Ska jag fortsätta?

Jag läser Lionel Shrivers Dagen efter och känner mig lite tveksam. Ska jag sluta läsa, ta ett uppehåll, lägga den på hyllan? För just nu känns den mest lite fånig. Sanningen att säga har jag knappt kommit in i den. Men de här parallella berättelserna där den ena följer Irina om hon ger efter för sina begär och kysser Ramsay, och den andra följer hennes liv som det gestaltar sig om hon inte kysser honom... Och jag fick lite ångest när jag just läst kapitlet där hon kysst honom och plötsligt ser sin man med nya ögon, och sedan måste så att säga gå bakåt i historien i nästa kapitel, backa bandet och så plötsligt har hon inte alls kysst honom utan är jättekär i sin man i stället. Nej, jag vet inte. Kanske blir det mycket bättre när man kommer lite längre in i berättelsen? Nu funderar jag på att ta en liten paus för att i stället läsa The Golden Notebook som måste bli läst innan nästa klassikerbokcirkelträff...

Anyone for tennis?

Inte trodde jag att jag skulle börja tycka att tennis var spännande. När jag först läste att temat för Lionel Shrivers nya roman Dubbelfel handlade om bl.a. tennis så var jag inte jättesugen på boken. Men det kan ju inte bara handla om det, tänkte jag. För enligt baksidetexten handlar det så klart om en hel del annat också. Liksom i hennes tidigare romaner utforskar hon "familjerelationernas skuggsidor" och i Dubbelfel "lyfter hon fram de känslor som de flesta har men inte gärna vill kännas vid: missunsamhet, avund och skadeglädje". Now we´re talking, tänkte mitt intresse-för-det-mänskliga-psyket- jag, och började läsa.

I Dubbelfel får vi följa Willy som lever och andas tennis, och har så gjort sen barnsben. Allt går som på räls, och hon är på väg uppåt. Så träffar hon Eric Oberdorf (bara namnet är hur roligt som helst). De träffas på tennisbanan och blir stormförälskade. Eric är bra på tennis. Eric visar sig faktiskt vara bra på det mesta han tar sig för. Willys avund och svartsjuka pyser smygande ut som en illaluktande gas. Eric tar sig allt högre upp på rankinglistan. Samtidigt faller Willy. Till slut har han gått om henne. Med råge. För en tävlingsmänniska som Willy är det förödande.

De första si så där 10 sidorna var jag aningens besviken, för då handlade det verkligen om tennis. Men sen tog det sig, och jag kom på mig själv att tycka att det där med tennis verkar ju rätt häftigt ändå. Tyvärr kom andra böcker emellan mig och Shriver. Jag fick lägga boken åt sidan ett tag, för böcker som Dubbelfel vill man läsa i ett enda andetag. Shriver är en mästare på att framställa människor och relationer på ett nästan thriller-artat sätt. Det är med en klump i magen, man ofrivilligt slukar hennes romaner på ett näst intill besatt sätt. Det kanske låter sjukt när jag säger att man kan känna igen sig. Men på vissa plan kan man ju faktiskt det. Vem har inte blivit avundsjuk och missunsam mot någon som med lätthet lyckas med det man har slitit hårt för att åstadkomma? Shriver är verkligen fenomenal på att skildra det mänskliga psyket. Jag sällar henne lätt till en av favoritförfattarna och ser fram emot nästa!

Tematrio - Ondska

Hur definierar man ondska? Är det något medfött som kan finnas i en människa från barnsben? Beror det på en defekt, en sjukdom? Är alla människor mer eller mindre onda, dvs finns det hos oss alla ett ont frö som kan börja gro under rätt (fel) omständigheter?

