Lysande

I mitt huvud har Bruce Springsteen ekat runt i flera veckor. Det tog ett tag innan jag insåg att det var för att denna lilla briljanta bok i smyg har viskat ut refrängen från mitt skrivbord. Nu är den utläst och jag vill bara basunera Sortland rakt ut. Åh, det är så storslaget bra, denna avskaldhet som rymmer och andas så mycket mer än det skrivna. Jag blir glad ut i fingerspetsarna som bläddrar sidorna framåt. De norska bergen susar förbi mig där jag sitter i framsätet i bilen. Jag är hon. Även om jag absolut inte vill vara henne, en 16-årig gravid flicka bredvid den ovetandes killen, som dessutom är tillsammans men en annan tjej. Nej tack, men det är just Sortlands superba förmåga att suga in en i denna poetiska enkelhet och bli huvudpersonen. Ina råkar bli med barn vid första försöket, smått berusad med en kille som är otrogen. Blickar på håll, en gnagande ångestoro, en bilfärd mot Oslo och ögonblick som inte blir som man tänkt sig. X-publishing har gett ut ännu en liten pärla.

Ensamhet och utsatthet

Flertalet ungdomsböcker behandlar olika nyanser av svärta, men så finns det även de som är så där becksvarta att det gör lite ont att läsa som Maja-Maria Henrikssons debutroman Jag finns. Det handlar om en totalt svikande vuxenvärld. Och med tanke på den senaste uppblossade debatten om offer och förövare är det ju tyvärr inte bara i romanform som detta utspelar sig med att en hel vuxenomgivning väljer att blunda. 14-åriga Johanna trakasseras och misshandlas, både i skolkorridorerna där ciggaskan bränns in i huden, ansiktet bespottas och byxdragkedjor dras ner av två plågoandar, och hemma där mammans smiskande händer förnedrar och det lilla hjärtat skrumpnar av kärlekslöshet. Det enda som räknas är lillebrors vaniljdoft som tröstlindrar. För det är ingen annan som tröstar. Blickar vänder bort, halvt utsträckta händer orkar inte peka hela vägen och Johannas värld krymper outhärdligt till självförakt. Texten är nattsvart och plågsam. Det är så totalt ensamt. Ända till slutet i alla fall, för den innehåller också en berättelse om överlevnad och om kraft att bryta sig loss. Den påminner mig lite om Sista chansen av Marta Söderberg och Bryta om av Åsa Anderberg-Strollo, men det kanske är att förenkla lite: ensam utsatt flicka och en kamp. Och frågorna återstår: varför ser inte omgivningen, hur kan en hel vuxenvärld blunda och hur kan det få vara så totalt ensamt i ett land med så många uppbyggda skyddsnät?

Jag kan knappt vänta...

Just nu är jag riktigt sugen på boken med den knäppa titeln Vänta, blinka av norska författaren Gunhild Öyehaug. Har redan fått förfrågningar om den på bibblan, och det blev roliga missuppfattningar direkt. ("Paus. Jag väntar. Låntagaren tittar konstigt på mig. - Jaa, du sa vänta..., säger jag. - Nej, titeln är så Vänta, blinka. Jag vet att det låter konstigt men...) Det lär vara en populärkulturell fröjd för oss 70-talister. Bara en sån sak som att referera till John English. Åh, jag gillade verkligen den tv-serien, Mot alla vindar. Jag och min äldre syster satt bänkade. Vi hade LP:n. Jag tror vi behöver detta. Lite skön 80- och 90-tals nostalgi. Bella Stenberg skriver i Gp om boken. Huvudpersonen Sigrid funderar bl.a. över varför kvinnor i filmer ofta går runt i just herrskjortor, när de ska se så där lite sexigt sårbara och sköra ut. Som exempel tänker hon på Scarlett Johansson i Lost in translation, och börjar författa ett brev till Sofia Coppola. Bara det är ju hur roligt som helst. Tycker mig ha sett detta herrskjorte-tema i massor utav filmer. Gärna lite rufsiga nyvakna tjejer, som truligt tittar på mannen som är på väg någonstans, (Pretty woman...?) Det är jobbigt med höga förväntningar på en bok, så jag försöker att inte hoppas för mycket. Men fick just ett sms från en kompis som läser den nu. Det stod: Underbar!...

