I bakgrunden finns en pappa och en kvävd tystnad, i förgrunden en dotter med ilska, sorg och tysta utbrott. Fjortonåriga Jackys mamma omkom i en bilolycka för några år sedan, men istället för att prata om sorgen så ska livet gå vidare och framåt. Den kvävda tystnaden tär på Jacky som inte orkar hålla skenet uppe längre, hon slutar spela tennis, dricker sig medvetslös, rymmer och placeras i fosterhem. Jacky hamnar på ett låst skolhem med ständig övervakning, visiteringar och andra flickors problem under väggarna. Jag gillar tonen i Marta Söderbergs romandebut. Det är inga krångliga omskrivningar utan rakt på, allt blir inte uttalat eller moraliserat, vilket är rätt befriande. Inga stora ord utan små detaljer och betraktelser som gör det hela trovärdigt. Ibland blir saker fel och ibland är allt bara suddigt och ogripbart. Jacky har svårt att sätta ord på sina känslor och vägen uppåt är inte så lätt när man saknar verktyg. På hemmet möter hon Sara, en tjej som skriker högst av alla. Successivt byggs bilderna upp av flickorna och deras bakgrund. Det är en bok om vänskap, relationer och en tonårstid som halkat fel. Marta har själv tillbringat flera år inom ungdomsvården och det är väl troligen därför den känns trovärdig och inte så påklistrad.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar