Jag har lite svårt med uttrycket feel good. Tydligen läser jag en sån bok nu. På omslaget står att "det är en feel good-komedi - fast på papper". I recensioner av boken används just feel good ofta i beskrivningen. Boken jag läser heter Guernseys litteratur- och potatisskalspajssällskap av Mary Ann Shaffer. Det är inget fel på själva boken. Den verkar underhållande och läsvärd. Men det är något med utrycket feel good som gör att jag skruvar på mig. En bok som liksom är stämplad med en garanti om att det här kommer få mig att må bra. Istället gör det mig misstänksam. För är det verkligen det man vill få ut av läsningen? Och vad är det som säger att det är feel good för mig?
Feel good är inget nytt. Första gången jag lade märke till det var när Fredrik Sahlin, på den tidens Filmkrönikan, beskrev en film som feel good. Kanske är det också i beskrivning av film jag tycker det passar bäst. Mer och mer har uttrycket börjat användas när det gäller mysiga romaner. Böcker som gör dig glad, som får dig att känna dig trygg. Böcker som serien om Damernas detektivbyrå, privatdetektiven Maisie Dobbs eller kanske en chick lit av Martina Haag eller Kajsa Ingmarsson. Sådana där mysiga böcker. Må bra-böcker. Böcker som inte upprör för mycket. Som får dig att glömma den jobbiga vardagen. Klimatkrisen. Finanskrisen. Det finns ju så mycket elände i världen ändå, resonerar många. Då kanske man behöver en feel good-bok. Det kan jag verkligen förstå.
Motsatsen verkar vara feel bad. Också ett uttryck som börjar användas mer och mer. Ofta i samband med de där hemska uppväxtskildringarna. De med våld och missbruk. Allmän misär. Eländesböcker kallas de också ibland. Böcker som Pojken som kallades det eller Vingklippt ängel. Men tydligen kan även "bättre" litteratur räknas in. Liza Marklund sa i en intervju att hon gillar feel bad-böcker, och nämnde då nobelpristagaren Imre Kertész som exempel.
Visst kan det vara vissa fördelar med att känna igen en "genre", som det är med vilka andra genrer som helst. Man vet vad man får. Man slipper bli obehagligt överraskad av plötsliga otäckheter. Men vem bestämmer vad som är vad som får dig att må dåligt och att må bra? Vem vet vad som är "feel good" för mig? Kanske är det en dramatisk roman med ett tragiskt slut, som exempelvis Blonde, som får mig att må bra? En bok som jag uppslukas av och sträckläser som besatt. Kanske känner jag mig mer uppfylld och lycklig av en sådan läsupplevelse. En som jag tänker på länge efteråt, och som ger mig nya insikter om livet, snarare än en lättsmält historia som glöms bort lika fort. Kanske kan en puttrig feel good-bok få mig att må dåligt av tristess? Feel good blir feel bad?
Så vad vill jag då att dessa böcker ska heta? Inte vet jag. Kanske ingenting alls. Det finns ju redan chick lit, och det gamla hederliga uttrycket mysdeckare á la Agatha Christie. Det vet jag i alla fall vad det är. Må bra kan jag göra ändå. Utan garantistämpel.
6 kommentarer:
Jag tycker inte alls om uttrycket "feel good". Om jag läser en bok eller ser en film som stämplats "feel good" blir jag nästan rebellisk och försöker att inte må bra av den. (Hur normal är jag?) Jag försöker inte må bra av "feel bad"-filmer/böcker, så sjuk är jag inte, men ändå. Jag har inget alls emot filmerna eller böckerna, men den etiketten är riktigt störande. Förmätet.
Håller helt med! Hur kan någon annan bestämma vad som får en att må bra? Kärleksförväxlingar och mysiga hobbydetektiver är inget recept på välbefinnande. Jag reagerar likadant som du, "rebelprincess", blir väldigt anti och letar fel i en bok som beskrivs som feel good.
Ha, ha. Kul att ni håller med mig. För mig börjar det liksom klia över hela kroppen. Man blir onekligen rebellisk! Jag gör också som du Moa, börjar leta "fel", alltid finns det nåt som skvaver lite. Gör det inte det har jag nog redan somnat.
(Var tvungen att kolla om jag skrivit feel good om pajen, men det hade jag tack och lov inte, då hade jag aldrig vågat yttra mig här. :-) )
Jag ser inget problem med att etikettera "feel good", man fattar ju på ett ungefär vad det handlar om då. Fast det passar bättre för filmer.
I (den läsande delen av) min familj säger vi Må bra-bok, och med det menas en bok som man redan läst, troligen flera gånger, och som man plockar fram för att läsa igen när man vill förtränga att allt är jävligt, alla människor är dumma i huvudet och man har mensvärk. En Må bra-bok kan gärna vara nåt man läste första gången som tonåring.
Feelgood känns skönt ibland när man inte orkar uppröras alltför mycket. Paul Austers "Dårskaper i Brooklyn" var den senaste typiska feelgoodboken jag läste. En riktig myspysbok att krypa upp i soffan med och bara njuta! Jag gillar uttrycket!
Ja det är väl tur att vi tycker olika... :-) Jag inser ju att det finns vissa fördelar med feelgood också. Som jag skrev i inlägget, så kan det ju vara bra som en slags "genreindelning". Visst kan jag läsa en och annan myspysbok emellanåt, men generellt har jag inte så svårt för det mörka. Tragik och dramatik är oftast mer intressant, tycker jag. Och då kanske det är feelgood för mig.
Skicka en kommentar