Ungdomspoesiromaner

Aase Berg kom förra året med sin ungdomspoesiroman Människoätande människor i Märsta, vilken ju var en liten pärla, både vad gäller layout- och textmässighet.
Nu har en serie av Sonya Sones nyligen översatts på svenska som har samma litterära grepp. Första boken heter Vad mina vänner inte vet och uppföljaren Vad min flickvän inte vet.
Jag hastade mig igenom boken, orkade inte läsa, och detta trots de korta diktmässiga raderna som bär upp ramberättelsen. Sonya gör mig otålig. Till skillnad från Aases bok där formen kändes som att den ramade in språket, känns det här faktiskt istället som att den tvingar in texten. Det vippar till klaustrofobiskt och eftersom den riktiga känslan i orden saknas blir allt lite platt. Storyn är klassisk: flicka har perfekt pojkvän men är inte kär, vännerna åker bort, skolans tönt kliver in på arenan, pojke och flicka blir kära, men när vännerna kommer tillbaka måste grupptryck, feghet och yta ställas mot egenvilja och kärlek. Jag tycker om själva greppet med poesiromaner men i det här fallet tycker jag inte att det tillför historien något.

Anyone for tennis?

Inte trodde jag att jag skulle börja tycka att tennis var spännande. När jag först läste att temat för Lionel Shrivers nya roman Dubbelfel handlade om bl.a. tennis så var jag inte jättesugen på boken. Men det kan ju inte bara handla om det, tänkte jag. För enligt baksidetexten handlar det så klart om en hel del annat också. Liksom i hennes tidigare romaner utforskar hon "familjerelationernas skuggsidor" och i Dubbelfel "lyfter hon fram de känslor som de flesta har men inte gärna vill kännas vid: missunsamhet, avund och skadeglädje". Now we´re talking, tänkte mitt intresse-för-det-mänskliga-psyket- jag, och började läsa.

I Dubbelfel får vi följa Willy som lever och andas tennis, och har så gjort sen barnsben. Allt går som på räls, och hon är på väg uppåt. Så träffar hon Eric Oberdorf (bara namnet är hur roligt som helst). De träffas på tennisbanan och blir stormförälskade. Eric är bra på tennis. Eric visar sig faktiskt vara bra på det mesta han tar sig för. Willys avund och svartsjuka pyser smygande ut som en illaluktande gas. Eric tar sig allt högre upp på rankinglistan. Samtidigt faller Willy. Till slut har han gått om henne. Med råge. För en tävlingsmänniska som Willy är det förödande.

De första si så där 10 sidorna var jag aningens besviken, för då handlade det verkligen om tennis. Men sen tog det sig, och jag kom på mig själv att tycka att det där med tennis verkar ju rätt häftigt ändå. Tyvärr kom andra böcker emellan mig och Shriver. Jag fick lägga boken åt sidan ett tag, för böcker som Dubbelfel vill man läsa i ett enda andetag. Shriver är en mästare på att framställa människor och relationer på ett nästan thriller-artat sätt. Det är med en klump i magen, man ofrivilligt slukar hennes romaner på ett näst intill besatt sätt. Det kanske låter sjukt när jag säger att man kan känna igen sig. Men på vissa plan kan man ju faktiskt det. Vem har inte blivit avundsjuk och missunsam mot någon som med lätthet lyckas med det man har slitit hårt för att åstadkomma? Shriver är verkligen fenomenal på att skildra det mänskliga psyket. Jag sällar henne lätt till en av favoritförfattarna och ser fram emot nästa!

