Soundtrack

Upptäckte att jag sparat en artikel om John Ajvide Lindqvist i DN från maj där han berättar om Lilla stjärna och om sin dåliga musiksmak (enligt honom själv) som ju också finns representerad i boken. Bland annat var hans första favoritskiva Vikingarna precis som Oscars i Låt den rätte komma in. Och på Spotify kan man lyssna på hela "soundtracket" till romanen. Det skulle jag ju gjort samtidigt som jag läste romanen, tänker jag nu!

Och soundtrack till filmen Where the Wild Things Are finns också på Spotify. Mycket vackert! (Tack fullbokhylla för tips.)

Påbörjat...

Ej avslutat.

I stället:


Nytt.

Till vildingarnas land- en barnfilm?

Jag är lite kluven till den här filmen. Å ena sidan är den otroligt vacker och speciell. Å andra sidan är den ibland lite seg och ojämn. Den tar fart och når höjder, för att sedan stanna upp igen. Sen funderar jag också på om det egentligen är en barnfilm, alltså en film som tilltalar barn? Flera recensenter menar att det kanske snarare är en film om barndom för vuxna, och jag är beredd att hålla med. Skulle vara intressant att höra vad barn tycker om filmen.

Tydligen ska vildingarna på något sätt symbolisera författaren Sendaks judiska släktingar, som han fann mycket påträngande och jobbiga som barn. Och ja, vildingarna är ganska jobbiga ibland med deras neurotiska ordsvada. Filmen bygger alltså på den ganska korta bilderboken Till vildigarnas land av Maurice Sendak. En mycket hyllad bok över hela världen. Jag själv gillade den som liten på ett sånt skräckblandat sätt. Filmen har alltså lagt till en hel del utöver boken. Den handlar om Max som lever med sin ensamstående mamma och storasyster. Han är en ganska ensam och uppfinningsrik kille, som inte får vara med systern och hennes kompisar. Han lever som i en fantasivärld och har en för det mesta fin kontakt med mamman. Ibland blir det ändå för mycket. och mamman orkar inte med hans konstiga infall. Efter ett häftigt gräl biter han henne i axeln, springer iväg, kommer till en sjö där han hittar en båt och reser iväg till vildingarnas land.

Med vildingarna kan han vara någon. Han får vara deras kung. En fin vänskap byggs upp. Mer är synd att avslöja. Det är en mycket speciell film. Regissören Spike Jonze har en alldeles egen ton och en slags "råhet" i fotot. Fotot tillsammans med den fantastiska musiken gör filmen gör att vissa scener går rakt in. Det är också en mycket sorglig film. Jag drar paralleller med Aspergers syndrom eller liknande, och är förvånad att inte recensenter har dragit liknande paralleller. Det är i alla fall uppenbart att Max har något typ av problem. Som sagt, en vacker och drabbande film, men håller den hela vägen? Och vad tycker barnen?

Ska jag fortsätta?

Jag läser Lionel Shrivers Dagen efter och känner mig lite tveksam. Ska jag sluta läsa, ta ett uppehåll, lägga den på hyllan? För just nu känns den mest lite fånig. Sanningen att säga har jag knappt kommit in i den. Men de här parallella berättelserna där den ena följer Irina om hon ger efter för sina begär och kysser Ramsay, och den andra följer hennes liv som det gestaltar sig om hon inte kysser honom... Och jag fick lite ångest när jag just läst kapitlet där hon kysst honom och plötsligt ser sin man med nya ögon, och sedan måste så att säga gå bakåt i historien i nästa kapitel, backa bandet och så plötsligt har hon inte alls kysst honom utan är jättekär i sin man i stället. Nej, jag vet inte. Kanske blir det mycket bättre när man kommer lite längre in i berättelsen? Nu funderar jag på att ta en liten paus för att i stället läsa The Golden Notebook som måste bli läst innan nästa klassikerbokcirkelträff...

Men åh, så ljuvligt!

Uppskattning och berömmande ord kan man inte få för mycket av!

Ann-Sofie på OOOF bok nominerar Textappeal till Beautiful Blogger Award med orden :"och då allra lite extra till Moa som alltid läser böcker som jag vill läsa. Hennes bokval slår aldrig fel." Tackar tackar tackar! Jag myser inombords! Ann-Sofies blogg är en relativt ny bekantskap, vi brukar som sagt läsa och gilla samma böcker och jag tittar ofta in där för tips och inspiration. Jag är också den av oss här på Textappeal som för tillfället har mest tid både till att blogga och till att surfa runt och läsa och kommentera på andras bloggar. Därför är det naturligt att det blir jag som svarar på den här nomineringen!

