Twilight - the movie

Jag känner mig minst sagt kluven efter att ha sett filmen Twilight, filmatiserad efter Stephenie Meyers första vampyrbok, (på svenska Om jag kunde drömma). Se Moas och Jennies recensioner av böckerna. Jag hade inte så stora förväntningar eftersom vi alla vet att boken oftast är bättre. Boken slukade jag med hull och hår (om man nu ska säga så om en vampyrfilm…) på härligt tonårseskapistiskt vis. Kanske för att man längtar tillbaka lite till den tiden när man slukade saker utan att tänka så mycket.

Boken åsido, så är en av filmens fördelar skildrandet av just tonåringarna. Det kan bero på att filmens regissör heter Catherine Hardwicke och har gjort filmer som Tretton och Lords of dogtown, där tonåringar och subkulturer skildras på ett snyggt och lyhört sätt. Den tonen finns även här. Kristen Stewart, som setts i bl.a. Into the wild, ser nästan ut som jag har föreställt mig Bella och hon spelar riktigt bra. Men så kommer Edward… åh, Edward. Vad har de gjort med dig, Edward Cullen? Han ser inte illa ut, inte illa alls. Och på sätt och vis påminner han om den Edward jag har i mitt huvud, med håret och den skarpa käklinjen. Men what´s up the the make-up! Ok, att vampyrer är bleka, men det måste väl gå att hitta någon hyfsat naturligt blek person så man slipper detta vitmålade ansikte, och kolsvarta målade ögonbryn. För att inte tala om vampyrfamiljen. Samma sak där. Sen haltar skådespeleriet ibland, och det tänder aldrig riktigt till mellan Kristen Stewart och Robert Pattinson som spelar Edward (som förövrigt setts i Harry Potter-filmerna som Cedric Diggory, och alltså säkerligen inte är helt okänd för publiken).

Men jag gillade ändå filmen. Jag gillade det vackra våta landskapet, som ska vara Forks. Jag gillade musiken och mystiken, som gav filmen en alldeles egen ton. Dessutom gillade jag relationen mellan Bella och pappan, som kändes fin och trovärdig. Ok, Edward var inte vad jag hade tänkt mig. Vampyrerna var definitivt inte vad jag hade tänkt mig. Specialeffekterna, när Edward hoppar, flyger och klättrar med Bella, var ganska b och kändes mest komiska. Men jag hade inte tråkigt. Tvärtom kände jag mig glad och upprymd efteråt. Jag tänkte att det kanske hade med boken att göra. Samtidigt tyckte min manlige biovän på 30+, som inte har läst boken och lätt blir rastlös, att den var bra och underhållande för stunden. Så det var nog det den var.