Det finns annan frukt än apelsiner

Min bästa läsupplevelse av Jeanette Winterson hittills! Det finns annan frukt än apelsiner är Wintersons debut från 1985, till stor del självbiografisk. Den är humoristisk, varm och ömsint och förvånansvärt befriad från bitterhet och hämndlystnad. De känslorna lämnas åt läsaren att känna. Författaren själv har gått vidare, förlåtit och börjat om.

Berättelsen handlar om en flicka som adopteras av en fanatiskt frireligiös kvinna som vill ha ett barn att forma och lära upp. Livet består av bönmöten, predikningar, frälsningsarbete och avskärmning från världen utanför. Kyrkan och församlingen är allt, bibeln läses bokstavligt och all annan information censureras och omtolkas till herrens budskap. Problemet kommer när flickan i tonåren blir förälskade i en annan flicka som hon värvar till kyrkan. De blir bannlysta, demonerna ska drivas ut och synden måste sonas. Det är bara det att flickan inte ångrar sig innerst inne, hon tycker inte att hon gjort något fel och hon börjar genomskåda sin mor och församlingens skräckslagna fundamentalism. Det är här den fantastiska titeln kommer in i bilden. Flickan har under hela sin uppväxt endast ätit apelsiner efterom hennes mor anser att det är den enda frukten. Men plötsligt inser flickan att det kanske finns annan frukt än apelsiner? Och i så fall - vad finns det mer för alternativ till saker hon tagit för givna?

et här speglar alltså Wintersons egen uppväxt och det är oerhört spännande och fascinerande att följa hennes väg ut ur den instängda världen där hon trots allt utvecklat en mycket stark och egensinnig personlighet. Prosan skiljer sig mycket från det jag tidigare läst av Winterson. Den här romanen är mycket mer lättläst, den är rak och direkt. Men det finns även inslag av det allegoriska sätt att berätta hon ofta använder sig av: parallellt finns berättelsen om riddarna kring det runda bordet som ska spegla slitningarna flickan känner när hon fördrivs från hemmet och ska hitta ett nytt hem, en egen väg.
Jag tycker hur som helst att det är befriande att läsa något av Winterson som är enklare och mer avskalat.

Vilken debut!

Ibland är det speciellt roligt att recensera böcker. När man får en riktigt bra debutant i brevlådan, känns det extra spännande. Ett uns svartsjuka kommer över mig när jag läser boken, för det känns som att texten flyter så lätt. Läste dessutom i en intervju med Anette Kindahl, att det var den första roman hon har skrivit. Någonsin. Hon har inte ens ett par halvfärdiga manus liggandes. Och det är med den hon nu debuterar. På Bonniers. Hon har alltid vetat att hon skulle bli författare, men det var först nu hon tog tag i det. Och det med rätta!
Berättarjaget Sarah arbetar med katalogisering på ett museum, vilket författaren själv har erfarenheter av som intendent på Norrköpings museum. Det är en mystisk och gåtfull historia som målas upp. Påverkad av miljön på museet och de gamla föremålen flyttas Sarah tillbaka i tiden. Hon börjar fundera kring sin egen släkts förflutna, som visar sig att den har beröringar med nazismen och den tiden Hermann Göring var i Sverige. Jag gillar verkligen det temat i boken. Om hur vi inte kan låta bli att påverkas av det förflutna. Kindahl blandrar dåtid med nutid på ett skickligt sätt. Det vilar också ett mystiskt skimmer över romanen. Jag gillar också när där det känns som att något lurar under ytan. Detta har Kokongen. Den har inte allt, men den fångar mig. Och det är inget dåligt sätt att debutera på!

Om Miss Kicki och mer om dåligt moderskap...

