Senaste bokcirkelträffen

I torsdags kväll diskuterade vi Fem knivar hade Andrej Krapl av Hannele Mikaela Taivassalo.

Personligen var jag på väg att ge upp läsningen en bit in i romanen. Jag hade väldigt svårt att få grepp om handlingen. Även efter avslutad läsning hade vi alla svårt att återge någon handling. Det är väl mest ett slags utvecklingsroman. Ung tjej lämnar landsbygdshålan, ger sig ut på farofylld roadtrip, träffar många olika människor som hjälper henne att utvecklas och när hon återvänder hem är hon förändrad och kan återförenas med sin mamma.
Fast den stora behållningen med boken är stämningen och miljön. Skräckfilmskänslan. Knivar, mystiska människor som växlar namn, en jägare med aptit för unga pojkar, Eve med det vita håret...
Svårast hade jag själv för författarens inblandning som Gud, och hennes slutliga uppdykande i slutet. Och de bibliska referenserna. Och att alla knivarna inte återfanns eller användes. Men om det rådde delade meningar i diskussionen. När jag tänker på boken är det i alla fall stämningen som väger starkast:Tokio Bars neonljus över tomma stirrande ansikten.

Författardagen 2008

Jag var på Författardagen på Stadsbiblioteket igår. Det var ett himla trevligt och intressant arrangemang där västsvenska författare presenterade sig och sina senaste böcker. Flera författare kände jag inte alls till.

Först ut var årets gästföreläsare Lisbeth Larsson, professor i litteraturvetenskap. Hon pratade om sin Augustnominerade bok Hennes döda kropp: Victoria Benedictssons arkiv och författarskap. Hon läste bl.a. upp stycken av Axel Lundegårds bearbetningar och jämförde dessa med Benedictssons ursprungliga text. Ibland var det ganska små förändringar, men tonfallet blev ju ett helt annat.

Foto © Sofia Runarsdotter

Otroligt att det fick gå till på det sättet! Som en slags censur. Allt för att sälja bättre, och det var visst inga små summor han tjänade på detta Lundegård…
Peter Nilsson berättade om Författarcentrum Väst, där bibliotek kan söka arrangörsstöd vid författarbesök. Inte så dumt i dessa tider.
Det var också fascinerande att höra om Ulla Siljeholms bok Ukrainska bilder. Inte visste jag att det fanns en ”svenskby” i Ukraina med svenskundervisning i skolan t.o.m. Mats Ahlstedt berättade att kanske hade hans pappas yrke som fängelsepräst, något att göra med intresset för att skriva deckare. Jessika Berglund berättade inkännande om sin roman Simtag och hur hon fick idén att skriva om Annelie, huvudpersonen i romanen. Att Annelie hade dykt upp i en barnbok, men att det var först nu och i en vuxenbok som hon utvecklade porträttet. Soleyman Ghaseminai pratade om sin bok Gud och snoppen som tar upp den mycket tankevärda frågan vad religion och kultur egentligen har med barn att göra?, och är barn religiösa? Det var nya tankeställningar som fick mig att fundera särskilt i en tid av religiösa friskolor och liknande… Vad har barnen egentligen själva för val, och hur mycket ska vuxna styra barnen?
Ja, det var mycket intressant som sades på denna 2008 års författardag. Sist ut vad Elin Boardy som läste ur och berättade om sin bok Allt som återstår. Ibland kan jag ha svårt för uppläsningar. Det kan lätt blir för långt och tradigt, men Boardy klarade det utmärkt. Läste lagom mycket och med en behaglig röst. Extra intressant för en annan som växt upp i Vänersborg och faktiskt bodde inte långt från Restad gård, där Vänersborgs hospital och asyl låg… För er som inte läst den, så läs! Se även Moas text om boken här.

