Nu är det nog!
Jag är inte personen som kan prioritera. Över huvud taget inte. Men nu får det vara nog. Det här GÅR ju inte längre. Jag lägger ner så mycket tid på att läsa sånt som inte GER mig något. Jag har länge avundats de som med självklarhet kan säga ”ahmen klart jag inte lägger ner tid på något jag inte gillar, jag kan sluta läsa efter två sidor om jag känner för det”. ”livet är för kort för att slösa bort på dåliga böcker”. Jag håller ju med till max men själv kan jag inte, jag kan som inte lägga undan/lämna tillbaka/ge bort en bok som jag väl fått tag på. Och betänk då att jag jobbar på ett stort bibliotek och har nära till välsorterade secondhander. Det går ju inte längre! Det svämmar över och jag blir bara stressad.
I första numret av Vi läser stötte jag på en notis som fick mig att sätta hjärtat i halsgropen och slutligen bestämma mig, här ska rensas bland läsningen! Notisen gick ut på att man visst hinner läsa sjuktmycket, att det visst finns tid, författaren gjorde en uträkning som kom fram till att om man läser hela sin fritid hinner man 8 böcker i veckan och 436 på ett år-så långt allt väl-men sen: ”det innebär att du hinner läsa 145 böcker i höst vilket är ungefär en tiondel av vad som kommer ut”! Det ger ju lite perspektiv på det hela, speciellt när jag definitivt inte läser 8 böcker i veckan och inte alls enbart nytt. Och då hinner jag alltså inte ens läsa en tiondel av det som kommer ut om jag snittar 8 nya böcker i veckan. Hur kan jag rättfärdiga mitt slöseri med tiden?!
Så nu har jag börjat min mödosamma process till en lite smartare läsare som faktiskt tänker prioritera de stora fantastiska läsupplevelserna framför envisheten.
Igår la jag således ifrån mig i tur och ordning:
Ulrike Meinhof- en biografi av Jutta Ditfurth.
Jag har sett fram emot den här boken länge och jag blev så besviken! Den är rörig, förvirrande, dåligt översatt och jag gillar inte alls hur Jutta Ditfurth har handsats med sina källor. Det finns många fällor när du skriver biografier och som författare bör du kanske bestämma dig för ett förhållningssätt och genomföra det fullt ut. Vilket Jutta Ditfurth har gjort, hon förklarar att hon medvetet valt bort allt som inte direkt har kunnat härleda till Meinhof som källa. Och det låter ju som en bra princip. Problemet är bara att det gör att texten blir hattig och ryckig och väldigt fragmentarisk och ickesammanhängande. Jag får inget grepp alls om huvudpersonen och hennes känslor verkar för mig ologiska och tagna ur sitt sammanhang, vilket de på sätt och vis är, eftersom det bara är de känslor som Ditfurth kunnat hitta i brev och liknande som skrivs ner känner jag hela tiden att jag inte får hela bilden och det finns andra känslor och tankar som skulle göra hennes handlingar mer begripliga. En sanning från en verifierad källa må vara sann men om kravet på verifierad källa utesluter andra sanningar som av någon anledning inte skrevs ner eller sparades för eftervärlden blir lätt även den sparade sanningen falsk eftersom den förlorar sitt sammanhang.
Och för att återkoppla till den svenska översättningen så känns den som ett hastverk, texten motsäger sig på flera ställen på sätt som verkligen känns som att översättaren bara missat en negation eller liknande.
Så nej, tyvärr, Ulrike Meinhof är fortfarande otroligt fascinerande men den här boken få gå tillbaka till biblioteket. Tråkigt på så rara ärtor kanske man kan säga.
