Jag har läst den påkostade sagoboken Edward Tulanes fantastiska resa av Kate DiCamillo, med illustrationer av Bagram Ibatoulline. Den svenska översättningen kom i år. Det är en berättelse om en porslinskanin som av misstag (eller av en högre kraft) kastas ut på en resa som lär honom att känna kärlek och befriar honom från fåfängan. Alltså en modern variant av den sedelärande sagan. Illustrationerna är gjorda i en klassisk stil; noggranna, fotografiliknande.Det är för mycket och komplicerad text för små barn som gillar bilderböcker. Och den känns lite stolpig för "läsa själv"-åldern. Den passar nog bäst som högläsning med tid att beundra bilderna. Det är ingen komplicerad historia som kräver förklaring, det är klassiska ingredienser som sorg och kärlek, oväntad vänskap och strapatser som innebär personlig utveckling. Mysigt och enkelt.
2 kommentarer:
Åhå, lite sval?
Jag tyckte väldigt mycket om boken, tyckte den var vacker på ett enkelt sätt, med ett språk som vågade vara gestaltande. Berättelsen om den till en början ganska osympatiska Edward grep mig, jag fällde faktiskt några tårar i slutet (och belönades med undrande blickar från sängkamraten som undrade hur en berättelse om leksakskanin kunde vara så himla sorglig... det var samma sak när jag läste vargbröder, och trodde att vargen dog i slutet av första boken...). Men visst är det en högläsningsbok, det tror jag den gör sig väldigt bra som. Lagom långa avsnitt också kanske, att portionera ut.
Nu ska jag sluta blabba...
Ja, jag vet inte... jag blev lite besviken hela tiden, trodde det skulle komma mer... Fast samtidigt gillade jag den ju. Ibland blir det så konstigt när man skriver sådana här inlägg: man glömmer att ta med en massa saker och det som blir kvar låter negativt. Det är ju ändå en bok jag kommer att rekommendera. Men jag tyckte nog ändå att den var lite för traditionellt moraliserande. För min smak.
Skicka en kommentar