Foto: © Kristin Lidell

Nervkittlande ungdomsbok

Hungerspelen, Suzanne Collins (2008)

Världen har drabbats av världskrig och naturkatastrofer. Vad som återstår är Panem, som består av tolv distrikt. De olika distrikten skiljer sig åt vad gäller regler och försörjningssätt. I distrikt 12, gruvdistriktet, bor 16-åriga Katniss med sin lillassyster Prim och mamma. Efter att deras pappa har dött försörjer hon familjen genom att jaga och fiska, vilket hon får göra i smyg eftersom det är straffbart med döden. Tillsammans med sin vän Gale använder hon redskap, fångar djur, plockar ätbara bär och är lycklig i skogen. Så är det då dags för de årliga hungerspelen, som är ett sätt för ledarna att visa sina makt. Från varje distrikt lottas en flicka och en pojke ut för att delta i spelen. Det är ett grymt spel som går ut på att döda varandra tills det bara finns en vinnare kvar, och allt direktsänds på TV. Så när Katniss systers namn ropas ut träder hon fram för att rädda hennes liv. Hennes distriktkompis är Peeta och de beger sig till spelen. De har inte mycket hopp då det aldrig varit någon som vunnit ur deras distrikt tidigare. Först är det dags för förberedelserna med styling. För att vinna publikens gillande och sponsorer kläcker deras handledare den briljanta idén om att de två ska spela förälskade. Något som Katniss inte är särskilt förtjust i. Redan första dagen av spelet dör hälften av de 24 deltagarna och allt handlar om att kämpa för sitt liv. Katniss har kunskaper från sin jakt och bestämmer sig för att inte ge upp så lätt. Men vem kan hon lita på? Kan hon ens lita på Peeta? Och hur ska man kunna överleva bland blodtörstande ungdomar som har stora fördelar och vapen? Liv, död och kärlek. Kan det bli bättre? Mycket spännande, starkt driv och superinsugande. Det är första delen av tre och det ska bli så spännande med fortsättningen, som man tydligen får vänta på jättelänge. Boken får mig att tänka på Westerfeldts serie Ful, som ju också utspelar sig i framtiden med en stark flicka i huvudrollen som får kämpa för att överleva och göra sina val, och med känslor som drar åt olika håll.

Bilderböcker

Snart väntar ett bokprat om årets bilderböcker för mig. Så jag har plöjt massor. Här är några av mina favoriter:
Inger Edelfeldt och Emma Adbåge har gjort roliga och ömsinta boken De ovanligaste barnen i världen. Om att tycka att ens egna barn är så helt fantastiskt speciella och ovanliga, om att döpa barnen till de ovanligaste namn man kan komma på: Duddwig och Bamseflor! Och att fortsätta älska och beundra barnen när de som vuxna byter namn till Mats och Anna och skaffar sig vanliga liv.
Hermans sommar av Stian Hole har cirkulerat bland kollegorna på biblioteket. Tanterna som kommer varje sommar med kakor och gikt och åderbråck är ju så fantastiska! Och Hermans förundran över den här gamla generationen med sina uttryck och rädslor. Dessutom är bilderna otroliga.
Kanel och Kanin letar efter sommaren av Ulf Stark med bilder av Charlotte Ramel är en bilderbok med dikter. Dikterna har olika rytm och rim. Därför är det nästan bäst att läsa en i taget. Långsamt. Och titta på bilderna och känna hur årstiderna långsamt växlar och sveper fram mot sommaren som är det slutliga målet.
Och så Eva Lindströms I skogen som augustnominerades i år men alltså inte vann. Helt magiskt om träden som ger sig av, asparna som skräms bort av ett snår. Och Maggan, Snuten och Trim som bestämmer. Att det regnar ibland, att det kan blåsa och att kvistar kan ligga strödda över marken.

Radiodokumentärer

Gör ett litet söndagstips om P3:s radiodokumentärer. Ikväll sändes dokumentären MEAT IS MURDER- om 90-talets djurrättsaktivism och vegantrend, av Sara Lundin, som bloggade på textappeal tidigare. Mycket intressant och för er som missade kan man lyssna här:

Drömskt

Svenske Niklas Janz har förgyllt min helg med sin underbara debutroman Tornrummets hemlighet. Det är en jättebra bok, byggd på fantastiska kluriga idéer som håller hela vägen. Det är genomtänkt och väl genomfört.
Det handlar om Mirjam som flyttar in i ett nytt hus med sina föräldrar. Bakom sig lämnar hon en svår skoltid med mobbing som till slut resulterat i ett fruktansvärt överfall. Hon vilar upp sig i husets finaste rum, tornrummet. Där hittar hon tolv svarta skrivböcker, gömda bakom en list. Hon börjar läsa dem och förs in i en drömvärld, beskriven av pojken Milan som bodde i huset före henne. Nu är han försvunnen och skrivböckerna är det enda han lämnat efter sig. Så småningom börjar Mirjams verklighet suddas ut och blandas med drömmarna.
Boken bygger alltså mycket på tankar om vårt undermedvetna och vad som händer när vi drömmer. Tänk om vi kunde styra våra drömmar, tänk om det finns hela världar att färdas till i drömmen. Och tänk om man kan ta makten över andras drömmar...
Spännande och fantasieggande, och med en stämning av mystik som följer med genom hela läsningen. Riktigt riktigt bra!

