Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva.

Det är lika bra att säga det med en gång. Det här är ingen ”rolig” bok, ingen ”feel-good”. Först tänkte jag skriva att de som vill ha det, inte ska göra sig besvär. Men kanske är det just det man ska. Göra sig besvär att läsa den här boken. För att förstå, eller försöka förstå, de som kämpar för att stå ut med den här världen. De som inte mår bättre av stavgång och vitaminer. De som inte bara kan slappa lite, tröstäta, gråta ut, se en bra film eller lyssna på en skiva, så blir det bättre. Många vill inte läsa om sånt. Om folk som mår dåligt, folk som vill ta livet av sig. Det är väl inget kul heller. Vad är man så rädd för? Att det ska smitta av sig kanske? Men är det inte ändå värst för personen som är sjuk? För de är ju faktiskt sjuka, de som mår dåligt. Psykiskt dåligt. Har en psykisk sjukdom. Varför säger man förresten aldrig fysiska sjukdomar?, skriver Heberlein. Psykiska sjukdomar ska klumpas ihop. Varför inte säga Aspergers syndrom, depression, schizofreni, autism eller bipolär typ 2, tidigare kallad manodepression, som är Ann Heberleins sjukdom.

Det är alltså det som boken handlar om. Ann Heberlein, teologie doktor och forskare i etik, skriver om sitt liv med sin sjukdom. Jag vill också tillägga att hon berättar den här historien riktigt riktigt bra. Träffsäker prosa med fantastiska formuleringar får hon till. Hon hade alltså bestämt sig för att ta sitt liv, pengarna för boken skulle ha gått till hennes barn efter hennes död. Nu blev det inte så. Vi kommer in i handlingen på S:t Lars, psykakutmottagningen som hon alltid återvänder till. Här samlas människor ur alla samhällsklasser, alla med ett gemensamt. De är där på lika villkor, de behöver alla hjälp. ”I väntrummet på S:t Lars är vi alla jämlika”. Hon beskriver hur hon känner sig trygg där, de vet vem hon är, de har hennes journaler sen tiden då hon började bli sjuk. Det var nyårsnatten 1990.

Vi får följa Ann Heberlein genom hennes tankegångar. Kring sin sjukdom, livet, filosofi, teologi, självmord och moral. Under hennes resa bort från den här världen. Mycket av tankegångarna rör sig kring hennes familj, hennes man och hennes barn. De älskade, älskade barnen. Skulden och skammen hon känner över att inte räcka till. Och det är så ändlöst, ändlöst sorgligt. Flera gånger fick jag lägga ifrån mig boken. Men jag ville också veta. För det är, med risk för att låta klyschig, en viktig bok. Man må tycka vad man vill också om att hon har gott om pengar, två hus, ett stimulerade jobb, tre söta små barn. En del vill säkert kalla det ”lyxproblem”. Men vad hjälper alla pengar i välden när man inte ser någon mening med sitt liv?

Heberlein tar också upp detta krav på att vi ska vara så lyckliga jämt. Man ska vara glad. Go´och gla´ kexchoklad! Är man inte det så drar folk sig undan. Kanske ska vi våga finnas där också när någon mår dåligt? Ann Heberlein skriver att hon känner så många. Med alla möjliga yrken och positioner. Några bekanta, några nära och flera mindre nära vänner. Trots det, trots de nära vännerna, så vet hon inte vem hon kan ringa när allt är skit. Vem vill man belasta med det? En vän ringer när hon sitter i taxi till psykakuten. Vännen pratar om sig själv och frågar sedan i förbifarten hur det är. Hon tar mod till sig och säger var hon är på väg och hur hon mår. Då börjar det pratas om något annat och läggs på. Du får ha det så bra, du. Liksom krya på dig? Kanske ska vi inte prata bort, gå omvägar och lägga på? Kanske ska vi stanna kvar? Kanske ska vi fråga en extra gång hur det är? Egentligen.