Det har som sagt, vilket vi bloggat om i februari under filmfestivalsrapporterna, kommit ett antal filmer om moderskap under senare tid, eller rättare sagt det komplicerade moderskapet: det icke självvalda, det avsaknade, det oönskade: helt enkelt filmer som behandlar den misslyckade modersrollen. I danska Applause handlade det om det spritförgörande förhållandet till sönerna, i Precious om det sjuka moderskapet, i White Material det självcentrerade och i Miss Kicki om det bortvalda moderskapet. Att en mamma väljer sig själv framför sina barn, om det nu så beror på självförverkligande, nya familjekonstellationsorsaker, missbruk eller bristande förmåga, sticker oftast mer i ögonen på folk än om färderna lämnar. Och i filmvärlden verkar det vara ett tema under behandling.

I Miss Kicki, av långfilmsdebuterande Håkan Liu, får man följa Kicki (Pernilla August) som nyss återvänt till Sverige efter en längre vistelse i USA. Bakom sig lämnade hon sin 4-åriga son Victor (Ludwig Palmell) hos mormodern, som nu blivit tonåring. Tillsammans reser mor och son till Taiwan för att lära känna varandra. Fast för Kicki finns också ett annat syfte, att få träffa sin internetdejt, en taiwanesisk affärsman. Det blir inte riktigt som någon av de har tänkt sig. Udda vänskap, trevande relationsband, klibbiga och kliiga situationer där skrattet sväljs, intensiva stämningar och känslor som letar sig ut ur filmduken. Det är en stark film som sitter kvar länge, inte på grund av sin story utan just för stämningarna, de höjda ögonbrynen av frågor som aldrig ställs, avvaktande ögonkast och blinkande ovana inför varandra. Ett sakta närmande av en trasig relation. Kanske kommer det fler filmer under året på samma tema, eller så har det lämnats helt för det nya sagotemat inom film: Alice i underlandet, Till vildingarnas land, Fantastic Mr Fox. Kanske är relationstyngden med svikande mödrar helt utbytt mot sagoromantik. Återstår att se.

Mot fyren

En kollega till mig läste Mot fyren för en tid sedan och vi pratade då om vilken skillnad det kan vara på språket hos de så kallade "klassikerna" jämfört med mycket modern prosa som man liksom bara andas in och så ut igen. Nu förstår jag verkligen vad hon menade. Äntligen har jag läst hela Virginia Woolfs Mot fyren (jag stressläste delar av den när jag pluggade litteraturvetenskap men minns ingenting förutom en vacker kvinna, en liten pojke och ett fönster).

Språket är verkligen omsorgsfullt, utsökt, detaljerat. Till största delen beskriver författaren karaktärernas inre tankar, ytterst få ord berör egentligen någonting som inte är sett ur någons ögon. Dessutom har hon ett sätt att hoppa från medvetande till medvetande som gör att jag i alla fall i början hade svårt att hänga med i vem som tänkte vad. Efter ett tag fann jag rytmen och hela texten blev lättläst och flytande. Det är ju det som är så fint med den berättartekniken - medvetandeströmmen - att man till slut rycks med själv och börjar tänka så som karaktärerna tänker.

Förutom språket tänkte jag mycket på professor Ramsays karaktär. han är verkligen hopplös med sitt outsläckliga törstande efter medkänsla. Han påverkar alla med sitt humör, styr och ställer. Kvinnorna måste spela sina kvinnoroller för att få honom på gott humör. Alla utför en dans med förutbestämda steg där alla får vad de behöver - medkänsla, bekräftelse, kärlek. Den som skiljer sig är Lily Briscoe som varken är vacker eller behagfull. Hon vill inte gifta sig och gör det heller inte, och hon kan inte ge professorn den bekräftelse han vill ha. Hon bara kan inte. Hon har nog med sig själv och sin konst och sina tankar och hon vet inte hur man dansar den där dansen som alla andra verkar göra utan att tänka.

Den här boken ska diskuteras i bokcirkeln, det ska bli spännande att höra vad alla andra tänkt och tyckt, det finns så mycket mer att säga...

Tematrio - Skrivande svenskor

I veckans tematrio från Lyran vill hon att vi berättar om tre skrivande svenskor, som på något sätt skriver om kvinnors livssituation.