Bakom masken

En av de bättre barn-deckarna i år, tycker jag. Kerstin Lundberg Hahn har skrivit en ny deckarserie för barn. Första delen heter Bakom masken. Tre klasskamrater blir vänner av en slump och mot alla odds. Stökiga Fredde, klassens bråkmakare som får skulden för allt (baserad på en kille författaren träffade under ett klassbesök, berättade hon på Bok- och Biblioteksmässan, en sådan som bara råkar göra dumma saker hela tiden), Mimmi, vars mamma faller och bryter handleden när Fredde gjort punka på hennes cykel, och Zaki från Somalia som är besatt av rättvisa och vill bli domare när han blir stor. Tillsammans vill de stoppa en cykeltjuv, men dras in i andra och större bekymmer samtidigt: Zakis storebror har halkat in på villovägar och hänger med helt fel killar. Mest om vänskap och familjerelationer, med spänning som krydda. Klart läsvärt!

Hej då Finistère!

Jag förstår inte varför jag inte har läst Bodil Malmsten förut. Det här är ju verkligen min grej! Underfundigt språk och en bitsk humor. Nu börjar jag kanske lite i fel ände med att läsa Sista boken från Finistère. Men för andra, som likt mig, inte har läst Priset på vatten i Finistère (2001), så kan jag säga att det funkar ändå. Jag har förstått att den boken handlade om att odla sin trädgård och starta om på nytt. Då är denna fristående fortsättning, som titeln avslöjar, ett avsked. Meningen ”Jag har förlorat mitt Finistère” går som ett melankoliskt mantra genom boken. Det är sorgligt och vemodigt och man får inte riktigt klart för sig varför hon måste lämna sitt Finistère. Men det är kanske heller inte meningen. ”Den som vill mig väl ställer inga frågor” skriver hon. Det vi får veta är att hon måste lämna Finistère för att flytta till ”staden nära Nantes”.

Riktigt roligt blir det när hon beskriver den hype som blev med första boken. Hur folk tyckte att de kände henne och ville komma och hälsa på. Jag kommer med barnen, skrev de. ”Som vore mitt Finistère ett nöjesfält, ett Eurodisneyfinistère” med ”Finistèreutflykter och turer guidade av personal i mullvadsdräkter eller förklädda till mig och Madame C”.

Boken är också skickligt befriad från sentimentalitet. Hon beskriver bara faktum, klart och precist. Hur hon nu måste lämna och det är inte mycket att göra något åt. Slutligen andas boken också framtidshopp mitt i bedrövelsen. Kanske finns det ett ”nytt” Finistère runt hörnet? I alla fall så är jag sugen på att läsa mer Bodil!

Helgens läsning:

Hungerspelen, Suzanne Collins. Åh, vilken spännande ungdomsbok. Påminner lite om Scott Westerfelds serie Ful. Sträckläsning. Jag hade bara några få sidor kvar när jag klev av tåget och längtade hela kvällen efter att få avsluta boken. Återkommer med bokrecension.

Livet på en kylskåpsdörr, Alice Kuipers. Varför hade jag blandat ihop den här med Innan jag dör? Hela boken består av uppsatta lappar på kylskåpsdörren mellan den ensamstående mamman och hennes femtonåriga dotter Claire. De hinner aldrig ses och även de viktigaste förändringarna i livet förmedlas genom korta små lappar: pojkvänner, konflikter, provresultat, hushållssysslor och så cancerbesked. Jag blev lite otålig i formatet, men samtidigt tyckte jag om att den rymde så mycket just i formatet med lapparna. Men den lämnar mig nog med ett sådär-tyckande.

