Tredje världskriget

Ett kärnvapenkrig har utplånat allt liv på norra halvklotet och vinden sprider radioaktivt stoft sakta men säkert allt närmare Australien, en av de sista platserna där mänskligt liv ännu existerar. Enligt beräkningar har man ett halvår på sig innan den osynliga smittan når fram och börjar ta livet av befolkningen.

Hur tillbringar man sin sista tid när man vet att man ska dö? I Nevil Shutes dystopi På stranden, skriven 1957, får oskyldiga människor ta konsekvenserna av supermakternas krig. Ryssland och Kina har fällt atombomber och därmed bestämt människorasens framtida öde.

Vi får följa några människors sista tid i livet, medan de radioaktiva stoftmolnen obönhörligt drar allt närmre. Och alla har olika strategier för att orka med. Den amerikanske ubåtskaptenen låtsas att han en dag ska kunna åka hem till fru och barn, han köper till och med presenter till dem, trots att han innerst inne vet att de är döda. På samma sätt planterar en av kvinnorna växter inför nästa sommar och planerar trädgården för år framåt. Andra lever alldeles såsom det vore den sista dagen i deras liv, de super och riskerar sina liv.

Gemensamt för alla människorna i den här romanen är att de mår bäst när de håller fast i sina arbeten. Man mår bäst av att ha en uppgift och något att fylla dagarna med, även om ens dagar är räknade. Att envist fortsätta sina liv och vanor blir en tyst protest mot döden. När slutet kommer dör de flesta på sina poster, i sina hem, hos sina husdjur eller i sina sängar. Det är detta de trots allt väljer.