1. Monika Fagerholm skriver i alla sina romaner om kvinnors livsvillkor. Med utgångspunkt i 50- och 60-talets romantiserade glamorösa kvinnor beskriver hon hur våra inre flickors drömmar och önskningar krockar med vardagen och verkligheten. Får man äntligen stå på glitterscenen med allt ljus strålande över sig? Eller blir man Prince-rökande småfet städerska på mosterns firma? Vilka roller tillåts vi spela?
   
2. Maria Sveland skriver i Bitterfittan om den moderna kvinnans ojämlikhet i kärleksförhållandet. Att vi automatiskt går in i rollerna, fogar oss in i gamla mönster och vanor som bestämdes långt före vår tid och helt utan vår inblandan. Kan vi inte ändra på det nu? Kan man leva jämlikt med sin partner? Kan bli en jämställd mamma eller är föräldraskapet alltid en kvinnofälla? Sveland påminner oss om de små sakerna vi glömt bort att slåss för.
   
3. Sara Stridsberg drabbade mig hårt med sin roman Happy Sally som jag tycker handlar om alla kvinnor som försöker följa sina drömmar samtidigt som de vill bilda familj och vara en god mamma/fru/syster. Men vad händer när man förtrycker sina drömmar? Vilken sorts människa blir man?
   

Mytserien - avslut

Jag hade hoppats hinna läsa en till av böckerna som ingår i Mytserien innan jag avslutar Bokmanias utmaning. Men jag tror att jag lägger ner för den här gången. Den förtrollade staden av Milton Hatoum har jag hemma men har alltså inte läst. Bokmania läste och recenserade den nyligen, det är det senaste bidraget i Mytserien och bygger på myten om Eldorado. Får se om jag läser innan jag lämnar tillbaka den till bibblan. Annars läste jag bara två böcker i serien; Tyngd av Jeanette Winterson och Flicka möter pojke av Ali Smith.

Tidigare har jag läst två andra böcker i serien. Klas Östergrens Orkanpartyt är en av mina favoritböcker. Jag tycker han har ett så fantastiskt språk och vissa delar kan jag läsa om och om igen. Och Margaret Atwoods Penelopiaden har jag läst mest för att det var Atwood. Men det hade varit kul att läsa om den nu i det här sammanhanget. För när jag läste den så hade jag lite svårt för formen och kunde inte riktigt relatera till berättelsen. När jag nu läst några andra av dessa omarbetade moderniserade myter så tror jag att jag skulle få ut ännu mer av den. Hur som helst har det varit en rolig utmaning. Och jag kommer definitivt att läsa fler böcker i serien i framtiden.

Leva i synd

Halleluja. Äntligen Margaret Atwood i mitt liv igen. Jag har sparat den här boken i flera år. Bara för att jag skulle ha en oläst Atwood kvar. Vilken njutning att läsa henne igen. Jag hade nästan börjat tro att jag överdrivit min kärlek till hennes böcker, hur bra kan en författare vara? Och så tänkte jag att jag kanske skulle uppfatta hennes prosa annorlunda nu, jag har läst mycket de senaste åren. Kanske hade min smak förändrats, så som den gör. Jag tycker till exempel inte alls lika mycket om Oates längre efter att ha läst en tio-femton romaner. Men att läsa Atwood igen var som att hitta hem.

Leva i synd presenteras på svenska som en samling berättelser. Originaltiteln är vad jag förstår bara Moral Disorder och ingen undertitel. Jag ser boken mer som en roman med kapitel där författaren gör nedslag i olika händelser i en kvinnas liv. När man läst färdigt bildar "berättelserna" en helhet och förstärker varandra. Ofta glider de in i varandra och lägger till en pusselbit. Bäst gillar jag de avsnitt som handlar om huvudkaraktären Nells syster och Nells liv på landet tillsammans med sin gifta sambo.