Sträcka vapen, Francoise Sagan. Kunde inte hålla mig med temat för nästa bokcirkel så jag rotade i pappas bokhylla och fann denna bok, som tydligen kostat 10.50 kr och har uppsprättade blad (det tycker jag är lite kul). Uppdelad i våren, sommaren och hösten, får man följa Lucile i denna kärleksroman med den stora frågan om kärlek verkligen kan övervinna allt. Originaltiteln la Chamade har betydelse för romanen . Kan någon förklara den svenska titeln Sträcka vapen för mig? Nu vill jag läsa mer om och med Sagan.

Vilken ska jag börja med?

Nu har jag läst ut bokcirkelboken Fem knivar hade Andrej Krapl av Hannele Mikaela Taivassalo och kommit igång med Pamuks Den vita borgen igen. Men sedan? Jag har samlat på hög men vet inte vad jag ska läsa först? Förslag?

Hmm...

På förläggardagen för barn- och ungdomslitteratur tidigare i höst, pratade Eva Susso om sin nya ungdomsbok Jag såg honom först! som är den första av tre. Man får följa de tre vännerna Diana, Maja och Anisa, alla är huvudpersonen i varsin bok.
Det är tur att jag har hört Susso berätta sitt syfte med de här böckerna, och tur att hon verkar vara så sympatisk och smart, för annars hade jag nog inte alls förstått poängen. Eva Susso berättade om ett skrivarläger hon haft med tonårstjejer där alla fick ta med sin favoritbok och bokprata för de andra. Och böckerna som tagits med hade nästan uteslutande varit rosa och glittriga. Alltså drog Eva Susso slutsatsen att det finns många tjejer som läser sådana böcker, tjejer som kanske också läser väldigt mycket och därför har ett behov av mer sådan litteratur. För de tjejerna ville hon skriva de här böckerna. Som handlar om vanliga tjejer med vanliga problem, utan några allvarliga bekymmer. Det handlar mest om utseende och killar och intriger kompisar emellan. Ganska ytligt men säkert en realistisk skildring av många tonåringars liv.
Jag vet vad syftet med böckerna är och jag vet också att det inte alls är meningen att karaktärerna ska utvecklas och förändras. De är som de är. De har ett bra och tryggt liv, utan olyckor eller katastrofer. Ändå tycker jag att det blir lite väl tomt. Plågsamt tomt. Är det här verkligen allt?

Bokstaven G

Ungefär en månad sen är jag med denna bokstav. Malin valde bokstaven G senast. Jag hoppar över litterär karaktär för jag kommer bara på Gandalf och lite mer påhittig än så tycker jag allt att jag borde vara.

Författare: Neil Gaiman. En stor favorit. Jag älskar hans fantasivärldar som ligger på gränsen till skräck. Som i fantastiska Neverwhere där det under jord finns ett Undre London, byggt av skuggor, vålnader och glömda saker. Eller American Gods där alla gudar som människor någonsin dyrkat samlas för att ta tillbaka sin svunna storhet. För att inte tala om hans underbara barnbok Coraline. Vackert, skrämmande och genialiskt.

Titel: Boken jag aldrig lyckas ta mig igenom, trots att jag verkligen misstänker att jag kommer gilla den: Gregorius av Bengt Ohlsson.

Till andra sidan havet

Jag har aldrig varit närmre himlen än när jag var i Marocko. Kaoset var dock långt från himlen vid passkontrollen, där vi svenskor stegade förbi med passet i handen, medan många andra såg sin dröm försvinna. Sedan dess har höga murar rests och rapporterna om drunknade flyktingar varit många. För många är dem, som vill ta sig över Gibraltarsund, men som inte äger ett pass. Marockanskfödde Tahar Ben Jellouns näst senaste bok heter Partir på franska. Och det är vad boken handlar om; drömmen om att få lämna och komma över till andra sidan havet. Barerna i det Tangeriska nittiotalet är fyllda med kifrökandes arbetslösa marockaner som drömmer om en framtid. För tjuofyraåriga Azel, med hög utbildning men utan jobb, blir tanken på att ta sig från sitt modersland till en besatthet. Och när han möter den rike homosexuelle Miguel, ser han sin chans och papprena blir ifyllda. Men motkraven för att få sin dröm sann blir för höga och Azel dukar under. Hans syster som ingår ett skenäktenskap med Miguel klarar sig bättre, men faller även hon till slut av hemlängtan. Boken rymmer många trådar med islam, exil, frigörelselängtan, sexualitet, hierarkier, samhällsklyftor, civilisationskritik och skuld. Boken kretsar kring Azel och hans syster men det är även många andra röster som får framträda och höras. Var och en med en dröm om något annat, och var och en med krossade illusioner, och allt vävs tillbaka till frågan om vem som egentligen är immigrant. Hela boken är som en lång fadosång. Inget översvallande men jag tyckte om tonen i alla de olika personernas små berättelser. Det är en välskriven bok om de osynliggjorda och papperslösa; om drömmen, om kampen, om exilen och om den eviga längtan, väl värd att läsas. Ger en liten eloge för det snygga omslaget. Ben Jelloun förekommer i Nobelprisspekulationerna och sexton av hans böcker är översatta till svenska.

