18 maj 2009

Varför är Hanna Hellquist inte arg?

Jahapp, Elin hann visst före men jag publicerar det här ändå som det var innan jag läste Elins inlägg. En bok, en rätt lik läsning men olika angreppssätt.


Karlstad zoologiska är Hanna Hellquists debutbok, klassad som biografi men hör hemma minst lika mycket på hyllan för skönlitteratur. Eller kåserihyllan om det fanns någon sådan. Det är korta nedslag i Hannas uppväxt, fokuset ligger på djur och på Hannas pappa. Vi möter allsköns djur och allsköns sätt att möta verkligheten på om man är Hannas pappa. Hannas pappa vill inte ha en vekling till dotter, han vill ha en dotter som inte räds att klampa ihjäl undulater, mata ormar med möss eller se på när rävungar skjuts. Och Hanna är den dottern och i gengäld får hon en pappa som alltid har äventyr på gång och som bryr sig, på sitt eget i mitt tycke egoistiska sätt.

Det är omöjligt för mig att inte läsa den här med alldeles för mycket eget bagage som skymmer sikten, min uppväxtshistoria är så lik Hannas. Min pappa riktade dock in sig på fiskar. Jag vet inte hur många timmar jag suttit i olika zoos, akvarielokaler eller hemma hos någon akvarist som ville ha hjälp eller byta fiskar med pappa under min uppväxt. Hur jag fortfarande relaterar lukten av avlopp och akvariefisk till hemkänsla. Hur vi fick flytta efter hans olika fiskjobb, anpassa våra dagar efter besök som alltid drog ut på tiden. Och jag har också varit pojkflickan som velat vara den tuffa självständiga och ickebrudiga dotter som min pappa verkat vilja ha. Och det har jag varit så himla arg över. Missförstå mig inte, jag älskar min pappa och han är världens finaste pappa men för att kunna känna det har jag varit tvungen att ifrågasätta den jag trodde han ville ha som dotter. Backa några steg för att se vad jag vill och vad jag kanske bara trodde att jag ville. Att jag till exempel visst kan fortsätta vara vegetarian även om det är helt oförståligt att vara det för någon som älskar fisk i alla dess former ("fiskleverolja, det kan du väl äta åtminstone!?")

jag saknar den ilskan i Hellquists bok, jag fattar att hon älskar sin pappa men inte hur hon kan förlåta honom så enkelt. Det är fina historier också i boken men det som hänger sig fast är just allt som måste gjort så ont och hur hennes pappas förväntan på henne överskuggar så mycket och verkar så självklar i hennes självbild.
Hon gör ju inte upp! Och det är sorgligt för i och med det så får ju allt vara som det är, mamman måste vara tryggheten och pappan får vara äventyret om han vill. Som att det är ok att det är så. Och jag är helt för att kunna förlåta men inte utan lite strid.
Och jag funderar också på det där med alla pappaskildringarna och vad det ska betyda, varför så många, varför just nu?
Så jag läser nog inte boken som den förtjänar att läsas men så är det ibland när ens egen historia står i vägen för läsningen. och egentligen är jag rätt nöjd med det.

5 kommentarer:

Elin sa...

Ida!
Inte meningen att "hinna före" med samma bok... Jag trodde det var den andra Hanna du skulle skriva om, men Hanna Wallsten hon visst. För många Hannor (och hannar :-)) nu. Men det gör ju inget eftersom vi har läst den på olika sätt. Intressant att läsa din version, och jag förstår om du känner igen dig och inte. Jag förstår också vad du menar med att hon aldrig blir arg. Det är kanske det man sitter och väntar på i hela boken. När kommer utbrottet, uppbrottet?

Anonym sa...

Och för oss som inte skriver bloggar men är bloggläsare, så är det intressant att läsa polyfona tankar om samma bok. Särskilt när det är en bok av Hanna Hellquist, som jag tycker har en så väl vässad penna.
Ni efterlyser mammaböcker ... "Min mormors historia" är nästan lika mycket en mammabok som en mormors- eller dotterdotter-bok.
Ock för sissådär tjugo år sedan kom det väldigt många böcker om mödrar. En av de intressantare, tycker jag, är Sissela Boks berättelse om sin mamma Alva Myrdal. Sisselas systers bok är också underbart fin - läs böckerna gärna parallellt. (Jan Myrdals berättelse behöver inte mer reklam är vad den redan har fått.)
lena kjersén edman

Unknown sa...

Den boken har jag också varit lite sugen på att läsa, men jag vågar inte riktigt. Jag är så himla blödig när det kommer till djur och det är med ihjälstampandet av undulater låter ju inte så trevligt. Hörde även en intervju med henne när hon berättade om sin kanin som pappa bröt nacken av, av någon anledning som jag inte minns. Jag tror jag nöjer mig med att läsa vad ni andra tycker om den!

Jennie sa...

I senaste numret av Elle skriver Jessica Gedin att nu när faderskapen är avhandlade och fadersupproren är söndertjtatade så är det dags för systrarna att träda in på det litterära fältet. Hon syftar då på bland annat S som i syster av Wähä (den har jag läst, men känns som det var länge sen) Syster av Ohlsson och Släktfeber av Paborn. Har försökt skönja systertemat i ungdomsböcker men inte hittat ngt direkt. Jag som inte orkar hålla mig delaktig i vuxenböcker, stämmer det? Och Elin och Ida, det är ju bara kul att läsa flera tycken, egentligen borde vi blogga allihop samtidigt om samma böcker.

Elin sa...

Jennie,
Ja, systertemat ser jag fram emot. Där har jag själv en del att ösa ur som yngst i en skara på tre... Och ja, att blogga om samma bok någon gång, vore ju en idé. Som en bloggbokcirkel. :-)