I titelberättelsen "Leva i synd" flyttar Nell till en gård på landet tillsammans med Tig som fortfarande är gift med Oona. Deras liv där beskrivs, Nells ensamhet och försök att bli en duktig och stark bondhustru. Men lantlivet är inte bara nybakat bröd och vindtorkad tvätt. Man måste handskas med djur som blir sjuka, dödas av rovdjur eller skickas till slakt. Samtidigt gör Nell sitt yttersta för att inte vara en krävande flickvän, hon begär ingenting av sin sambo Tig, hon försöker komma överens med hans fru och hans båda söner och hon försöker hantera sin längtan att själv få ett barn.

I "Den vita hästen" får Nell och Tig besök av Nells syster som man i en tidigare berättelse stiftat bekantskap med som ett mycket ängsligt och överkänsligt barn. Hon har fortfarande inte fått rätsida på livet, är ledsen och deprimerad men hon och Nell har också en varm och nära relation där de fyller i varandras meningar och kan dela allt. Systern går till en psykiater som ordinerar tabletter vilka får henne att bli alldeles slö och avtrubbad eftersom han gett henne diagnosen schizofreni Man vet att hon kommer att ta sig ur det här, eftersom vi i en tidigare berättelse mött henne som medelålders med perspektiv på sin barndom och uppväxt där ingen förstod att det var en kemisk obalans som gjorde henne olycklig. Jag älskar det här greppet att hoppa i kronologi och perspektiv. Det skänker en känsla av ömhet och sympati för karaktärerna.

Jag har faktiskt en till sparad Atwood, en novellsamling som heter Dancing Girls och som hon skrev någon gång på 70-talet tror jag. Och så har jag ännu inte läst The Year of the Flood. Och så kan man ju alltid läsa om alla hennes andra romaner och noveller. Så det finns ännu hopp.

Elin har tidigare skrivit om Leva i synd.

Halv elva en sommarkväll

Jag blev inspirerad att läsa Marguerite Duras igen av Jennie som läste hennes senast utgivna bok Anteckningar från kriget. Sist jag bekantade mig med Duras var under litteraturvetenskapen för tio år sedan då vi skulle läsa Älskaren. Jag tyckte inte om den då, men läste om den sommaren efter och älskade den plötsligt. Och jag tror jag älskar den här romanen också: Halv elva en sommarkväll. Stämningen är så där tät, kvav och instängd. Känslorna lurar under ytan men får endast komma fram i små små utbrott då och då. Det handlar om ett gift franskt par, Pierre och Maria som åker på semester till Spanien med sin dotter Judith och deras väninna Claire. Språket är knappt och precist och det dröjer lite innan jag förstår att de två som kastar heta blickar på varandra är Pierre och Claire. Karaktärernas synvinklar blandas och glider in i varandra, man vet ibland inte ur vems ögon man betraktar.

Sällskapet råkar ut för ett oväder och tvingas stanna i en liten spansk stad där det just skett ett dubbelmord. En bedragen äkta man har mördat sin fru och hennes älskare. Den här bakgrundshistorien speglar de äkta känslorna hos Maria, för i själva verket bedövar hon sig med alkohol medan hon stillsamt väntar ut den spirande romansen mellan väninnan och hennes make. På natten går hon upp för att dricka och får syn på den eftersökte mördaren som gömmer sig på ett tak. För en stund får han representera hennes hopp om att ta sig ur triangeldramat hon är fast i, ett hopp som är dödsdömt liksom mördaren.

De här återhållna känslorna, ångesten och åskovädrets hetta tillsammans med språket som bara skildrar en liten del av allt som händer, gör den här romanen till en oerhört laddad och vacker berättelse. Den skrevs 1960.

Stäppvargen

Klassikerbokcirkelns senaste diskussion handlade om Hermann Hesses Stäppvargen från 1927. Vi träffades igår, men då hade jag bara läst halva och tyckte inte jättemycket om den. Idag läste jag resten och har en helt annan bild av romanen.