ingen hör hemma här mer än vinterträdgården!

Jag är långsam för tillfället. Jag läser nästan hela tiden men det är mer av typen metro, kvitton och postitlappar. men några böcker har emellanåt slunkit ner av bara farten.

Vinterträdgården av Christine Falkenland.
Laura är 40, bor tillsammans med sin far i suterrängvillan i Skövde där hon arbetar på dagis och när drömmar om att skriva. Hon möter den vackra och förtrollande Shahrzad som hon avgudar, åtrår och spinner sina starkaste garn runt. Samtidigt får vi följa Lauras skrivande, hon går en kvällskurs och insprängt i den berättande texten får vi läsa den poesi som Laura skapar medan relationen till och med Shahrzad växer och förändras.

Jag har alltid trott att jag gillat Falkenland. Nu känner jag mig lite lurad när jag inser att jag inte alls gör det, inte generellt sådär som jag trodde. Jag läste Trasdockan till en bokcirkel (läs bra recensioner av min bokcirkelkompis Mina HÄR) och förstod aldrig riktigt vad jag läste. och jag vet inte om jag tyckte om det.
Vinterträdgården tyckte jag jättemycket om till en början men sen började texten ta emot, personerna fick inget liv och jag kunde inte se bortom det stereotypa sätt som Shahrzad beskrivs på. Jag har förstått att det har tagits upp i nästan alla läsningar av boken, att läsaren reagerar på exotiseringen av Shahrzad, hon blir verkligen inget annat än en västerländsk fantasi och eftersom det är så konsekvent beskrivet genom att hon inte har någon egen röst, att hon enbart får liv genom ögon på dem som åtrår henne, att hon skiljer sig så på alla punkter från den trygga, tråkiga och rädda Laura tänker jag att det är medvetet. Men helt säker är jag inte. Det är mitt största problem med texten, jag vill inte läsa ett porträtt av en österländsk prinsessa oavsett om det är ett medvetet eller omedvetet porträtt. Det är något med att inte låta henne ha en röst i berättelsen, det är ju inte förstå gången jag läser en text där bara ena parten i en relation får berätta sin verklighet men här blir det ett hinder genom att det inte finns något jag kan använda mig av för att få en känsla för Shahrzad. Kanske ska man helt enkelt läsa henne som den fantasi hon framstår som? Se texten som ett exempel på hur den andre skapas och upprätthålls?

Nu till något som jag gillade betydligt mer, nu när jag äntligen lyckades lägga vantarna på Miranda Julys novellsamling Ingen hör hemma här mer än du blev jag inte besviken trots högt ställda förväntningar
Novellerna i Ingen hör hemma mer än du har alla huvudpersoner som är sådär lite lagom märkliga och nördiga som huvudpersoner i amerikansk alternativmedia gärna tenderar att vara. Tänk lite Juno eller varför inte Me and you and everyone we know av just Miranda July.
Jag gillade alla novellerna men den som verkligen grep tag i mig och fick mig att bli ledsen och jubla på samma gång var Någonting som inte behöver någonting, själva handlingen är ju som i de andra novellerna väldigt skruvad men det gör inget för det är skrivet på ett sätt som gör att jag förstår känslan trots att jag inte började jobba i peepshow när jag blev lämnad av min första kärlek. Det gör ju så djävla ont när ens hjärta brister. och när man inte kan vara den som den man älskar vill att man ska vara. Även om jag personligen aldrig behövde använda peruk.
Åh, nu när jag bläddrar, alla är ju så himla bra. Det är lättläst, välskrivet och balanserar precis rätt på linjen mellan uttänkt smartness och roliga dumheter.
LÄS!