Sex, droger och kalaspuffar av Chuck Klostermann
Chuck Klostermann är mer känd i USA än vad han är här och här är han nog främst känd för sin första bok (på svenska) killing yourself to live- 85% av en sann historia. Sex, droger och kalaspuffar är en essäsamling som behandlar saker som Pamela Andersson, frukostflingor och dokusåpor. Och jag som den postmoderna ungdom jag fortfarande är borde ju älska det här. Lightsociologi om saker jag har bisarrt mycket kunskap om. Men det gör jag inte, jag stör mig på Klostermanns grabbighet och tycker att han antingen skjuter över mål med väldigt tvistade slutsatser eller så går han på öppet mål med slutsatser som det inte finns något nytt i. Det känns tråkigt för jag hade högt ställda förväntningar på att få bli underhållen några timmar och snappa upp mer om amerikansk skräpkultur som jag har det där härligt svenska tudelade förhållandet till. Men icke. Så den går också tillbaka till biblioteket bums.
Grimm´s Fairy Tales av bröderna Grimm och the funny things is… av Ellen DeGeneres
Jag klumpar ihop de här böckerna för de hade samma syfte när de hamnade i mina bokhyllor för några år sedan, jag måste öva upp min engelska. Igår när jag läste the funny things is… i badet insåg jag, det finns faktiskt bättre böcker på engelska som jag kan använda som övning än den här halvtråkiga, halvroliga samlingen av vardagsfunderingar. Slöseri med tid. Bröderna grimms sagor också, det finns roligare saker att läsa. Jag gillar ju inte ens sagor.
Så iväg till bokbytarhyllan i tvättstugan med er.
Det må vara ett litet steg för mänskligheten men ett stort för mig!
Jag är inte personen som kan prioritera. Över huvud taget inte. Men nu får det vara nog. Det här GÅR ju inte längre. Jag lägger ner så mycket tid på att läsa sånt som inte GER mig något. Jag har länge avundats de som med självklarhet kan säga ”ahmen klart jag inte lägger ner tid på något jag inte gillar, jag kan sluta läsa efter två sidor om jag känner för det”. ”livet är för kort för att slösa bort på dåliga böcker”. Jag håller ju med till max men själv kan jag inte, jag kan som inte lägga undan/lämna tillbaka/ge bort en bok som jag väl fått tag på. Och betänk då att jag jobbar på ett stort bibliotek och har nära till välsorterade secondhander. Det går ju inte längre! Det svämmar över och jag blir bara stressad.
I första numret av Vi läser stötte jag på en notis som fick mig att sätta hjärtat i halsgropen och slutligen bestämma mig, här ska rensas bland läsningen! Notisen gick ut på att man visst hinner läsa sjuktmycket, att det visst finns tid, författaren gjorde en uträkning som kom fram till att om man läser hela sin fritid hinner man 8 böcker i veckan och 436 på ett år-så långt allt väl-men sen: ”det innebär att du hinner läsa 145 böcker i höst vilket är ungefär en tiondel av vad som kommer ut”! Det ger ju lite perspektiv på det hela, speciellt när jag definitivt inte läser 8 böcker i veckan och inte alls enbart nytt. Och då hinner jag alltså inte ens läsa en tiondel av det som kommer ut om jag snittar 8 nya böcker i veckan. Hur kan jag rättfärdiga mitt slöseri med tiden?!
Så nu har jag börjat min mödosamma process till en lite smartare läsare som faktiskt tänker prioritera de stora fantastiska läsupplevelserna framför envisheten.
Igår la jag således ifrån mig i tur och ordning:
Ulrike Meinhof- en biografi av Jutta Ditfurth.
Jag har sett fram emot den här boken länge och jag blev så besviken! Den är rörig, förvirrande, dåligt översatt och jag gillar inte alls hur Jutta Ditfurth har handsats med sina källor. Det finns många fällor när du skriver biografier och som författare bör du kanske bestämma dig för ett förhållningssätt och genomföra det fullt ut. Vilket Jutta Ditfurth har gjort, hon förklarar att hon medvetet valt bort allt som inte direkt har kunnat härleda till Meinhof som källa. Och det låter ju som en bra princip. Problemet är bara att det gör att texten blir hattig och ryckig och väldigt fragmentarisk och ickesammanhängande. Jag får inget grepp alls om huvudpersonen och hennes känslor verkar för mig ologiska och tagna ur sitt sammanhang, vilket de på sätt och vis är, eftersom det bara är de känslor som Ditfurth kunnat hitta i brev och liknande som skrivs ner känner jag hela tiden att jag inte får hela bilden och det finns andra känslor och tankar som skulle göra hennes handlingar mer begripliga. En sanning från en verifierad källa må vara sann men om kravet på verifierad källa utesluter andra sanningar som av någon anledning inte skrevs ner eller sparades för eftervärlden blir lätt även den sparade sanningen falsk eftersom den förlorar sitt sammanhang.
