcher och vardagsnedslag. Det kommer aldrig riktigt nära. Det är som att kameran sveper runt och landar slumpmässigt. Namn flimrar förbi, liksom en död liten baby, korruption, en kindbiten kvinna, valtal, galenskap, livliga valmöten, svett och bråk. Filmen lämnar mig kvar med en massa undringar och en tomhet. Men ändå tycker jag om den just därför, för att den just bara registrerar.
4 kommentarer:
Vilka spännande filmer det verkar vara. Kul att passa på att se just en massa dokumentärer på festivalen. Vilken av filmerna tror du visade mest "verklighet"? För även om man utger sig för att söka sanningen så vinklas man ju av sina egna frågor och erfarenheter... Är det kanske den filmen som bara registrerade utan att diskutera så mycket som blir mest objektiv...?
Ja, det tror jag, samtidigt kom man ju inte människorna som filmades särskilt nära. Det är ju lättare att ta till sig om det är personligt skildrat men som sagt då kommer ju problematiken in med "vems sanning". Men sanningen är väl ändå alltid subjektiv...
Saknar filmfestivalen lite när jag läser detta! Det har tidigare slagit mig att så många dokumentärer handlar om de mest eländiga av situationer, kanske såklart för att det finns en given dramatik då. Såg dokumentären om Maggie i Malmö som ju har fått priser och så, men kunde inte släppa att det kändes som att hon påverkades mycket av att göra filmen. Men det kanske är så det måste vara.
Jag läste innan av en tv-krönikör (om det var i GP kanske) där han ställde frågan om Maggie verkligen var medveten om filmen och dess konsekvenser. Det är ju alltid intressant vad gäller dokumentärer, frågan om medvetenhet, om maktförhållande, för det är ju alltid den med kameran och teamet som äger makten.
Ska försöka se filmen. I alla fall, dokumentärer ska aldrig handla om att exploatera för egen vinning, då blir det ju bara krypande obehagligt.
Skicka en kommentar