Rör vid mig

Det finns två svenska ungdomsförfattare som sticker ut genom att skriva om starka ämnen. Christina Wahldén, som jag bloggat om tidigare, som skrivit flertalet böcker och så Malin Isaksson som ungdomsboksdebuterade med Brännhett förra året. Nu har hennes andra bok kommit. Först tänker jag Oj. Sedan tänker jag, Nämen Oj. Och sedan tänker jag Aha, men Oj, eller? Avsugningar, tungor över hud, fylla, bakisångest, tonårsskap. Om ett vuxenliv som ska definieras, om att ta för sig, om att vägra bli definierad som kuvade sexobjekt, om en lek som blir allvar, om gränser som suddas ut och om att tvingas ta ansvar för sina handlingar. Rör vid mig handlar om fem tjejer som börjar gymnasielinjen Bild- och form i en Stockholmsförort. Mest handlar det om Ann, som har bestämt sig för att hon vill ha något mer än sitt vanliga normala liv och sina vanliga vänner. I klassen går de coola och snygga tjejerna Liljan och Jane som alla killar vänder sig om efter, och Matti och Sofia, tjejerna med baggy jeans som är tuffa utan att spela på sin sexighet. Ann tar mod till sig och plötsligt är dem ett gäng. Ett gäng som betyder något och Ann tänker att de kan göra precis vad de vill. I ett källarförråd pratas det intimheter, på festerna festas det och killarna får inte bli mer än ett tillfälligt utnyttjande. Det handlar om band mellan tjejer, liksom det gjorde i Brännhett, fast hur djupa är de egentligen? Sidorna är fyllda med osäkerhet, frustration, känslor, halvtaskiga hemförhållanden som aldrig riktigt speglas och självdestruktivitet, som små hål i tillvaron som måste fyllas med sex, fylla och fester för att visa upp att man är någon att räkna med. Det handlar även om gränser mellan vänskap och grupptryck och om att hitta sig själv. Föräldraskapet skymtas främst i periferin, i ett fylletassande förbi en snarkande mamma, små försök till kökssamtal och en axel som man plötsligt är för stor för att kunna gråta ut på. I boken är det tjejerna som räknas. Men hur starka de än tycks vara genom att vara tillsammans råkar tjejerna illa ut på olika sätt genom att provocera killarna, och de bestämmer sig för att ge igen och hämnas. Alla har sin historia, så har även Ann, fast hennes historia är inte sann. Och det är där det börjar spåra ur. Det är som sagt en väldigt stark bok som etsar sig kvar.

Kanske handlar boken också om perspektivbyte. Tjejer har här fått ta över den traditionella mans-killrollen. Den där som bara tar för sig, super till det, drar över någon, pratar erövringar och erfarenheter och ger blanka fan i konsekvenserna och som ändå aldrig blir kallade horor. Eller är det bara så att man är så van att läsa in tjejer i ett känslosammanhang och därför först blir lite lätt störd, eller rörd, av detta något slätstrukna sexkonsumerandet och sväljandet av känslor. Allt detta avskalande. Slussas tillbaka till det egna sena nittiotalets gymnasietid och funderar på den nya gymnasietiden, utan att egentligen komma fram till något. Malin Isaksson jobbar med skrivarinriktningen på Fryshuset, och man kan väl ana att inspiration hämtats från ungdomar som korsat hennes väg på ett eller annat sätt. Jag saknar tjejernas bakgrundshistorier och något mer, som jag inte kommer på. Men trots det har boken klibbat sig fast ordentligt, precis som Brännhet, och det ska bli spännande att läsa nästa bok.

Flashbazzazz på Folkets hus

Jag var och lyssnade på Jonas Hassen Khemiri och Kristín Bjarnadóttir igår. Forum för poesi och prosa på Folkets hus i Vänersborg. Mycket trevlig tillställning. Barkänsla, litteratur och fri entré. Mer sånt! Projektet drivs av Författarcentrum Väst och en massa andra som är med och stödjer. Jag tycker deras tanke är så fin och håller helt med om att: ”Litteraturupplevelser är bra för människors förståelse av sig själva och omvärlden och i längden för deras mentala hälsa.” Läs gärna mer om projektet här.