Och för att återkoppla till den svenska översättningen så känns den som ett hastverk, texten motsäger sig på flera ställen på sätt som verkligen känns som att översättaren bara missat en negation eller liknande.
Så nej, tyvärr, Ulrike Meinhof är fortfarande otroligt fascinerande men den här boken få gå tillbaka till biblioteket. Tråkigt på så rara ärtor kanske man kan säga.
Sex, droger och kalaspuffar av Chuck Klostermann
Chuck Klostermann är mer känd i USA än vad han är här och här är han nog främst känd för sin första bok (på svenska) killing yourself to live- 85% av en sann historia. Sex, droger och kalaspuffar är en essäsamling som behandlar saker som Pamela Andersson, frukostflingor och dokusåpor. Och jag som den postmoderna ungdom jag fortfarande är borde ju älska det här. Lightsociologi om saker jag har bisarrt mycket kunskap om. Men det gör jag inte, jag stör mig på Klostermanns grabbighet och tycker att han antingen skjuter över mål med väldigt tvistade slutsatser eller så går han på öppet mål med slutsatser som det inte finns något nytt i. Det känns tråkigt för jag hade högt ställda förväntningar på att få bli underhållen några timmar och snappa upp mer om amerikansk skräpkultur som jag har det där härligt svenska tudelade förhållandet till. Men icke. Så den går också tillbaka till biblioteket bums.
Grimm´s Fairy Tales av bröderna Grimm och the funny things is… av Ellen DeGeneres
Jag klumpar ihop de här böckerna för de hade samma syfte när de hamnade i mina bokhyllor för några år sedan, jag måste öva upp min engelska. Igår när jag läste the funny things is… i badet insåg jag, det finns faktiskt bättre böcker på engelska som jag kan använda som övning än den här halvtråkiga, halvroliga samlingen av vardagsfunderingar. Slöseri med tid. Bröderna grimms sagor också, det finns roligare saker att läsa. Jag gillar ju inte ens sagor.
Så iväg till bokbytarhyllan i tvättstugan med er.
Det må vara ett litet steg för mänskligheten men ett stort för mig!
Vad la du bort senast?
5 kommentarer:
Malte Perssons roman, Edelcrants bekännelser är den jag senast la ifrån mig utan att läsa ut. Det berodde mest på att tillfället inte var rätt för den, inte för att jag tyckte den var på något sätt dålig.
Försöker annars göra som du beskriver - inte slösa tid (och liv) på litteratur som inte ger mig något, som känns onödig.
Lycka till med beslutet!
Edelcrantz förbindelser heter den förstås ;-)
Jag har också stora problem med att lägga bort dåliga böcker. För att inte tala om att göra sig av med böcker. Det skär i hjärtat.
Mitt problem är att jag bestämt mig för att jag inte kan recensera en bok om jag inte läst ut den och då kan lusten att få skriva en negativ recension göra att jag fortsätter att läsa. Dumt egentligen.
Senast lade jag bort Katedralen vid havet av Ildelfonso nånting. Dålig OCH tjock. Det blev för mycket även för mig.
Den har jag ju också lagt ifrån mig, Katedralen vid havet... av samma anledning som Boktoka.
hermia: hihi, när man skriver fel bekännelser och förbindelser tycker man nog inte boken är något vidare. finns det en bokvariant av freudian slip? :)
boktoka: åh, jag står och håller i katedralen vid havet då och då för den ser ju bra ut men tur att jag inte fått hem den någon gång.
egentligen borde man tipsa mer om saker att undvika än saker att läsa? så kan man få öva sig lite iatt lägga undan?
Skicka en kommentar