När man fått nomineringen gör man så här:

♦ kopiera in awardbilden i din blogg för att visa att du har fått den
♦ tacka och länka till den som nominerade dig
♦ nominera sju andra bloggare och länka till dem
♦ berätta sju intressanta saker om dig själv

Nu är det ju så att de här nomineringarna sprider sig som en löpeld i bloggosfären så många blir säkert nominerade flera gånger. Jag struntar i det och väljer sju av mina favoriter helt enkelt. Helst skulle jag vilja nominera Ann-Sofie tillbaka (av ovan nämnda anledning) men jag ska försöka vara lite mer kreativ än så... Utan inbördes ordning:

Besattheten är författaren/bibliotekarien/väninnan Elin Boardys blogg där hon skriver om skrivande, Bollywood, läsning och snygga skådespelerskor. Bland annat. Kollar in där nästan varje dag och har ofta väldigt roligt/blir inspirerad/njuter.

Vildvittra är en jättesnygg blogg där Maria skriver om kultur, böcker och sina mycket smarta och roliga tankar. Både text och bild i en tänkvärd blandning.

Självklart måste jag nominera Holly Hock där Therese bloggar om läsning, böcker och bokhandlar. Särskilt mycket har jag uppskattat hennes djupdyk i olika författarskap!

Författaren Kerstin Lundberg Hahn bloggar på sin hemsida. Kerstin och jag brukade språka om böcker och bloggande på biblioteket där jag jobbar och där hon är flitig låntagare. Roligt att läsa om hennes eget skrivande och om skrivarkurser och övningar som hon har med barn runt om på Göteborgs skolor.

Klart roligaste bloggen har Vixxtoria. Den heter Om böcker som jag hunnit läsa och där kan man gissa hennes senaste bokinköp genom att titta på kvittot och få små ledtrådar eller bara njuta av hennes goda boksmak och fantastiskt djupa och välformulerade tankar kring det hon läser.

Matildas läshörna är fylld av spännande boktips. Främst ungdomsböcker, en hel del fantasy men även digra tegelstenar som Blonde... Dessutom välskrivet och intresseväckande!

Och så slutligen en blogg som inte handlar om litteratur... Husligheter är en liten guldgruva för alla som liksom jag gillar prylar och inredning. Massor av spännande idéer och tips, mycket mer kreativt och inspirerande än alla inredningsmagasin!

Sju intressanta (?) fakta om mig, Moa:

• Jag är uppvuxen i rosornas stad på den lilla kalkstensön i Östersjön och bodde där i nitton år innan jag flyttade till lilla Amsterdam eller vad den här staden brukar kallas.
  
• I min barndom var jag oerhört förälskad i Aslan (Narnia-lejonet såklart) och skrev små kärleksbrev till honom som jag gömde runt om i lägenheten. Eftersom man kunde ta sig till Narnia via en garderob kunde naturligtvis Aslan få tag i mina lappar om jag bara gömde dem på rätt ställen...
• När jag är stressad drömmer jag om kattungar.
• Jag tycker det är hysteriskt roligt varje gång Jerry Seinfeld säger "Newman"!
• Jag har spelat tvärflöjt för kungen och drottningen.
• Och apropå kungafamiljen så var jag väldigt lik prinsessan Viktoria som barn, vilket jag faktiskt ännu idag får höra lite då och då.
• När jag som liten låg på sjukhus under en period så satte sjuksköterskorna upp en lapp på min säng där det stod "Moa Martinson", på den tiden var Moa nämligen ännu ett ganska ovanligt namn och förknippades med vår kära arbetarförfattarinna. Kanske lades grunden till mitt litteraturintresse där i sjuksalen?
  

Darling River

Det är mörkt och smutsigt, instängt och infekterat. Dolores, eller Lo som hon kallas, är hämtad från Nabokovs Lolita. Hon växer aldrig upp, blir aldrig mer än en flicka som törstar efter ömhet och kärlek och som ständigt letar efter den förlorade modern. Men hon är heller aldrig barn, hon är hondjuret, flickan med kvinnans kropp och kvinnan med flickans kropp. Hon tar emot sina "bröder" vid Darling River medan fadern väntar strax intill med Jaguaren som de färdas i natt efter natt, och hon kallar det kärlek och trygghet, den enda hon känner till.

Sara Stridsberg är en mästare på att skildra dessa "skisser av kvinnor". Snyggast i den här romanen är avsnitten om den stackars tillfångatagna apan, inburad av en forskare som åtrår henne och som både hotar, straffar och belönar henne för att få henne att bli den flicka han drömmer om. Mot slutet av boken förstår man att buren med apan symboliserar flickan i sin uniform, klänningen. Hon får aldrig åldras och växa upp, hon ska vara instängd, hjälplös i behov av räddning, oskuldsfull och ren.

Det är en roman som får mig att äcklas och må illa, samtidigt som språket är mycket vackert. Men den lämnar mig illa berörd med bilden av Lo, apan, flickan som inte får växa upp, i huvudet.