Veckans tematrio från Lyran handlar om ett av de mest intressanta ämnen jag vet: ondska. Och massor av författare har skrivit om detta för att försöka förstå hur vi människor kan handla som vi gör. Den värsta ondskan är kanske inte den obegripliga sadismen som en seriemördare utsätter sina offer för, utan just den som finns inom oss alla och ligger vilande tills den får oss att skapa koncentrationsläger eller när vi som barn mobbar andra barn. Det är nog i alla fall den ondskan som skrämmer mig mest. Som sagt, många författare behandlar temat, här är några jag direkt kommer att tänka på:

• Vi måste prata om Kevin - Lionel Shriver

En studie i vad det är som får barn och ungdomar att döda. Kan man se tecknen från början? Är tortyren av smådjur alltid starten på något värre? Och kan man födas ond? I Shrivers bok är det mammans motvilja mot det ofödda barnet som blir ett slags orsak till sonens senare känslostörningar.

• Släktet - Guillermo del Toro och Chuck Hogan

Det bästa med den här skräckvampyrthrillern är parallellerna till mänsklighetens förbrytelser. Det är vi som tillsammans skapat den genomonde urfadern till vampyrerna som träder fram i New York, redo att ta över världen. han har genom världshistorien livnärt sig på all sorg vi åsamkar varandra. Han åt från barackerna i koncentrationslägren och han får nu ny näring i kloakerna som finns under platsen där tvillingtornen stod innan terrorattacken. Han blir alltså som en symbol för vår samlade ondska. Och den vänds självklart mot oss själva.

• Parfymen - Patrick Süskind

Berättelsen om den udda figuren som är besatt av dofter och vill framställa en kvinnoessens på flaska. Detta gör man bäst genom att döda, flå och processa vävnaden till en olja. Han jämför sig själv vid en fästing, utan känslor eller empati, men med ett klart syfte. Han kan vänta för evigt på det rätta tillfället och när det visar sig tvekar han inte. Frågan är: Är fästingen ond? Kan man sägas vara ond om man själv inte förstår att det man gör av andra anses ondskefullt och fel?

ond bråd sommar

Min sommar verkar bokmässigt handla en del om ondska, nu när jag sitter med en trave lästa böcker framför mig undrar jag vad mitt undermedvetna vill säga, så här mycket mord har jag nog inte fått ihop på länge, och då är inte en enda deckare!

Först läste jag Vi måste prata om Kevin av Lionel Shriver och den har inte riktigt lämnat mig än. Kan inte bestämma mig om jag gillar den eller om jag inte alls gör det. Kevin är en pojke som strax före sin sextonde födelsedag skjuter ihjäl 9 personer på sin High School. Boken består av hans mammas brev till hennes make som inte såg de varningstecken mamman allt mer såg och var rädd inför. Vi får följa Kevins uppväxt och mammans sorterande av sina känslor och tankarinför det som hände och de konsekvenser som blev. Jag gillar hur Lionel Shriver skriver men jag kan inte skaka av mig känslan av att det känns väldigt spekulativt. Historien känns konstruerad och jag får ingen riktig känsla för personerna den handlar om. Vilket säkert kan vara medvetet, Shriver vill få läsaren att tveka och fundera över vem som är offer och gärningsman, om ondska finns eller inte. Boken finns kvar i mina tankar och det är svårt att släppa den, så många trådar, så mycket att diskutera. en perfekt bokcirkelbok alltså.

Dorian Grays porträtt av Oscar Wilde handlar ju också om ondska på sitt sätt, den unge Dorian är hemskt självupptagen och fåfäng. Han får ett porträtt målat av sig som efter hans önskemål åldras istället för att han själv gör det. Genom detta depraveras den kära Dorian, han tror sig kunna göra allt som han vill och han blir grym och avtrubbad av möjligheterna att komma undan. Jag hade svårt för språket, jag tror den käre Wilde är en anings för pompös och smart för min smak men jag gillar hur mänskligt förfall är gestaltat.

Gängkrig 145 av Jens Lapidus och Peter Bergting är den avslutande delen i Lapidus romanprojekt kallat Stockholm noir. och precis som i Snabba Cash och aldrig fucka upp är det Stockholms undre värld som är beskriven men den här gången som serieroman. Jag gillar verkligen att Lapidus kanske får ickevana serieläsare att läsa serier och Peter Bergting gör verkligen ett bra jobb. Eftersom det är en serieroman på vad kan det va, 200 sidor? blir det mer en sammanhållen historia än i snabba cash, jag tror Lapidus skulle göra sig bra i novellformatet också.