Den handlar om den medelålders grubblaren Harry Haller som har ångest, 50-årskris och existensiella diskussioner med sig själv och andra. Han klarar inte av att leva livet riktigt, och han både beundrar och föraktar borgerlighetens trygga liv. Han har själv levt detta liv med fru och välstånd, men nu har han vänt sig ifrån det. Han hyr ett rum där han skriver och lever bohemiskt. Han tänker på sig själv som en tvådelad natur; hälften människa och hälften varg och en dag kommer han över en skrift som handlar om honom själv, kallad stäppvargen. Det handlar om människans förljugenhet, våra drifter som vi förtrycker och vår strävan framåt som gör att vi kommer bort från vår sanna inre natur.

För mig blir romanen riktigt bra först när Harry träffar Hermine, en gatflicka som väcker honom ur sin självömkan och rädsla och visar honom nya sidor hos sig själv. Jag läser det som att Hermine är en del av Harrys egen person och när han dödar henne på slutet innebär det något slags uppgörelse med den egna personen. Romanen känns dessutom modern och frigjord, det är mycket sex och droger, och många resor inåt mot den egna hemlighetsfulla identiteten. Vi associerade till filmen Cabaret och konstnärskretsarnas utsvävningar i efterkrigstidens Berlin. Harry Heller fördömer kriget men förväntar sig ett nytt och kämpar för att hitta ett sätt att förhålla sig till mänsklighetens brott som finns inom oss alla. Den här boken kräver en hel del eftertanke och diskussion, jag skulle nog behöva en bokcirkelträff till för att helt få grepp om den.

American Wife

Åh, det här blev ju en sådan där minnesvärd läsupplevelse som jag kommer att se tillbaka på efteråt. Som när jag läste Blonde och det kändes som att man fått en ny vän. Nu tror jag nästan att jag känner Laura Bush. Eller Alice Blackwell som hon heter i Curtis Sittenfelds version av hennes liv. Det är en sådan där mastigt amerikansk bok med många ord och detaljer. Och jag kan nog tycka att den är lite väl lång. Men som alltid efter att jag tagit mig igenom de amerikanska tegelstenarna (typ Franzen - Tillrättalägganden, Philip Roth - Konspirationen mot Amerika och det mesta av Oates och Irving) så är det som att man läst tio böcker, sett flera filmer och riktigt läst in sig på ett ämne.
American Wife är alltså ett fiktivt porträtt av Amerikas förra första dam, Laura Bush. Den tar avstamp i hennes uppväxt och följer henne sedan till hennes nya adresser - väldigt snyggt berättargrepp för att visa på klassresan - tills hon till slut bor i Washington med sin make presidenten.
Drivet i den här romanen ligger i undersökningen av kärleken mellan Alice och Charlie (förstås George Bush). Alice växer upp i en medelklassfamilj, hennes föräldrar är demokrater, hennes största förebild mormodern är dessutom radikal på många sätt och lesbisk. Hon utbildar sig till lärare och vidare till bibliotekarie, älskar litteraturen, är lågmäld och intelligent. Och blir sedan handlöst förälskad i Charlie Blackwell: överklasslyngel, bortskämd, uppväxt inom den amerikanska konservativa eliten, fördomsfull men charmig och karismatisk. Sittenfeld väljer att göra en händelse i Alices ungdom (och även i Lauras) till kärnan i hennes liv. Hon kör av misstag ihjäl en klasskamrat som hon är förälskad i vid sjutton års ålder. Detta märker henne för resten av livet. Charlie blir den som kan lyfta ut henne ur hennes sorg. Han ser henne, vill ha henne utan att fråga eller ifrågasätta och får henne att uppleva glädje och passion igen.
Jag tycker den första delen av boken är klart bäst: uppväxten och ungdomen. Den sista delen som främst utspelar sig i och kring Vita huset sär intressant och väcker många frågor kring Alices val i livet. Hur kan hon stödja sin man när hon egentligen har andra åsikter? Är hon lika ansvarig som han är för de misstag hans regering gör? Men jag tycker romanen tappar fart och blir lite tjatig i slutet. Trots det bland det bästa och känslomässigt berörande jag läst på länge!