Kristín Bjarnadóttir läste sina dikter otroligt vackert med sin isländska brytning. Det blev en sån där mysig stämmning i lokalen, som det kan bli med poesi. Och Khemiri ja, han var underhållande och smartrolig som alltid. Jag har bara läst Ett öga rött, men nu blev jag sugen på att läsa Invasion!: Pjäser Noveller Texter också. Och han "gav oss" ett nytt ord, som han sa. Det är också typiskt Khemiri, en av landets största ordekvilibrister. Flashbazzazz var ordet vi fick. Vad det betyder får ni veta om ni läser boken. Kika också in på Khemiris hemsida.

Berättelse i små portioner

För den som vill läsa en pågående fantasyberättelse finns Robert Klåvus hemsida att besöka. Här lägger han ut kapitel ur den egenhändigt skrivna berättelsen Tio och en droppe af gyllene sken som är en fantasyberättelse riktad till barn i 13-årsåldern och uppåt. Han lägger även ut kapitel till berättelsen Blå tårar som bl a handlar om mobbing. Robert Klåvus har arbetat i skolan i tjugo år och driver en skoltidning på nätet som heter Grytlappen där elever från sju skolor är medverkande skribenter. Här finns också tips för den som är sugen på att själv starta en skoltidning.

Äntligen

Äntligen! Äntligen något som griper tag i hjärtat och ruskar om. På sistone har jag läst så mycket som jag gillat halvmycket, eller gillat men inte känt för. Peter Pohls nya barnbok Anton, jag gillar dig! är så jäkla bra! Alla borde läsa den. Kärlek, vänskap, familj, hemliga känslor och tankar som jag kan känna igen så starkt men ändå känns som något en tioåring kan tänka och känna. Skrivet i dirket tilltal från jaget till Anton, den nya och fantastiska vännen som kan allt men har många och stora hemligheter. Och inte förrän på sista sidan får man veta om jaget är kille eller tjej. Och språket är så bra och på riktigt, inte anpassat på något sätt. Det finns inga genvägar och inga svar. Fantastiskt!

Frida Nilssons böcker om Hedvig är jättebra tycker jag. Hennes nya bok heter Jag, Dante och miljonerna och handlar om Herbert som jobbar på bank, blir lurad och anklagad för en miljonstöld, flyr till en soptipp och blir vän med en råtta. Råttan Dante är skitig och slug och girig, men lojal och kärleksfull mot sin vän. Herbert får lära sig en läxa om vad som egentligen är viktigt i livet. Rolig, men ingen höjdare som Hedvig-böckerna.

Spiritualism, medium och lite love

Sparrow Delaneys hemliga liv, Suzanne Harper (2008)

Nej, det här var inte bra. Historien är för lättsam och förutsägbar, och alla stjärnor som pryder sidorna inne i boken ger mig rysningar. 15-åriga Sparrow bor med sina sex systrar, sin mamma och mormor i Lily Dale, en spirituell stad där de flesta invånarna kan få kontakt med andar. Sparrow är speciell för hon kan även se spökena och tala med dem som med levande, men så är hon också sjunde dottern till sjunde dottern. Det är bara det att Sparrow inte vill att någon ska känna till detta. Inte ens hennes familj som hoppas på att hon en dag ska upptäcka sina förmågor, vet att hon har kunnat få kontakt med de döda sedan hon var fem år gammal. När hon så börjar i High School i en intilliggande stad ser hon sin chans att komma undan. Men i klassen går den snygge men irriterande Jake som till deras grupparbete väljer just Lily Dale och lurendrejeriet, som han kallar det. Samtidigt dyker spöket Luke upp som vägrar att lämna henne i fred, eftersom det bara är hon som kan hjälpa honom att komma i kontakt med sin familj och förklara vad som verkligen hände. Hans bror vägrar nämligen att tro att han är död och söker efter honom. Och ja, så klart är det då Luke som är bror med Jake och Sparrow tvingas att välja mellan att hjälpa Luke och att behöva avslöja sin hemlighet. Och ja, så klart är det lite kärlek på slutet. Småtrevlig, ja. Trist, ja.

