Uppslukas av Den hemliga historien

Eftersom de böcker jag har läst/läser redan har skrivits om här, som Hennes mjukaste röst, Tusen strålande solar och Flyga drake, så vill jag uppmärksamma en av mina all time favourites. Nämligen Den hemliga historien av Donna Tartt. För hur kan man motstå en bok som börjar med meningen:

"Det här är den enda historia jag någonsin kommer att kunna berätta."

Redan där hade Donna Tartt mig fast. "You had me at hello", (Renée Zellweger till Tom Cruise i Jerry Maguire). Jag var fast i de dammiga universitetsmiljöerna, med mystiska professorer och lummiga lundar. Fast i ett suggestivt språk och kulturella referenser. Perfekt för oss som gillar det humanistiskt akademiska. (Boken har bl.a. omskrivits som "humaniora-porr"...)

Men framförallt var jag fast sammanbunden med karaktärerna. I de tre-fyra dagar som jag läste boken levde jag bokstavligen med Richard, Bunny, Henry, Francis och tvillingarna Charles och Camilla. Eftersom boken berättas ur Richards jag-perspektiv, blir man som läsare på något sätt ett med honom. Jag blev kalifornien-bon Richard Papen som kommer till New Hampden college i Vermont för att studera. Jag fängslades av den lilla grupp som studerar grekiska för den karismatiske och flärdfulle läraren Julian. Jag vill bli som dem, de av Julian speciellt utvalda. För att bli det, offrar Richard sina tänkta studier, och det visar sig inte vara det enda uppoffring han gör för att studera skönheten och den grekiska konsten.

Flera andra som läst boken har upplevt samma sak, och jag har svårt att sätta fingret på vad det är som framkallar denna totala inlevelse med karaktärerna. En del har läst boken i 18-års åldern och känt detta uppslukande, men jag läste den nu i 30-års åldern, och på mig hade den precis samma effekt. Jag kom på mig själv med att referera till karaktärerna dagligen, "vad skulle Richard gjort i den här situationen" och "det där skulle nog Henry tyckt om", osv. Jag gjorde också en filmatisering och rollbesättning i huvudet. Inte sedan "bokslukaråldern" har jag känt en sådan läslust. Ni vet en sån när man vill ta med boken till matbordet, eller halvt panikslagen går runt och skriker "Har du sett min bok???", för att i nästa stund hitta den i kylskåpet. Visst händer det ofta att man blir uppslukad av en bok, men det är inte ofta det sker på detta totala lite halvgalna sätt. När det känns uppriktigt sorgligt att lämna den värld man har fått inträde i.

Det finns mycket man kan säga om Den hemliga historien. Åtskilliga hemsidor vittnar om detta. Många har också gjort jämförelser med Fördjupade studier i katastroffysik av Marisha Pessl, som tidigare skrivits om här. Jämförelser har en tendens att göra en besviken, men den här bådar ändå gott. Och jag är lite avundsjuk på er som ännu inte har svepts in i Den hemliga historien.

Här kan du hitta vad andra bloggare skriver om Secret History av Donna Tartt