boktjuven av Markus Zusak

Döden är berättaren i Markus Zusaks Boktjuven och han verkar trots sitt kalla yttre inte riktigt kunna släppa vad som hände i Tyskland och med boktjuven Liesel Meminger under andra världskriget. Vi får följa boktjuven under några få år då hjulen snurrar allt fortare och världen blir allt mörkare. Och tillsammans med Liesel får vi lära känna de få men viktiga böcker som boktjuven stjäl eller får eller som blir skrivna om eller av henne. Vi får också lära känna Liesels vänner och ovänner, de älskade och hatade och vi får lära oss hur svårt men rätt det är att göra det rätta.

Det är en saga som lyckas sluka mig helt, i början hade jag svårt att inte känna att den så tydligt var målgruppsskriven, att jag passade så väl in i en mall för vem som borde älska det här. Sen tog som tur var berättelsen över och jag svalde den med hull och hår. Det är en saga om ont och gott och den går över mer och mer mot någon slags mytlogi i slutet men det gör inget. När jag kommer på mig själv med att flämta och skrika till när något hemskt händer personerna i boken (och det gör det, vi snackar Tyskland under kriget inklusive en gömd jude) gör ingenting någonting. Då är det en fantastisk bok helt enkelt.
Och jag älskar berättartekniken! Hur döden hoppar, berättar slutet först, återkommer till detaljer och i allmänhet stör kronologin. Och vem skulle vara en bättre allvetande berättare än döden?

Jag har sedan jag läst klart tänkt lite på hur Boktjuven är lik Alkemisten av Paulo Coelho, en bok som jag verkligen inte gillar andemeningen i (svaret ligger i dig själv, det är ditt eget ansvar att skapa ditt liv, ingen mer än du själv kan stoppa dig och annan nyliberal jadijadijadi)
Först tänkte jag att boktjuven inte var något annat än en alkemisten för folk som identifierar sig som smarta snarare än andliga men sen när jag tänkte vidare kom jag som tur är på andra tankar.
Där alkemisten sjunger individens lov och gör det enligt mig på ett ytligt sätt så skriver Zusak om solidaritet och uppoffringen på ett liknande sätt. och för mig är det motsatsen till vad Coelho förmedlar. Dessutom skriver Zusak offantligt mycket bättre även om det inte var det jag tänkte på i det här fallet. och sagor kanske måste vara vad jag tänker som ytliga? det är kanske i sig fel ord att använda? Jag tror inte på livsavgörande böcker på det sättet att jag inte tror att det är så enkelt, jag tror snarare att det blir ett falskt medvetande. särskilt om andemingen är att det är individens eget ansvar, fatta skulden man får om man misslyckas om man låter den boken förändra ens liv!?
Så nej, jag kan med en glad suck konstatera att jag får tillåta mig själv att gilla boktjuven och att det är skilllnad på budskap och budskap.