Pascal Duartes familj av Camilo José Cela är historen om Pascal Duarte som liksom bara gör onda handlingar. Han blir arg, han råkar döda någon. Han blir missförstådd han råkar ha ihjäl någon. Hans liv har enligt honom själv blivit förbannat av ödet och det är inte så mycket att göra åt, han har en djäkla otur helt enkelt.

Det är den första boken jag läser av Cela och jag gillade den mycket, språket är fantastiskt och berättelsen är fängslande och väcker mycket tankar om öde och egen påverkan på det. Jag älskar hur Cela använder utropstecken hela tiden, man läser lite andfått och blir hela tiden lika överrumplad, det känns nästan som att Cela själv blivit överrumplad av sin hemska huvudperson när han skrivit.

Boken jag håller på med nu är Medan de sov av Kathryn Harrison och här kan vi verkligen prata om ondska från många håll. Billy Gilley är 18 när han slår ihjäl sina misshandlande föräldrar och sin minsta syster. Han skonar Jody som han tänker sig skydda genom att få misshandeln att upphöra. Historien är sann och författaren Kathryn Harrison kan inte släppa den, hon tar kontakt med Jody via e-mail och sen träffar hon även Billy i fängelset där han avtjänar sitt 21 år långa fängelsestraff. Kathryn Harrison har tidigare skrivit bland annat den självbiografiska kyssen som handlar om hur som vuxen återser sin far som hon inleder ett förhållande med. Hennes egen historia är också ingången till Jodys historia, hon ser likheter i hur det fått dela upp livet i ett före och efter, hur man hanterar ett trauma och ens egna skuldkänslor. Boken är väldigt konstruktiv, det är funderingar kring hur och varför, Kathryn Harrison psykologiserar för att försöka förstå det oförståliga och ibland lyckas hon ibland inte. Men en otroligt intressant bok som jag tycker lyckas med det som Lionel Shriver misslyckas med, att berätta om onda handlingar utan att göra dem spekulativa.

nej, kanske dags för något sockersött snart, mycket mord har det ju tydligen blivit.

Tematrio - USA

Veckans utmaning från Lyrans Tematrio är att berätta om tre romaner/texter skrivna av författare från USA! Vad svårt att välja! Jag har massor av favoritförfattare från USA (Hustevdt, Auster, Oates, Irving, Steinbeck). Men det blev till slut de här tre författarna och böckerna, som jag tycker alla säger något viktigt om USA idag:

• Neil Gaiman - American Gods. USA är ett land byggt av invandrare. Tänk er alla dessa kulturer och alla traditioner, ihopblandade, förvandlade till något modernt, ett dagens folk som balanserar på denna historia. Tänk på allt som glöms bort, all tro, alla böner och önskningar. Alla bortglömda gudar. Tänk er att gudarna samlas för ett rådslag som ska avgöra framtidens utgång. Och fundera en stund på vilken gud vi främst tillber idag? Pengarnas gud? Teknikens? Framgångens?
• Lionel Shriver - Vi måste tala om Kevin. I efterdyningarna av dödsskjutningarna på Columbine i USA växer Shrivers bok fram. Det är ett land som är förändrat av detta nya krig: ungdomar beväpnar sig och går till attack mot sina skolor och klasskamrater för att hämnas mobbing och utanförskap. Varifrån kommer de här barnen? Vad gör vi för fel som uppfostrar mördare i vårt samhälle? Vilket ansvar bär föräldrar och medmänniskor? Och finns det något sådant som onda barn? Shriver undersöker vad som händer när en kvinna motvilligt går med på att skaffa ett barn, när hon egentligen sätter sig själv och sin man främst. Vad händer med barnet?
• Jonathan Safran Foer - Extremt högt och otroligt nära. USA:s största trauma i modern tid, terrorattacken 11/9 2001, sett ur ett barns ögon. Pojken förlorar sin far och kämpar med skuldkänslor över att inte ha svarat i telefonen den där sista gången. Han ger sig ut i ett chockat New York i jakt på fadern som ju bara inte kan vara död. För sådana saker händer ju inte i USA. Eller?

på nattygsbordet i prydlig hög.