Förövrigt har Lily Dale, Chautauqua County, New York, USA, sedan det etablerades 1879 varit världens största center för spirituell utveckling och utövande av spiritualism. Och detta har inspirerat Suzanne Harper till hennes bok om Sparrow Delaney.

Värld av skuggor

Lene Kaaberbøls nya bok, Skuggporten är tvåvärldsfantasy för barn och unga. Precis som i hennes tidigare fantasyserier handlar det om en ensam och utstött tjej som så småningom upptäcker att hon har magiska krafter. Anna är fjorton år och stum. Hennes mamma försvann för sju år sedan och sedan dess bor hon med sin pappa i växthuset. För det riktiga huset där de bodde är farligt, har hon fått lära sig. I skolan är Anna mobbad av ett gäng killar som stänger in hennes i pannrummet. Där i mörkret hör hon plötsligt sin mammas röst kalla på henne. En av killarna, Aian, släpper ut henne och de blir vänner. Tillsammans vågar de sig in i det gamla huset för att leta efter Annas mamma. De transporteras till en annan värld, en skuggvärld, där den onda drottningen håller Annas mamma fången och spinner skuggtrådar över allt levande. Anna inser att hon har varit här förut.

Jag tänker på Clive Barkers fantastiska böcker om landet Abarat när jag läser Skuggporten. Candy färdas över ett plötsligt uppdykande hav till landet Abarat, där Herren av midnatt försöker ta över makten. Han väver mardrömmar som simmar runt i en liten tank kring hans huvud. Skuggor och drömmar, våra innersta tankar och hemligheter och hotet om att de kan komma upp till ytan. Fast Barkers böcker är mycket mörkare och grymmare, de lämpar sig kanske bättre för äldre läsare.

Kaaberbøl är en stor favorit! Den nya boken utspelar sig i en lite annorlunda miljö än de hennes tidigare böcker. Hon brukar skapa ett slags medeltida fantasiland. Här finns vår vanliga värld kvar plus en ny värld med mycket mer magisk fantasi än någonsin. Man får heller inte veta mycket om landets historia och politiska klimat, något som spelade stor roll i böckerna om Kat t ex. Här är snarare fantasilandet en plats för Annas förvandling och utveckling, som hon sedan kan ta med sig hem till den vanliga världen.

Dagens biblioteksreflektion: Någon har bestämt och målinriktat (vad det verkade, Austen och Atwood var tilltufsade men stod kvar runt hålet) gripit tag om Paul Austers samlade produktion och gått därifrån. kvar ett gapande hål. Spännande. Kanske har jag träffat på någon som likväl mitt gymnasiejag inte fixade utbudet på biblioteket utan tog en bokstav i taget. Själv började jag (och slutade) av någon anledning på dubbelV.
Eller är det någon som ska skriva uppsats? Eller tar sig ett Austerlov?
Jag tror nog på det första, problem med att göra urval. Roligt såg det ut och pepp på att läsa Auster blev jag i alla fall.

Is och vatten, vatten och is

Majgull Axelssons nya roman Is och vatten, vatten och is var efterlängtad av mig. Jag har läst hennes tidigare romaner njutningsfullt. Tycker att hon har en särskild förmåga att skåda in i människors sinnen och psyken. Att beskriva relationer, konflikter, känslor som svartsjuka, avund, ånger och skuld. Hon visar alltid så trovärdigt hur detta följer med oss i generation efter generation om vi inte konfronterar våra rädslor.

Så även i denna roman. Som tar sin början på en färja genom polarisen och sedan letar sig bakåt genom generationerna och visar hur saker och ting upprepat sig om och om igen. Hur is och kyla följt med karaktärerna, men symboliskt, som en oförmåga att älska och öppna sig. Och nu ska den sista levande personen i släkten en gång för alla göra sig av med sina demoner, bland den verkliga isen. Sorg och skuld, hämnd och raseri och livslång botgöring. Det är som vanligt fantastiskt roligt och spännande att följa författarens pusselbitar och antydningar, skiftningarna i perspektiv och tidsdimension.

Problemet blir att jag får så höga förväntningar på slutet (Vad hände egentligen med Björn? Vem har brutit sig in i Susannes hytt? Hur ska isen mellan tvillingarna Inez och Elsie brytas?) att det känns lite snopet när det väl kommer. Inte riktigt lika vass som några av Axelssons tidigare romaner.