En sorts kärlek - Ray Kluun

En sorts kärlek (2007) är berättelsen om vad som händer när cancer drabbar ett lyckligt, lyckat övremedelklasspar där en är extremt utlevande och notoriskt otrogen och den andra, ja det är inte riktigt klart. Troligen monogam iallafall. Berättelsen berättas i jag-form av en av huvudpersonerna, Sten. Sten kan inte få nog av att tänka på och njuta av tjejer, fotboll och droger. I den ordningen. Detta har fungerat hittills i hans och Carmens sjuåriga relation. Men när Carmen får cancer förändras då allt, eller gör det det? Sten väljer att stötta sin fru samtidigt som han inleder en seriös relation med en älskarinna, något han hittills aldrig har gjort trots sina otaliga snedsteg. Boken är lanserad som skönlitteratur och skriven under pseudonym men efter vad jag förstått är det i princip en självbiografi över författaren.

Det är svårt att ens referera lite snabbt utan att bli raljerande så jag slutar med det nu. (Men raljera kommer jag göra, det är oundvikligt.)

Det verkar som om det finns två läger kring den här boken, antingen har man sympati med huvudpersonen, förstår honom eller så tycker man att han är ett själviskt svin som inte borde vara i en relation över huvudtaget. Jag känner varken eller, mest för att jag inte känner något alls när jag läser boken, jag får varken sympati eller antipati. Med tanke på ämnet så är det ett rätt dåligt betyg för Ray Kluun. Jag stör mig däremot extremt mycket på det sätt boken är skriven på, det är det som inte kan sluta få mig att raljera. Författande är ett hantverk och som i alla hantverk har du verktyg. Och om det ska bli bra måste du kunna hantera dina verktyg, även om du så bara vill spränga, gorma och låta allt brinna, måste du veta hur du ska göra och med vad. Säga vad man vill om Nick Hornby men han kan sin teknik med att namedroppa rätt fotbollslag/popstjärna. Hans namedroppande för historierna framåt och skapar en autenticitet, det är ändå nördar han beskriver och de kan sina saker. Ray Kluun använder samma teknik men har inget syfte med den. Inte mer än att det ska vara som en liten krydda kan jag tänka mig, något som preciserar att det är han och ingen annan som har hållit i pennan (hållit i pennan?! knapprat på tangentbordet?) Det blir fruktansvärt irriterande. Jag blir tokig. I var och varannan mening slänger han in något gammalt matchresultat från den holländska ligan/landslaget och för att göra det ännu värre lägger han in små asterixer med tillhörande ordförklaring! Det är som att Ray Kluun skriver för dem som aldrig ens läst en tidning. Det är inte elitism det här, det är faktiskt inte det, det är bara känslan av att Kluun inte alls respekterar eller tror på sina läsare. En annan sak är hans val av vad han kallar "wrample" som enligt honom är samma som "sample" fast med texter istället för ljud. Alltså när han gör det som alla författare i någon mån gör när de vill visa sin kontext, sätta in verket i ett större sammanhang och lägger in en hänvisning, en blinkning, förändrar ett citat och lägger in i texten fast utan citattecken så gör Kluun detta men kallar det att wrampla. För mig är det att grymt underskatta både eventuella läsare OCH sin egen text. Han litar inte på att texten håller utan att man förstår alla referenser (främst till fotboll och popmusik) och han litar inte på att man som läsare förstår ens de enklaste, mest kända citatförvrängningarna.

Det är som att Ray Kluun har skirvit en skönlitterär bok utan att för ett ögonblick funderat på vad som gör en text skönlitterär. Och det är ju himla tråkigt. Jag tycker alltså inte ämnet i sig är dåligt eller moraliskt förkastligt men utförandet. Om det är moraliskt förkastliga män som utnyttjar sin ställning ni vill ha så läs hellre Houllebecqs plattform. Den gav åtminstone mig de tankeställarna som det känns som den här boken vill förmedla.

Här kan du hitta vad andra bloggare skriver om En sorts kärlek av Ray Kluun