Sommarläsning har fått en extra glans för mig det här året då det innebär att jag inte behöver tänka på att läsa vad mina bokpratstanter kan tänkas gilla. Så sommarläsningen får vara planlös utan tema och lite som den blir. Första punkten är dock att läsa ut traven med påbörjade böcker.

I hennes våld av Hanna Wallsten började jag läsa i morse och tror den kommer sträckläsas på stranden om någon timme. Jag har läst i närheten av solen av Wallsten och om jag minns rätt tyckte jag den var lovande men för ofärdig och spretig. I hennes våld verkar hittills riktigt riktigt bra. ett vidrigt ämne, partnersvåld, korsat med en mörk hemlighet i det förflutna och ett tätt språk.

Jag har ett litet projekt att läsa fler deckare för att fatta grejen och då blev jag tipsad av min kollega att läsa Grå själar av Philippe Claudel. Enligt honom var det en annorlunda ochvälskriven deckare. Den utspelar sig 1917 i Frankrike i en småstad nära fronten. Hur viktigt är mordet på en tioårig flicka när tusentals män dör vid fronten? Inte jätteimponerad än så länge men har bara kommit några sidor.

Vi måste prata om Kevin av Lionel Shriver borde jag ju läst för hur länge som helst sen men jag får ofta motvallskänsla av såna böcker som jag borde borde läsa att det sällan blir av. Men nu är den påbörjad och den verkar ju väldigt bra hittills.

Förutom mitt lilla deckareprojekt vill jag läsa mer på engelska, det är nog ren bekvämlighet som gör att jag sällan gör det. Förra veckan var jag på en liten tågtripp till Berlin och Prag och passade på att läsa Then we came to the end av Joshua Ferris som jag spanat på länge. Det är en kollektivroman om ett kontor, blurparna pratar mycket om tv-serien the office men jag tycker boken känns mörkare och inte lika skämskuddeobekväm som serien gör. Jag har lite svårt för romaner som har ett vi som berättarjag då jag inte blir så engagerad, allt blir ju berättat utifrån av en namnlös massa.

Kvinnofrukt av Rita Mae Brown är tydligen en flatklassiker, något som tekoppen upplyste mig om. och verkar vara en helt fantastisk sådan även om jag blir avbruten i min läsning hela tiden. Sydstatsflickan Molly Bold är en väldigt älskvärd hjältinna utan en tanke på att låta någon annan sätta hennes gränser. Lurar folk att äta harpluttar och förför väninnor på löpande band. och då har jag bara hunnit läsa kanske 100 sidor.

Bögarnas Zarah av Tiina Rosenberg handlar om Zarah Leander som bögikon och kanske faktiskt får lämnas tillbaka halvläst. Det är för varmt för teoretiska texter även om de är välskrivna som den här och handlar om intressanta saker såsom varför homosexuella män älskar divor.

I min ena bokcirkel läste vi Dorian Grays porträtt av Oscar Wilde senast och jag blev till min förvåning inte alls begeistrad utan mest trött och tyckte det var pompöst. men har en utgåva som även innehåller Spöket på Canterville och ska se om jag gillar den bättre.

och sist i högen har jag Yonnondio av Tillie Olsen, en helt okänd författare för mig men med blurpen "en amerikansk Moa Martinson" kunde jag inte låta bli att norpa den i bokhörnan i tvättstugan. Har bara några sidor kvar men det blir som aldrig utläst. den är för mörk, Jim och Anna Holbrook och deras fyra barn kämpar på i depressionens USA, det är fattigt över gränsen till svält och deras liv styrs totalt av arbetsköparna. Väldigt bra men misären är så fruktansvärt beskriven att det bara går ner i små doser. Blir väldigt nyfiken på författaren dock, är det någon annan som läst något av henne?