Pusspojken

Jag gillar verkligen Ulf Starks böcker om Ulf. Har läst Detektivpojken och nu Pusspojken. I Pusspojken vill Ulf väldigt gärna pussa en tjej. Inte vilken tjej som helst, utan Katarina den sötaste tjejen i klassen. Hon med blont glittrande hår och gröna ögon. Han drömmer om pussarna och föreställer sig att de smakar jordgubbsglass. Men innan han närmar sig henne måste han öva med någon. Han börjar öva med rödhåriga Berit, eller Röda armén som hon kallas av Ulf storebror och hans kompisar. Hon kallas så för att hon har rött hår och fräknar, och kan slåss. Men pussarna smakar inte jordgubb utan tandkräm. Och de pussas varje dag. Det är mysigt att pussas med Berit. Men de pussas inte bara, utan de hittar på massa roliga saker tillsammans. Så Ulf nästan glömmer bort Katarina.

Detta är en mysig och rolig bok. Kul att det inte alltid är sötaste tjejen som vinner i längden. Syskon-temat känns igen från tidigare böcker, och det är en perfekt sak att ta upp vid bokprat. Har du syskon, erfarenheter av syskon, är du yngst eller äldst, hur det kan vara osv. Dessutom är bilderna, av illustratören Markus Majaluoma, lika härliga som i de andra böckerna om Ulf.

Kan man ha högre förväntningar?

Än jag har på Jonathan Franzens nya roman Freedom? Som jag har beställt och som förhoppningsvis dimper ner hos mig i veckan (om den inte är slut på förlaget som det står på bokus...)! Jag gillade Tillrättalägganden jättemycket men det var säkert sju år sedan jag läste den så kanske är det dags att läsa om? Freedom hypas ju i var och varannan recension och utnämns som århundradets roman osv. Hur bra kan en roman egentligen vara, tänker jag och hoppas sälla mig till hyllningskören.

Med i beställningen kom också The Golden Notebook av Doris Lessing som vi ska läsa i bokcirkeln. Den har jag också skyhöga förväntningar på. Hoppas de infrias!

Tematrio - Tegelstenar

Veckans tematrio från Lyran handlar om tre minnesvärda tegelstensromaner. Eftersom många andra bloggare nämnt klassiker så väljer jag tre lite modernare tegelstenar. Mina pocketversioner av de här romanerna är 780, 862 samt 874 sidor långa!

• Illusionisten av John Fowles läste jag nu i sommar för bara några veckor sedan. Den liknar ingenting annat jag har läst och öppnar sig som en labyrint av möjliga tolkningar. Läsaren förförs och förvirras tillsammans med huvudpersonen Nicholas Urfe på den grekiska ön där han dras in i ett avancerat maskspel, där han själv spelar huvudrollen utan att veta om det...

• Blonde var det första jag läste av Joyce Carol Oates, och troligtvis fortfarande det bästa. Om Marilyn Monroe, men framför allt om Norma Jean, flickan, kvinnan och människan innanför rollen som Marilyn. Uppslukande och ömsint.
  

• Sugar av Michel Faber förtrollades jag av en sommar för länge sedan. Den prostituerade Sugars väg till redbarhet och framgång i 1800-talets England är en toltalt oförglömlig läsupplevelse. Så detaljrikt och noggrant beskrivet att man riktigt känner alla dofter och smaker och ser alla platser och interiörer framför sig. Underhållande, spännande och rörande.
  

Lite besviken...

... är jag allt på John Ajvide Lindqvists senaste roman Lilla stjärna. Jag älskade Låt den rätte komma in och hade så klart jättehöga förväntningar på den här nya boken. Jag kan inte riktigt sätta fingret på vad det är som fattas eller stör, men Lilla stjärna når inte ända fram till mig. Jag tycker inte att det är särskilt spännande, eller så kanske spänningen förstörs lite av de långa mellanpartierna som ägnas åt romanens alla bifigurer; Laila och Lennart och deras karriärer och äktenskap, deras son Jerry och hans struliga uppväxt och misslyckade karriär som brottsling och äcklet till musikproducent Max Hansen som förför och filmar unga flickor. Det intressanta är ju hur de båda tonårsflickorna sakta men säkert finner en väg till varandra och hur vänskapen mellan dem beskrivs.

Riktigt bra är skildringen av Teresas ångest och ensamhet, ungdomars utsatthet idag med internetmobbing, my space och youtube där en liten videosnutt på ett ögonblick kan förstöra hela ens framtid. Och jag gillar verkligen hur poesi och musik får en stor och viktig del i handlingen som något tröstande och helande, en väg ut ur ensamheten. Och spännande är framför allt början där den lilla flickan hittas nergrävd i jorden och istället för att skrika sjunger. Då är det mystiskt, suggestivt, spännande. Men sedan tycker jag att det tappas bort. Är Theres autistisk? Eller ett övernaturligt väsen som ser igenom materialism och yta inte berörs av sorg, ensamhet och rädsla? Och så känns de flesta av våldsskildringarna som lätt omotiverade och väl detaljerade. Men det är kanske bara en fråga om tycke och smak...